Jamannia (in camp) den 20 febr. 1893
Min innerligt älskade lilla Mamma och käraste lilla
syster Ena!!
Mycken glädje frid och fröjd
i Herren Jesus!!
Då det nu änteligen blifvit af för mig att skrifva till Eder vill jag allra först börja med att
hemsända mitt och allas vårt hjertligaste tack för
den kära sändningen vi hade glädjen mottaga i slutet
af januari månad. Tack älskade lilla mamma och syster för alla de kära
presenter ni skickat oss! Det är mer än glädjande för oss och kärt att få, på
samma gång jag känner mig orolig öfver att ni tagit ifrån Eder att ni sjelfva få lida deraf. Huru sött och fint var ej det lilla förklädet åt Ester och
huru vackra och präktiga bomullsstrumporna äro för Harald, det var så rart att
få dem för hettiden, tack och åter tack så väl för
detta som de små essence flaskorna och eau de colongs flaskan samt tandpulfret och allt det öfriga. Helsa så hjertligt till tante Fredrique och tacka för den
rara äpple-påsen och de små flaskorna till lilla
Ester, hon lilla tante är sig lik uti att varagifmild
och snäll och gif lilla tante
Emma mitt hjertevarma tack för den fina tvålen, allt
är så värdefullt för oss att få. Gud välsigne alla som tänka på oss! Och till
lilla syföreningen bedja vi att få sända våra
innerligaste tacksägelser för alla läckerheter den äfven i år försett oss så
rikligen med.
Vi hava nu med oss ute af den goda osten och anjovisen i camp och det är mer än värdefullt mången gång, särdeles då man kommer till sådana platser der det är omöjligt att få några lifsförnödenheter, för att ej tala om hur rart och smakligt det är. Både Harald och lilla Ester äro ytterst förtjusta i både osten och anjovisen och då de äro hungriga begäre de att få antingen ”matchi” (fisk) eller och ”panir” som betyder (ost) och den torra frukten är utan all beskrifning kär för dem både såsom kokt och okokt. Så nog ser jag att äfven de äro förtjusta i det som kommer hemifrån trotts det att de äro så lite vana dervid.
Jag minnes
ej riktigt men troligen har jag fått två brf hemifrån
sedan jag sist skref för hvilka jag tackar så hjertligt. Min mening var att skrifva
så fort sakerna hade kommit, och så har nu närapå en hel månad förflutit sedan
dess, jag hoppas ni förlåter mig derför enär jag varit mer än upptagen under tiden. Jag tror det var
den 26 Jan. låren kom, och den 1 febr. flyttade vi från det hus vi bott uti
sedan vi kom till Chh. till ett annat som missionen
köpt som sitt eget, ett utomordentligt trefligt hus
och platsen huset står på så treflig och pyntad med
häckar och den trefligaste trädgård på framsidan af
huset att vi bo nästan som i
Så fort vi hade kommit in i vårt nya hus rustade vi oss ut i camp, vi hade ej ens tid att ställa allt iordning, ty den kalla tiden är dyrbar för en att få vara ute i distriktet bland folket som ej äro i tillfälle att få höra evangelie predikan. Den 6 febr. reste vi i camp och ha nu varit ute i två veckor. På den plats vi nu äro är en ”mela” eller marknad som varat i en veckas tid. Här är neml. en afgudaplats der folket från alla närliggande byar kommit för att offra och tillbedja och köpmän från alla håll ha infunnit sig och uppslagit sina stånd så att det på samma gång varit full marknad. Jag har ej sett så mycken tillbedjan och offring sedan jag kom till Indien som under dessa dagar. Getter och höns hafva i mängd offrats åt afgudarna. På det mest grymma sätt skäres halsarna af getterna med slöa knifvar och det var förskräckligt att dagen lång se huru folket kom dragandes med små killingar till stupstocken och så höra deras klagoskri af den grymma behandlingen. Kockos nötter hafva tusentals offrats på de obetydliga afgudastenarna tillika med risgryn, dal, pengar och jag vet ej allt. Nu i åtta dagars tid har det varit ett oafbrutet kommande och gående af folk i stora flockar till denna afgudaplats för att på detta vis förvärfa sig frälsning. Arma menniskor de äro isanning beklagansvärda, och det värsta af allt är att de äro så fastvuxna vid sina dårskaper att det tyckes vara förgäfves allt arbete ibland dem. Dock är det ej förgäfves, Gud skall förvisso i sinom tid gifva skörden. Ruthqvist och Carl ha tillika med 5 af våra nativ kristna vistats hela dagen lång ibland folket och predikat för dem och försökt öfvertyga dem om deras villovägar, samt visa dem på den lefvande sanna vägen, och de tyckes ha hört på med uppmärksamhet. Måtte Gud gifva sin välsignelse till allt som blifvit utsått dessa dagar ibland folket. I morgon ämna vi fara från denna plats till en annan, vi ha varit här en hel vecka. På en höjd kunna vi vara ute en två veckor till för hettans skull.
Jag har glömt att tacka lilla mormor för a, b, c – boken åt Harald, han och pappa hålla just nu på att läsa i den, få se hur det går för honom med läsningen, han tyckes ej vara så glad åt boken, måtte Gud hjelpa honom, det är bra bekymmersamt att tänka på barnens framtid och hvad det skall blifva af dem. Vi sitta nu alla 4 inne i vårt lilla tält, pappa o Harald hålla på att läsa i den nya boken, lilla Ester leker i sin lilla säng och jag sitter vid bordet, som står i det ena hörnet, och skrifver. Det är som I nog förstår rätt trångt och obeqvämt att vara ute så här, men jag tycker ändå så mycket om det, och barnen äro alldeles förtjusta att vara ute i skogen så här.
Nej nu måste jag sluta för denna gång, enär jag vill skrifva till Carls mamma ock i dag. Carl kommer troligen att rida in till Chh. i morgon eller öfvermorgon då han tar brefven med. Vi alla förena oss i de hjertligaste helsningar och omfamningar o till lilla mormor och moster. Eder alltid tillgifne, älskande Kerstin
Hjertliga helsningar från Eder sannt tillgifne Carl