Narsingphur den 15 Oct. 1891
Dyra
älskade lilla Mamma och syster Ena!!
Nåd
och frid af Gud!
Det är nu endast ett
par, tre timmar till den europeiska posten skall afgå,
dock ville jag försöka att få ett till bref med hem
denna gång enär det sedan torde dröja rätt länge innan
jag får tillfälle att skrifva. I nästa vecka har jag
att vänta alla konferensmedlemmarna så vi ha nu rätt brådtom
med att rusta iordning för deras ankomst, och
omedelbart efter konferensen vilja vi bege oss iväg härifrån så fort sig göra
låter, så I hören att endast tråk återstår för oss
här i Narsingphur. Det känns allt litet svårt att lemna denna gamla kära plats, mitt andra hem i Indien, men
utbytet af ett bättre klimat gör att vi på samma gång känna oss glada åt att få
komma härifrån, enär det är påfrestande här. I förra
veckan komma vi hem från Sangor efter att ha besökt
våra syskon der i två veckor, jag tänker att det var vår afskedsvisit
der, ty då vi komma upp till Chindwara blir det ingen
lätt sak att ge sig ut och resa enär vägarna är så
svåra och äfven långa hvart man än vänder sig. Hur vi
skola komma dit upp med våra små vet allena Gud, det
blir allt en bra svår och besvärlig resa, dock sörjer jag ej derför, Gud hjelper oss, och dertill är Carl så rädd om mig och barnen att han gör allt
för att vi skola få det beqvämt på alla vis. Tänken Eder att minst en sex dagar går åt mellan Chindwara och här och vi ha att passera de djupaste ”jungler” nästan hela vägen. Vi tänka att
taga tältet med och slå upp för nätterna. Det är ej
utan att denna färd gläder mig, det förefaller så äfventyrligt
och trefligt. Jag har alltid tyckt så mycket om att
vara ute i ”camp” och denna vår flyttning kommer att likna camplifvet
fast i högre grad. Det finnes ej något hus på vägen
som vi kunna få taga in på, utan vi ha att vara ute dag och natt. Det är nog
skönt att ha ett tält att krypa in i men ej är det detsamma som att få krypa in
i en kammare. En svårighet är att vi ej ha fått oss något hus i Chindwara ännu, der lärer vara
mycket ondt om hus, troligen komma vi att bo i tält
under kalla tiden deruppe tills vi få oss ett hus.
Tack kära lilla syster för ditt sista kära bref som jag bekom i förrgår, o så roligt att få höra från och om Eder mina kära. Det var roligt att ni fått göra bekantskap med pastor Danielsson som skall bli min Carls kamrat i Chindwara. Äfven var det särdeles roligt att höra att Pastorerna Montelius och Kolmodin gick och helsade på Eder, det var ju mycket snällt af dem. Det der pastor Danielsson hade sagt till Eder med afseende på osten och frukten är inget att rätta sig på, ty han är en riktig ”petimeter” med afseende på mat, han är en sådan som är rädd för allting och tror att magarna skall bli förstörda hvad man än äter. Ni kunna ej tänka Eder hur väl- och kärkommet allt är för oss och med hvulken aptit vi skola förtära hvad ni sänder, ost minsann får man allt ”slicka sig om mun efter”, det är en stor raritet då man får se en ostbit. Jag bara tycker det är så synd om Eder som har så mycket besvär för vår räkning hvarje år och äfven utgifter, tack dyra älskade mamma o Serena för allt hvad I gören för oss, Gud välsigne Eder med sin bästa välsignelse. Aldrig kunna I tro hvad strumporna skola bli kärkomna, det är så godt som utrakadt för oss i den vägen och härute är det så svårt att få sig litet garn till ett par att det är nästan omöjligt för oss att ens tänka derpå. Hvarken Carl eller jag har fått ett enda par sedan vi komma hit ut. Det har varit så lyckligt för mig, att jag nästan fått åt lille Harald så mycket jag behöft åt honom i strumpväg, dels från Eder och dels från Carls slägtingar, och innan Mrs Bloomfield lemnade Indien gaf hon mig en mängd öfverlefvor och ullgarner, små nystan somjag haft så stor nytta af för barnens räkning. Mången gång har jag önskat så mycket att jag kunnat få mig litet mörkt bommulsgarn till strumpor åt lille Harald att ha under hettiden enär ullstrumporna är något varma för honom då, men härute är omöjligt att få sådant.
Du bad i ditt bref
att få höra om vi hade någon liten önskan till ett annat år, här hör du min
önskan utifall din lilla syförening skulle vilja vara villig till att sända oss
något såsom den hittills gjort. Jag vill ej att mamma och du skola kosta på oss
ett öre enär jag vet att Edra tillgångar äro knappa, det gör mig verkeligen ondt att taga från
Eder. Med afseende på frukten så tror jag att det är
alldeles tillräckligt för våra behofver som ni
skickat i år, du säger det är
Ni torde redan ha hört i hvilken fara vi voro uti den 7 Sept detta år. Det var neml. så att det regnade öfver all beskrifning i flera dagar, men måndagen den 7 Sept. ösade det ned från himmelen så att då vi vaknade upp på morgonen fingo vi se att floden som endast ligger ett bösskått från vår bungalow var öfverfull och började stiga öfver sina bräddar och regnet fortfor ohäjdadt och floden steg så märkbart fort att vattnet med stora steg närmade sig vårt hus ej endast på en sida utan vi började blifva kringringade af vatten. Vi insågo då att vi måste fly för att rädda oss, så Carl gick och plockade ihop missionens alla värdepapper och jag våra gångkläder och så begåfvo vi oss upp till den andra bungalowen som tillhör missionen, och som hyres af en engelsman, en ungherre, som förut skrifvit till oss och frågat om vi ej ville komma upp till honom enär vattnet började att hota oss på alla sidor, det han kunde se från sitt hus. En annan engelsman Polissuperintendenten kom till oss i det värsta regn och frågade om vi ej ville bege oss iväg från vårt hus, och då vi svarade att vi ville sade han att det måste ske ögonblickligen, ty stor fara är för handen. Så fort vi kunde foro vi upp till det andra huset, och en liten stund derefter steg vattnet öfver vägen, så nu låg vårt hus alldeles på en ö vatten rundtomkring o det fortfor att regna o steg allt högre o högre o nu stod alla tre uthusen i vatten och efter en liten stund ramlade det ena efter det andra omkull. Jag stod uppe på den andra verandan och såg denna förödelse och det var ej roligt skall jag säga, vi bara väntade på att få se vårt boningshus gå samma väg, men Gud skonade det. Fram på dagen saktade regnet af så att vattnet hann rinna undan, så det han aldrig upp till bungalown, men rysligt nära var det endast några fot från huset. Dagen derpå kunde vi återvända till vårt hus, men tänken Eder hur det såg ut här rundtomkring oss, det kan ingen förstå mer än den som varit vittne till något dylikt. Herre vare lof som skonade våra lif. Ja nu hinner jag ej mera idag, förlåt allt slarf i brådskan. Nu torde det allt dröja innan jag kan skrifva igen.
Med de käraste helsningar och omfamningar till Eder båda från oss alla slutar jag nu. Hälsa alla bekanta och slägtingar.
Eder varmt tillgifne och älskande Kerstin
Hjertliga helsningar från Eder Carl