Frängsätter d. 21 april 1902.

Mina kära syskon Carl o Hedda!

Guds frid!

”Derför låt oss trösteligen framgå till nådastolen att vi må få barmhärtighet och finna nåd på den tid oss hjälp behöfves.” Ebr. 4. ”Hilken är en Gud utom Herran? Och hvilken är en tröst utom vår Gud?” 2 Sam. 22. Dessa voro de sista ord jag läste för vår dyra Moder under hännes sista stunder, män jag tror inte att jag börjar med slutet, utan jag hoppar ett stycke tillbaka för att du må få en tydlig föreställning om hur hännes sista lefnad förflutit steg efter steg.

Att sommaren o hösten var som vanligt det vet du. Så i mitten af Novämber gick jag hem för att ge hänne smaka af vår grisslagkt. Hon var då som alltid, så öfverlycklig att jag kom hem, och styrde med samma liflighet som vanligt omkring sin lilla spis, och hostan var då ej alls svår. Jag riktigt förundrade mig, så jag gick så lugnt hem, män ideligen höll hon sig vid att hon skulle vara hemma hela tiden. Så 14 dar för jul, kom fröken von Post o så vänligt bjöd mig på åka till Ruda där var syförening, och på samma gång få hälsa på mamma, män när vi kommo till Carlslund var hon före oss vid Ruda. De hade varit snälla o hämtat hänne, och då föreföll hon riktigt kry, män jag lade märke till att hon blef så förfärligt ”andfådd” när hon gick till o från släden, män då gjorde moster i Walleräng upp att hon skulle tillbringa julafton hos dem. Jag ville ingenting säga, ty på samma gång jag tyckte det var vågat för hänne att ge sig ut, var jag glad att slippa tänka sig hänne sitta ensam hemma.

På dagen för Nyårsafton följdes min gubbe o jag åt till Wingåker och lågo öfver en natt hos Mamma. Hon hade dagen förut kommit hem från Walleräng, män då var hon skral, ej alls så glad som hon brukar vara o hostan var svår. Hur det var så hade nog Wallerängsresan varit för ansträngande fast hon skjälf bestämt påstod att hon ej förkylt sig på någodt sätt.

Vi fortsatte till W. andra dagen och dagen efter Nyårsdagen kommo vi igän o hade då bröstdroppar med oss som Oskar fick af Apotekarn, män hon var fortfarande skral, så derför voro vi äfven då hemma öfver natten, fast vi hade en skjuts som vi fått åka med till Häfta by. Jag sade då till hänne vore det ej så godt att vi skaffade en skjuts o ni följde med oss hem nu? Män nej det ville hon inte, utan på måron var hon kryare o så glad att vi stannade hemma öfver natten o bad oss gå så lugnt hem, män vi bado hänne på det bestämdaste att om hon fortfore att vara skral låta oss veta det, och vi då skulle komma o hämta hänne.

Så fortflöt januari o hon skref ideligen lugnande bref att nog var hon litet dålig, män att Tunbergs Anna var så snäll mot hänne o hjälpte hänne, så vi skulle inte vara oroliga öfver hänne. Män så andra veckan i februari skulle Carl hem på mönstring, (du vet väl att Emmas Carl är hos Aron i Wingåker), o gick vägen åt Carlslund o var uppe hos Mamma, då var hon riktigt skral, så då sände han bud att jag skulle gå hem så hon fick tala vid mig, män istället följde Larsson med o vi lejde en skjuts för att få hänne med oss hem med samma. Hon låg då, fast klädd, så hon såg oss inte utanför, utan trodde förstås, att det var bara jag. Hon sträckte då händerna mot mig och sade ”får jag komma till dig? Nu kan inte mor reda sig hemma längre.” Hon såg så sjuk o hjälplös ut så det riktigt skar mig i hjärtat, och jag svarade visst får mamma det Larsson är ju med o vi ha skjuts utanför, då sjönko händerna ned o hon blef alldeles stum, några ögonblick o så började hon under tårar tacka både Gud o mig, män jag sade nu skola vi vara glada o rusta oss i ordning. Vi riktigt bäddade i släden så hon låg, och Larsson nästan bar hänne trappan utför. Hon jämrade sig nästan oafbrutet nästan hela vägen, så jag tänkte när vi började färden, hur skola vi komma den långa vägen, män som väl var så kunde vi åka sjön, så precis som solen gick ned, så stannade vi utanför dörren hemma. Detta var fredagen d. 14 februari. Hon var då innerligt glad att vara hos oss, så hon upprepade oupphörligt, ”Gud vare lof att jag är här”. Jag tycker mig förstå af ditt bref att du vet att hon aldrig trifs här förr. Här har varit för tyst.

Så på Lördagen o Söndagen började jag få så ont i en knöl, som jag haft i hufvudet sen 20 år tillbaka sen den började, och på måndagen gick jag till Docktorn, för att som jag trodde få den skuren o få gå hem igän, men det blef annat. Jag måste vara på sjukhuset en vecka. Jag gick hem med tunga steg. Jag tyckte värst synes om Larsson, som fick till sig den sjuka gumstackarn o så få lämna mig på sjukhuset, män vi ha en snäll Enka i Åndenäs som vi bruka ha hemma när vi äro borta o hänne fingo vi efter me, så jag gick åter till sjukhuset andra dagen. Docktorn döfvade skjälfva fläcken der han skar så jag kände intet, bara jag hörde hur det frasade omkring knifven. Jag fick ligga på opratjonsbordet öfver en halftimme, o det är ett kusligt ställe, sedan värkte det förskräckligt o jag var ganska sjuk ett par dagar, män så kryade jag till mig så småningom, så efter en vecka fick jag komma hem. Skjälfva växten var af en nöts storlek, ”Systa” hette den.

Glädjen var stor när jag kom hem igän, män som väl var, så den veckan var Mamma rätt kry, män så första veckan jag var hemma blef hon sämre, hostan var förskräcklig. Jag storförundrade mig öfver att allt i hännes gamla bröst ej sönderslets i smulor, ej kunde hon ligga utan måste sitta både natt och dag, så 8 a 10 kuddar hade hon omkring sig för jämnan, o det var att försöka ställa dem än så o än så, för att kunna få någodt stöd o vila. Vi hade medesin hela tiden män så hämtade vi hit Docktorn. Han sade då att hon hade lungkatarr o var mycket hårt tagen. Vi fick då 8 olika sorters medesin, o han sade att om hon ej på en vecka skulle bli bättre, var troligt att hon ej kunde gå igenom. Hostan blef lindrigare troligen af medesinen, män krafterna aftogo allt mer o mer och abtiten likaså. O! vilka jämrens dagar o nätter det var. Andnöden var förfärlig, så vi fick sällan ha spjället igän, utan vi eldade halfva nätter o hela dagar ibland, så af att hon aldrig kunde ligga, hände det att när hon slumrade till, föll hon framstupa. Detta var jag så förskräckt, för jag tänkte hon rakt skulle kunna qväfvas, så jag rusade upp förskräckt flera gånger om hon också var tyst. Sista tiden började vi att bli utslitna, så när jag slumrade till, badade jag i svett o det kändes så kallt när man kom upp, män Gud uppehöll våra krafter på ett märkbart sätt, män när mamma slutat kände jag mig så trött till både kropp o skjäl, så det var alldeles slut med mig. Aldrig kunna vi vara nog tacksamma mot Larsson vad han varit för vår Moder.

Så kom sista natten! Aron var då just hemma o då talade hon vid honom om hur Oskar mådde o om litet af varje, o om qvällen som vanligt var hon mycket angelägen om att vi skulle lägga oss o allt skulle bli tyst. Jag var uppe några gånger, män så vid 2tiden blef det någon ändring. Hon hade så förfärligt svårt att andas, så jag tände en brasa o klädde mig fullständigt, ty jag kunde ej vara från hänne någodt. Hon var så sjuk så sjuk, o ropade till Herren att han skulle komma och förlossa hänne, män sen föll hon i slummer o var någodt lugnare när hon vaknade, så när Aron vid 7tiden gick tog hon farväl af honom o hälsade till Oskars, män inte trodde jag då att det var så nära slutet, män när jag gick med Aron ut på trappan så sade han ”det syns väl att hon kan inte stå ut så länge”, han såg det bättre än vi som voro vana att se hänne. Sen blef det allt sämre o sämre, så vid 10tiden såg jag att det närmade sig slutet, då böjde jag mig öfver hänne och sade, ”käre Jesus kom och tag hem Mamma”, ”och alla mina dyra och kära”, ifyllde hon, återupprepade jag, ”käre Jesus kom och bär hem Mamma”, ”det har han lofvat”, sade hon. Detta var hännes sista ord, så föll hon i en stilla slummer till kl. 12 då var det några djupa andetag och så var allt slut. Hon öppnade inte ens ögonen i dödsstunden.

O! vad jag kände mig tillintetgjord. Jag kände att det ömmaste hjärta jag hade på jorden hade upphört att slå, och vad jag tackade Gud att jag hade min goda älskade make qvar. Hade han ej uppehollit mig hade jag ej kunnat holla mig uppe, män på samma gång tackade jag ur djupet af mitt hjärta Gud som låtit den kära gamla komma i ro och vila. Det var vad hon så väl behöfde.

Wi styrde öfver med våra djur tidigt, och så följdes vi åt till Rejmyra på qvällen o lågo der öfver natten, och vi talades vid hur vi skulle ställa med begrafningen. Du förstår att vi änteligen ville ha hännes vänner omkring kyrkan med, och att tänka på att de skulle fara till Frängsätter var ej tänkbart, i synnerhet som sjön ej gick ann att färdas. Vi beslöto då att vi skulle rusta med oss litet matsäcksmiddag och caffe och så voro vi i sockenstugan. Vi bjödo herrskapet på Frängsätter, män som de gamla äro skrala så var endast Fröken med, och kan du tänka dig att de voro så snälla så de bjödo på skjuts, för både liket och oss. 3 par och o en enhet gick ut af stallet här, o så tre par från Rejmyra, så vi voro 6 par efter likvagnen härifrån o så alla som mötte vid kyrkan. Vi voro mellan 70 o 80 som åto o drucko, och jag får då säga att det var som när Herran bespisade 5000 män, när alla voro mätta, fingo vi flera korgar fulla af det som blifvit öfver. Kistan var öfverhöljd af kransar, varibland jag nämner de vackraste, en stor med mycket blommor från Erkebiskopens med hans och Hilmas visitkort, en mycket vacker från dina gossar, en från Christinehamn, (Erika i Walleräng bor der), så Albertinas, Emmas, Hannas, Bror Eriks och Oskars o vår, den var af mina egna blommor fikusblad o fucksior, två mycket vackra från Friherinnan och Fröken von Post, och så alla från Walleräng, Husby, Ruda o Tunbergs. Ja det var en så högtidlig prägel på det hela. Ett mycket vackert tal höll kyrkoherden vid grafven, det innehöll att det syntes att den hänsofne trots sin litenhet lemnat ett stort tomrum efter sig, vilket syns ej blodt på de många kransarna utan på den stora människomassa som stå omkring den öppnade grafven. Sen sjöngs ”få vi mötas bortom floden”.

Minns du var Moster Johannas graf är? Den är emellan kyrkoherde Walgrens o de stora Engströmska grafvårdarna. Tänk att Mamma gjort upp med Morbror Andersson, för ett par år sen, att hon skulle ligga der. Morbror har grafsatts i Rejmyra kyrkogård, så derför fick Mamma den af honom, och den kostar oss ej ett öre. Nu skola vi väl laga att vi få en sten, när vi fingo så vacker grafplats för ingenting.

Nu återstår att få det lilla hon har utredt. Hon sade att kläderna få ej säljas på auktjon, utan dem skola vi dela, män framför allt skola vi icke kifvas om någodt, sade hon. Byron sade hon Hanna skulle hafva, män Hanna sade att hon betalar den efter bouppteckningsvärde. Jag vet ej ännu hur vi skola göra med det andra. Jag skulle hälst vilja att vi delade sakerna oss emellan, om vi inte presis behöfva det, så är det ju massor af barnbarn, som växer upp omkring oss. Är det någon sak som du vill vi skola gömma åt dig eller dina barn?

Det var på dagen 7 veckor som mamma var här. Oskar gläder sig så obeskrifligt att Mammas stapplande tungas sista ord var en bön för sina barn. En sak måste jag fråga dig. Hur kom det till att du dröjde så länge innan du skref? Efter min beräkning var det omkring 6 veckor sen du skulle fått Mammas bref. Jag vill inte förebrå dig, män det var dig så olikt. O vad Mamma väntade, postdag efter postdag, män förgäfves. Det kom tisdagen efter hännes död och hjärtligt tack för ditt andra bref och tack för porträttet. Det tillegnar jag nu? Vad eder lilla flicka är älsklig. Jag undrar om hon inte är litet lik faster Fredrika?

Att både Hanna och Oskar var här var för dagen det kanske du hört, och att åter Hanna fick komma hem på begrafningen, män nu skola de få flytta till Upsala i dagarna. Bror Erik var också hemma. Han tycks ha det riktigt bra nu. Han talte så gott om sin Hilda och sina 2 små barn. Mamma kände hänne. Hon är en mycket fridsam o snäll människa. Hos Oskars må de också bra. Elsa kryar till sig. Vid Rejmyre är allt sig likt, män Emma har varit ganska skral i vinter.

Och nu farväl kära syskon, må Gud hjälpa uppehålla o bära oss på sina starka armar på varsitt holl. Jag är så tacksam mot Gud att jag fick vårda vår gamla Moder på hännes sista dagar. Och nu de hjärtevarmaste hälsningar till eder alla 3 från eder syster Fredrika.

Kära sv. Karl!

Fredrika har nu skrifvit så mycket, att jag ingenting har att tillägga i det afseendet. Dock måste jag skrifva något om en annan sida af saken. Wi måste nu hålla bouppteckning, och som du vistas på så aflägsen ort, så skulle för dig tillsättas god man. Skulle du icke istället vara god, och nu allra första, skicka en bevittnad fullmakt ställd till Wiss person, mig, eller någon ann som du för godt finner, att skrifva under bouppteckningen i ditt ställe, så slipper vi att från häradsrätten lösa förordnade för god man, hvilket annars blir fallet. Wi äro visst icke skyldiga att lemna in den till rätten, utan en fullmakt kan hinna hit.

De hjertligaste helsningar till dig och dina kära - nära - från Wännen P. Larsson.

---