Narsinghpur den 26 Febr. 1890
Min
lilla älskade Mamma, samt kära syskon Rinnanders och
lilla Ruth!!!!
Nåd frid och välsignelse af Gud!
Då jag nu vet att lilla
Mamma är på Skånstorp ville jag sända Eder alla ett
litet gemensamt bref.
Vi är nu åter komna hem i ro efter att hafva varit ute i distriktet rätt mycket i vinter. Det var skönt att få komma hem i stillhet. Tält-lifvet är nog mycket tröttsamt men på samma gång trefligt och litet äfventyrligt, jag önskar att Ni hade kunnat varit med oss och sett huru vi hade det, ja ett riktigt Zigenarelif hafva vi fört nu en lång tid.
Straxt vid vår hemkomst fingo vi bref från syskonen i Saugor att de ville komma ned till oss, hvaröfver vi blefvo förtjusande glada ty det roligaste vi hafva är då vi få se och träffa hvarandra. De kommo då, jag tror den 18 febr. och lilla Mia och lilla Kajsa äro ännu, till stor glädje för mig, qvar och jag hoppas att få hafva dem ännu några veckor. Tänk så lyckliga vi äro som så ofta kunna få träffas. I kunnen tänka Eder vår glädje att få vara tillsammans. Maria har varit mycket klen i vinter och är ännu, men jag hoppas att detta lilla ombyte för henne har redan gjort godt, jag önskar så mycket att få henne stark och kry tills hon skall återvända hem der hon är så öfverhopad med arbete. Det har nog varit ansträngande för henne hennes stora hushåll och så mycket barn som ständigt gifver besvär. Det skall bli skönt då Lundborgs komma ut och öfvertaga barnhemmet. Det är ej allenast besvär med så mycket barn utan äfven bekymmer på mångahanda vis för dem.
(Den 4 Mars.) Det har varit en hel veckas uppehåll sedan jag började detta bref. Förlåt mig som dröjt så länge med att skrifva till lilla Mamma, jag förstår ej huru det är men hvarje dag hafver sin omsorg, och all brefskrifning blir helt och hållet åsidosatt.
Vi hafva nu de sista dagarna haft bröllop att tänka på och rusta litet för, en af våra infödda Kristna, en hufvudlärare i skolan, för tillfället i Saugor, har i dag stått brudgumme här. Hans brud är ock från Saugor, dotter till Kateketen der, och de kommo hit ned för att bli vigda af Carl som på begäran fått tillåtelse att viga i detta land. Valentin har ej begärt detta och kunde derför ej viga dem. Vi hade en rätt högtidlig stund i vår lilla kyrka här vid 4 tiden i ef.m. då de vigdes. Det var många samlade här, både brudens och brudgummens slägtingar hade kommit hit för att öfvervara den högtidliga akten, och sjelfva bröllopet stod hos vår kateket, som är broder till brudgummen och vi voro ock inbjudna.
Ack om Ni hade varit närvarande och sett huru löjligt allt var, först och främst deras kostymer gästernas, ni hade troligen trott att det varit en utklädd samling, så brokig föreföll den t.o.m. oss som nu äro så vana att se sådant. Efter vigseln följdes alla åt till kateketens hem, som minst såg ut som en bröllopssal, så ytterst simpelt, ett hus bestående af jordgolf och jordväggar, der höns o alla fäkreatur få gå och promenera ut och in huru de behaga, och inga möbler att räkna på, utom de stolar vi låtit föra det från vårt hem. Vi slogo oss ned alla så godt vi kunde, då brudgummens och hans 4 bröder började skrika och sjunga af full hals, och en af dem skulle accompagnera dem på ett handklaver, men ack, han endast drog fram och tillbaka på det utan att framlocka den ringaste melodi som på minsta vis öfverensstämde med sången, det var det löjligaste man kunde vilja höra, och Ni må tro att vi hade nog svårt vid att hålla oss för skratt, men de sjelfva sågo så belåtna ut, liksom de hade tänkt att ingen kunde göra maken, och det kanske ock hade varit litet svårt åtminstone för oss. Hvad som ej påminde mycket om bröllop var, att vi fingo väl sitta en timme, om ej mera, efter sedan mörkret inbrutit utan att någon lampa tändes. Och då änteligen måltiden var färdig breddes det ut på långa smutsiga skynken på golfvet i skolhuset, eller kyrkan, der alla gästerna fingo placera sig och en tallrik med ris och kött placerades framför hvar och en och så greps verket an med bara fingrarna. För vår räkning hade jag tagit med knifvar och gafflar äfven tallrikar fingo vi bestå åt alla emedan dylika saker ej förekommer i sådana hus. När folket härute gå till hvarandra så äta de på stora gröna torkade löf, de reda sig förträffligt utan husregådssaker, men snaskigt lefva de som svin. Ja hela kalaset bestod af, som jag förut nämnt, af endast ris och kött och det hade min kock varit och lagat till.
Innan vi skiljdes åt från dem i afton bjödo vi dem alla mellan 30 à 40 personer komma till oss i morgon ef.m. och dricka te, jag bakade i går ett par sorter småbröd, en slags kocknöt biscuits, ack om jag kunde låta eder smaka dessa, Maria o jag tycka rätt mycket om dem, och den andra sorten gjorde vi efter ”gehör” endast af mjöl, mjölk, socker och litet smör, bakade ut dem som små knäckekakor. Detta hjelptes vi åt med Maria o jag. Det blir det enda jag kommer att fägna dem med: te, två slags småbröd samt hvetebröd af vårt vanliga som vi äta till maten, det är bakat endast med vatten, men är mycket begärligt för de svarta enär de ej hafva råd att äta sådant, de äta sina ”chapatti” hoprört af mjöl o vatten utan jäst samt bakas på glöden. Under det vi voro ute så mycket i vintras i distriktet fingo vi dagligen äta ”chapatti” emedan vi då ej kunde få af brödet från bagarn mer än en eller två gånger i veckan, o det måste vi gömma till téet om morgnarna, till den öfriga maten åto vi ”chapatti”. Och vi äro nu så vana dervid att vi tycka mycket om dem och lille Harald i all synnerhet, han skriker efter chapatti och vill ibland ej äta något annat.
Ja våra små äro nu rätt stora, lilla Karin är så stor och dugtig, och så rolig och språksam, jag föreställer mig som syster Sofie då hon var liten. Äfven lilla Harald är stor o förståndig o språkar och allting på Hindi förstås, det de göra båda. De tyckes ej vilja veta af svenska de små kräken. O, hvad de äro roliga tillsammans, ibland är det så sött och väl då klappa de o kyssa hvarandra, och ibland slåss de och rycka hvarann i håret och då blir det att gråta och springa och beklaga sig för sina mammor, der de just ej få något medhåll. Lille Harald är mera lugn och sedig af sig, men lilla Karin hon är så eldig o liflig af sig så det spritter i hvarje liten muskel. De äro nog mycket förtjusta i hvarandra våra småttingar. Måtte Gud välsigna och bevara dem från allt ondt de små kräken. Lille Harald har just nu fått ondt i sina små ögon, som är så vanligt i detta land. Han har svaga ögon stackars liten.
Förlåt att jag redan slutar nu, kl. är öfver 11 på natten, jag ville ej låta denna veckas post gå utan sända några rader med till Eder mina innerligt kära. O hvad det gladde mig att höra att lilla Mamma är hos syskonen Rdrs medan Serena är borta, det hade blifvit för svårt för mamma att vara alldeles ensam.
Både Carl o jag ha varit ovanligt krya o friska i vinter äfven lille Harald. Vi förena oss nu alla i de käraste helsningar till eder alla på Skånstorp. Varen snälla och sänd detta bref till Serena o lilla Hanna! Förlåt slarfvet af mig, allas Eder tillgifne o älskande Kerstin L.
En egenhändig helsning mottag från allas eder sannt tillgifne Carl.
Äfven jag vill sända lilla mamma o alla kära syskonen o systerbarn en egenhändig helsning. Jag har nu det stora nöjet att vara hos kära lilla Stina, o vi ha det så förtjusande roligt tillsammans, då vi få vara friska o då jag varit klen har det varit för mig obeskrifligt godt. Kerstin har skött mig med en moders ömhet. Nu är jag Herren till pris mycket bättre än då jag kom, hvilan har gjort mig godt. Nu farväl mina innerligt älskade, glöm oss ej i Edra böner beder allas Eder Maria.