Narsinghpur den 23 April 1890

 

Mina kära älskade i hemmet lilla Mamma och lilla Ena!!

 

Guds rikaste nåd, frid och välsignelse hvila öfver Eder!!

 

Det är nu ej för snart att låta höra af sig litet igen. Längre än jag tänkt har det nu återigen dragit om med min brefskrifning, hvilket ni måste förlåta mig för.

 

Jag vill försöka berätta om huru vi haft det här sedan jag sist skref hem. Om jag ej missminner mig var det i början på Mars månad då jag hade det nöjet att ha lilla Maria här. Hon skulle då vara här för att hvila upp litet emedan hon var mycket klen och svag och jag hoppas allt att hon blef litet kryare under sin vistelse här, dock kom hon ej att stanna så länge tänkt var, emedan lille Harald fick mycket ondt i sina små ögon och vi fruktade alla att lilla Karin skulle få det ock enär denna ögonsjukdom, som är så vanlig här i Indien, är rysligt smittosam. Maria beslöt sig derför att med det snaraste lemna oss för att rädda sin lilla tös, hvilket vi naturligtvis ej ville hindra. Lille Haralds ögon blefvo Gudi lof snart bra, men de voro rysligt svåra med det påstod, det var så synd att se det lilla kräket, han var alldeles blind för några dagar, ögonen voro så svullna som ett par små bullar, men så snäll var han tillika att vi tyckte det var rörligt att se honom. Han låg, med sina små ögon förbundna, och lekte och kastade med sina små händer, och då jag frågade honom hvad han gjorde svarade han mig att han kastade boll fastän han inget hade i handen.

 

Vi hade ett förfärligt göra att kunna hålla Karin och Harald åtskiljda innan de hade rest härifrån, vi voro så ängsliga att hon skulle ock få ondt i ögonen, men hon blef bevarad tills de hade varit hemma en par tre veckor, då skref Maria och berättade att både Karin och Maria hade fått ondt i sina ögon, och det gick ej öfver så snart som för Harald, de fingo dragas dermed i flere veckor tror jag det var. Men nu äro äfven de krya Gudi lof. Det är ej mer än några dagar sedan jag hade bref från Maria och då voro de alla krya.

 

Ett par veckor efter sedan Maria lemnat oss fingo vi bref från Ivars att de ville komma och besöka oss. Af missionstidningen känner ni nog till Samuel Raghn som är hos Ivars, det var neml. så att han skulle gifta sig med en af barnhemsflickorna från Saugor, och Carl är nu den ende af våra missionärer som begärt tillåtelse af guvernementet här att få viga, så Ivar bad Carl sammanviga Raghn och Nami, hvilket Carl naturligtvis med nöje gjorde, och det var så mycket roligare som vi då hade det nöjet att få besök af Ivars. Zelma har aldrig förr varit i vårt hem, det var obeskrifligt roligt och kärt att få mottaga såväl henne som Ivar. De voro här något öfver åtta dagar. Zelma tyckte det var så roligt och högtidligt att få komma ut litet, hon sitter så ensam der i Nimpani midt i skogen endast omgifven af dessa svarta menniskor samt af vilddjuren, dem de få höra tjuta och skrika mer än kärt om qvällarna och nätterna. Tänk hela vintern har Ivar varit ute i camp och då har Zelma varit alldeles ensam hemma. Jag tycker allt det skulle vara litet hemskt att vara så der alldeles ensam på en plats och ej ha någon europé mera, men Zelma sade att hon var just ej rädd, och det blir så då man får vara ute så här, man får vänja sig vid mycket, ja jag höll på att säga vid allting, som nu i vinter då äfven vi varit ute och färdats rätt mycket, vi ha mången gång rest genom skogar der man med visshet vet att tigrar, leoparder och alla möjliga djur ha sitt tillhåll, till slut blir man så van dervid att man tycker ej det är någon fara, och det är ju ej heller det för den som Gud bevarar och för den som sitter under den allsmägtiges beskärm.

 

Under det Ivars var här blef Carl sjuk, af tidningarna ha ni väl sett att influensan har sträckt sig ända till Indien ock, ja t.o.m. ända till Narsinghpur, det var just i denna sjukdom Carl blef dålig och fick ligga till sängs en 4 à 5 dagar, han fick en förfärlig värk i hela sin kropp och särdeles i ryggen, åtföljdt af febern, dock kryade han till sig så småningom, fast det gick rätt långsamt. Hela Narsinghpur har blifvit angripen af denna sjukdom alla menniskor så klaga de öfver feber och hosta och mycket menniskor dö ock häraf, förlidem vecka fingo äfven lilla Harald och jag en släng af denna gångbara sjukdom, fast lindrigt, dock äro vi ej ännu fullt återställda, en envis hosta följde med som gerna vill hålla i sig. Jag har knappast varit utsatt för en sådan bröstvärk hemma i kalla Norden, som jag nu här i hettan, ja den brännande hettan fick smaka på, är det ej besynnerligt förutom denna sjuklighet går koleran litet smått här i N. ock. Det har varit en rätt dyster tid för oss, fastän vi ej varit något särdeles sjuka att tala om så ha vi ej heller känt oss krya, när man stundligen hör talas om huru sjukligt det är omkring en så är det som om man lede med dem som lida. Koleran har ej ännu fått någon fart här en 30 à 40 personer ha dött i denna sjukdom nu under hettiden o vi bedja till Gud, att han tager bort denna svåra sjukdom härifrån, om så är Hans vilja. I byarna rundt omkring här har den härjat svårligen och skördat många offer. Stackars arma menniskor som ej veta hvar deras frid tillhörer och ej heller tyckes vilja mottaga den sanna friden. Under sådana här sjukliga tider så offra de t och tillbedja sina afgudar obeskrifligt, för att plågan skall tagas ifrån dem, men deras gudar äro ju så hjelplösa sjelfva, huru skola de kunna hjelpa andra. Ack att de kunde inse sin dåraktighet.

 

Vi hafva nu åter kommit till den tiden då vi få smaka på hettan igen. Klockan 8 om morgnarna måste vi stänga igen alla dörrarna om oss, för att ej få in hettan och sålunda måste vi hafva det stängt till 8 och 9 på qvällarna, då vi kunna öppna men just ej för att få in någon svalka. ty vid den tiden är det ej svalt ute, men man måste ha in litet luft. Vi hafva en 3 à 4 dörrar öppna hela nätterna och först fram på morgonsidan kan man få känna liten svalka, men så fort solen kommer upp har man hettan på sig. Ni kunnen ej tro så frestande detta klimat är för oss, det värsta af allt är att magen ej kan smälta maten då det är så varmt och då kommer hela kroppen i olag.

 

Carl har allt blifvit mycket klen de här sista åren, han har blifvit så mager, stackars liten, så jag är mycket ängslig för honom. Jag har nog ock blifvit mager, men Zelma sade då hon var här att hon tyckte jag var mig bra lik som då jag var hemma. Lille Harald är allt den dugtigaste af oss, får han blott vara kry så ser han så stark och frisk ut. Lilla Mormor och moster Ena kunna aldrig tro så försigkommen han är nu, han kannu språka allting på Hindi och kommendera och styra med sina små svarta lekkamrater. O hvad lilla Mamma och Ena skulle tycka det vore löjligt mången gång att se och höra honom språka på ett främmande tungomål samt se honom leka tillsammans med de här små svarta nakna barnen. Han är så lycklig och förtjust då han får in ett par små svartingar att springa med omkring bordet. Då Harald är frisk är han rätt snäll, men nu deremot då han är litet krasslig så är han så kinkig och besvärlig, och särdeles svårt är det ock nu för oss då två af våra tjenare äro sjuka, just han som alltid ser efter och leker med honom samt vår vattenman.

 

Vi hafva för någon tid sedan upptaget 4 små pojkar som missionsbarn, en omkring 8 år, den andre omkring 3, den 3dje 1½ år, o den 4de endast ½ år gammal. De två minstas mödrar ha dött i koleran, för litet sedan. Alla dessa små stackare äro helt och hållet värnlösa. Den lille som endast är ½ år är rysligt klen, fåse om han kan bli vid lif, det är med största svårighet man kan få i honom litet mjölk, han är så mager det lilla lifvet. Vi ha en gammal ”ayah” att se till och sköta dessa små. I söndags åtta dagar sedan döpte Carl de tre äldste af dessa, den 4de lille ungen ha vi just fått idag. Den största af gossarna fick till namn Ruben, den andre Mareus och den tredje Johan. Fåse om vi snart kunna få sända dem upp till barnhemmet.

 

Maria och Valentin vilja äntligen att vi skola fara upp till Saugor något litet under hettiden för att få ett litet ombyte, som skall vara så välbehöfligt i detta land. Vi tänka nog litet derpå då Carl får tid, han håller nu på med att bygga ett uthus till den andra missionsbangalown som är uthyrd till en engelsman. Han har det nu så bråkigt stackars Carl i och för detta husbygge och ej sjelf kan han i hettan gå och se till arbetet midt på dagarna, qvällar och morgnar är han ute så mycket möjligt är. Det är bra roligt för Maria och mig att vi kunna få träffas så ofta. Det skulle vara rysligt roligt att nu få fara till dem litet igen, jag tror att en resa dit skulle allt göra oss godt, vi äro rätt klena både Carl och jag.

 

Jag hinner nu ej mera denna gång. Det är nu allt bra länge sedan vi hörde något från hemmet, det sista brefvet vi fingo var skrifvet från Skånstorp, då Serena o Hanna stod på resande fot till Westergötland. Det är ej utan än jag börjar undra huru allt står till, jag hoppas att vi snart skola få ett litet bref från Eder mina kära. Jag undrar om ni skolen ha någon bazar i år, jag hade så gerna velat sända hem litet påfogelfjädrar om de hade kunnat vara till någon nytta för bazaren, men det har ej ännu blifvit af, vi hafva varit så slöa o dåriga hela våren, fåse om jag till nästa post kan få hem en liten låda med fjädrar, det skulle vara så roligt. Och nu måste jag sluta med de käraste helsningar först och främst till lilla mormor och moster från oss alla 3 lille Harald sänder ock så många kyssar. Helsa äfven alla våra bekanta och vänner å hjertligt som fråga efter oss.

 

Eder sannt tillgifne och älskande Kerstin. Glöm oss ej i edra böner!!

 

Mina kära!

 

Guds nåd och frid!

 

Äfven denna gång endast en egenhändig kär helsning. Det är nog ej rätt af mig att icke någonsin skrifva mera, men det är merendels så att min liulla Stina skrifver om allt möjligt, så att om jag än någon gång skulle ha tid och lust att skrifva mera så saknar jag merendels koncepter. Jag hoppas I ären snälla och öfverseende med mig härutinnan.

 

Gud vare med oss alla. Eder sannt tillgifne Carl.