Betul
den 14 Dec 1887
Mina
dyra älskade i hemmet lilla Mamma och lilla syster Ena!
Mycken nåd, frid och välsignelse tillönskar
jag Eder mina innerligt kära på det nya året! Måtte Herren tilldela Eder allt
både andligt och lekamligt godt som är förenadt med Hans vilja och framför allt helsans dyrbara nådegåfva!
Hjertinnerligt tack lilla kära Mamma o du lilla syster Ena för Edra sista kära bref, som jag hade glädjen mottaga här i B., hur kunde du gissa så rätt lilla Ena, du skref i ditt bref: ”kanske dessa rader nå dig i Betul”, ja det gjorde de verkligen.
Aldrig kunnen I tänka huru förtjusande roligt det är för Mia och mig att nu vara tillsammans, ja det är så högtidligt att få träffas, vi visste ej antingen vi skulle skratta eller gråta då Maria kom ut här på virandan och tog emot mig, och följden blef att vi gjorde båda delarna. Särdeles högtidligt var det nog för mig i all synnerhet, som ej träffat något fruntimmer som jag kunnat språka svenska vid sedan jag skiljdes från Maria o Z. förra året.
Ja, tänk lilla Mamma o lilla Ena att vi nu hafva oss hvarsin liten att roa oss med, de äro för oss så rara och kära så det kunnen I aldrig tro, och tänk hvilken stor nåd att de äro välskapade och friska. Tänk Mamma lilla att det äfven gick så lätt och bra för Maria, Herren har särdeles visat oss sin nåd och godhet härutinnan. Maria började känna sig illamående eller små värkar i magen vid 2 tiden på ef.m. och kl. mellan 9 o 10 på aftonen var den lilla tösen född. Och kan Mamma o du lilla Ena tänka Eder att vi stodo ensamma här utan barnmorska, hon hade ej hunnit hit fast hon var på väg, hon bor så långt härifrån, så det åtgår en 4 dagar att fara den vägen, hon kom först 2 dagar efter förlossningen, men till all lycka så finnes det en doktor här i B. som eftersändes o han förlöste lilla Ia. Och allt detta gick nog bra, men kan mamma tänka då han skulle sätta om bandaget så lade han sex tjocka handdukar på hennes mage o dem knölade han ihop så att magen blef så öm o värkte deraf, som ej under var, och med detta låg hon öfver en hel dag o två nätter, vi visste ej om vi skulle våga röra detta som doctorn lagt dit o ej heller brydde han sig derom ehuru han kom hit en gång om dagen o såg till Ia, men gjorde ej något vidare bara hörde hur det var ed henne, för öfrigt fick jag så godt jag förstod med tillhjelp af min Aya tvätta o sköta henne, vi togo oss äfven dristigheten till att lösa af bandaget o togo bort 4 handdukar o lade endast två på magen o sökte sedan binda om magen o sköta henne alldeles som jag blef skött, men I skolen se att jag var litet orolig och ängslig innan barnmorskan kom och öfvertog detta arbete som jag tyckte helt o hållet hvilade på mig. Oscar var äfven inne då vi lade om bandaget på magen o när det var gjort skrattade vi o sade oss emellan att vi lagt en sypress på magen på Ia, hon var rask o kry som om inget händt.
Under det Mia var sjuk hade vi tre svarta gummor inne som hjelpte henne o den ene var min aya, den andra Marias aya o den tredje en gumma som brukar gå i barnstugor hos nativarne, o doktorn satt i rummet utanför, han gick ej in förr än barnet var alldeles tillreds att födas. I det längsta innan plågorna blefvo för svåra, var jag emellanåt inne hos Ia, men sedan vågade jag ej gå in, jag blef så uppskakad emedan jag sjelf nyss genomgått detsamma o ej var mycket stark derefter. Ja, sålunda var det för Mia.
Mamma frågade i sitt sista bref hur jag hade det under förlossningen o hvem som var inne mig till hjelp. Jag hade endast barnmorskan, min lille Carl, samt min aya, dessa tre stodo troget vid min säng hela tiden o min lille Carl han fick nog slita litet ondt han ock, o ej så litet, ty vid hvarje värk som kom måste jag hugga tag i honom o han sade att jag var så gräsligt stark så han måste taga sig fotspjern för att ej falla omkull, ja han svettades mera än jag, Carl sade äfven att han ej haft så styft dagsverke någonsin som då.
Dagen efter sedan vi kommo hem till N. kom Öfverstinnan B. till oss för att se hur det var med mig, samt för att se min lille, han sof då hon kom men vi måste ändå taga ut honom o hon Mrs B. hade allt möjligt göra för att få honom vaken, men det lyckades ej för henne, hon tyckte han var mycket söt o rar, hon sade ”he has got a little jolly face” d.v.s. han har fått ett litet nätt trefligt ansigte. Vet lilla Mamma o Serena att min lille Harald är så stor o fet så alla som ser honom blifva förvånade att han är så stor, ja han äter o så mycket eller dricker så mycket mjölk så det kan ej mamma tro, lilla geten och jag hjelpas åt att föda honom, jag kallar geten för Gabriella, vi fick lof taga henne med hit till B.
Jag hinner nu ej mera denna gång. Tänk så roligt med flickorna Asklund att de lemnat sig åt Herren, helsa dem så innerligt fr. Mia o mig o tacka dem för det lilla lomsterkortet med den vänliga helsningen på. Min lille Carl fick order fr. Styrelsen för en fjorton dagar sedan att han skulle fara till Bombay o möta Zenanamissionärerna som skulle ankomma till Bombay omkring den 8 Dec. Han reste sålunda i måndags åtta dagar sedan, så min lille Harald o jag hafva varit ensamma här öfver 8 dagar nu, jag hade bref fr. C. i dag deri han berättar att dessa fröknar kommo ej förr än den 12 Dec till B. o Carl o de skola som först lemna Bombay i dag, då de följa med C. hem till N. på några dagar, sedan skola de fortsätta till Saugor. Jag är nog ledsen att ej vara hemma o få taga emot dem, detta får Juliebö o C. göra så godt de kunna.
Sedan kommer Carl hit igen för att hemta oss, men vi hafva blifvit bjudna af syskonen här att stanna öfver Julen, hvilket vi komma att göra, det skall nog blifva högtidligt för oss att få vara tillsammans under denna stora högtid. Helsa nu syskonen Edréns o Rdrs, jag skulle gerna vilja skrifva till dem nu, men hinner ej, helsa dem o säg att i Jul vill Mia o jag skrifva till dem. Helsa alla öfriga bekanta så mycket fr. mig o min lille gubbe, först o sist helsas lilla Mamma o Ena från oss alla tre, lille H. sänder mormor o moster många kyssar. Eder älskande Kerstin.