Saugor 28/5 1890

 

Kära lilla mamma och lilla syster Serena!

 

Herrens högra hand kan allting förvandla.

 

Blott några få rader nu, ty tiden är knapp till postens afgång.

 

Vi ha nu det stora nöjet att ha våra kära syskon här, de kommo i dag åtta dagar sedan till stor glädje för oss alla. I all synnerhet nu var det oss till mera hugsvalelse än någonsin att få tala vid de våra samt få tröst o hugsvalelse. Det är neml. så att Pastor Lundborg tycks ha fått ett outsläckligt hat till O. allt sedan den der konferensen i Chindwara då O. för min skull ej reste dit. Pastor L. har flere gånger visat detta, ehuru O. gråtande bedt honom om förlåtelse om han på något sätt förfördelat honom. Jag vill nu endast i hufvudsak vidröra saken, det skulle annars bli allt för långt. Då L.s reste hem flyttade vi in i det hus de förut bebott. De visade sig äfven då mycket ogina emot oss trots det att vi försökte att visa dem den största vänlighet o artighet, som t.ex. packade de ihop alla sina saker i det bästa rummet i hela huset, just det som låg midt inuti huset o derför var svalast, det rum som de sjelfva o deras små barn haft till sängkammare o som hade varit så bra till samma ändamål för oss med våra små sjuka kräk.

 

Sedan vår lille gosse dödt fick lilla Carin rödsot just dagen efter, I kunnen förstå vår ängslan för vårt enda lilla barn att hon o skulle dö. Oscar blef o sjuk i samma sjukdom så att ingen i huset trodde han skulle bli vid lif. Hanna W. blef sjuk samtidigt med O. i samma sjukdom. Alla våra barnhemsbarn blefvo mer eller mindre sjuka o två dogo, ej under då att vi tänkte på flyttning, ty vi trodde att ett annat hus skulle bli helsosammare för oss alla. Koleran grasserade i staden o vårt hus låg så nära den att den började der vår gård slutade.

 

Vi fingo ett annat hus, o alla voro vi så glada att komma litet ifrån den dåliga stadsluften o ingen anade då hvad följder detta steg skulle få, men hören nu. Straxt på nyåret fick O. bref från både Lundborg o Pastor Montelius, de utgjöto båda sin vrede öfver O. för den ödesdigra flyttningen. Lundborg hade neml. uppgjort kontrakt med egaren af huset att bo der så länge styrelsen i hemlandet ej annorlunda förordnade. Detta kontrakt hade L. aldrig visat O. eller ens gifvit en vink om att det fanns ej heller till egaren uppsagt det då han reste hem för att bli hemma i nära två år. Då vi flyttat skrifver egaren till L. att han måste nu i alla fall vara ansvarig för hyra då han aldrig uppsagt förbindelsen. L. blef nu rädd tar sin tillflygt till Styrelsen o i hvad dager han framställt saken kan man bäst förstå af vde svåra o otidiga bref den stackars O. fått mottaga under sista årets lopp. Jag är dock glad att O. endast mycket saktmodigt svara, men nu för tre veckor sedan då ett rent af skamlöst bref kom från styrelsen deri de säga att de förbehållo sig öppet pröfva om O. ej skall vara ansvarig att betala hyran för det af L. kontrakterade huset, beskyller honom för pligtlöshet m.m.

 

Då allt detta är så oförskyllt som det är då vi inför Gud veta att vi ej velat göra någon något ondt utan endast afsett missionens bästa på alla vis, då äfven det nya huset utom det att det visat sig helsosammare äfven är 10 Rupé billigare i månaden, o en särskild paragraf i stadgarne säger att det är stationsföreståndarens ej allenast rättighet utan äfven skyldighet att se till att han o de öfriga arbetarne på platsen hade lämpliga bostäder. Vi kunde således aldrig drömma om att detta var något orätt som det ju aldrig heller är, men de vilja nu krångla det på O. för att L. skall få gå fri. Huru ytterst ledsna vi blefvo öfver detta bref det kunnen I ätt förstå, o de flesta af kamraterna högst uppbragta för den gräsligt orättvisa behandling deras broder fått röna. Två af dem neml. Pastor Karlsson o svåger Carl tager båda till pennan o i ganska skarpa ordalag förehåller styrelsen huru de dömdt midt emot sina egna stadgar o att om någon borde betala vore det ju L. som för egen del ingått detta kontrakt o sedan ej uppsagt det eller gifvit O. en vink om att det fanns. Oscar fattade emellertid sitt beslut att ej skrifva en rad till sitt försvar enär de förut ej fäst det ringaste afseende vid hvad han sagt i saken, utan i stället begärde han med omgående sitt afsked.

 

Att detta var ett ödesdigert steg det visste vi båda, men så som han det sista halfva året blifvit behandlad så är det ingen som undrar på hans steg. Nu ha vi endast att vänta o se hvad Herren tänker göra med oss. Oscar har redan hört efter i en amerikansk luthersk mission o det ser der ut som det vore godt hopp, äfven har O. hört efter i Eng. kyrkans mission o han tänker att höra sig för på flere håll, det är en god sak att han är så hemma i engelska språket, o jag hoppas det blir till nytta att han så flitigt studerat indiens språk.

 

Att det för oss under dessa omständigheter kännes bra svårt det faller af sig sjelft, dock kan jag säga att Herren på ett särskildt sätt uppehållit oss. Vissheten om att vi ej gjort något orätt hjelper oss att bära bördan, det vore ju värr om vi vore skyldiga, våra vänner tycks ha tagit saken mycket häftigare än vi. Hanna o Lavina ha varit mycket ledsna o gråtit mera än jag, allas deltagande har varit som balsam på våra hjertan.

 

För fjorton dar sedan skref O. till kassör Ahlborg o bad honom sända 50 kronor till dig lilla Ena o jag kommer nu o beder dig vara så god o sända 5 ā 10 i taget till Os. mamma då du kan få något bud. Stackars gumma har varit sjuk mycket i vinter o kanske i saknad af allt. Förlåt kära du att vi besvära, men detta är enda utvägen att kunna sända gumman något.

 

Jag är nu bättre Herren till pris ehuru hettan är tryckande 35 ā 36 ja t.o.m. 37 i rummen, men ändå ha vi förkylt oss allesamman, med de små är det nästan betänkligt, ehuru endast hosta o snufva.

 

Då det blir något bestämdt för oss i den ofvannämnde saken vill jag genast underrätta. För Serenas sista bref mycken tack, helsa Rinnandlarna o tacka för deras vänliga rader. Helsa nu så hjertligt alla, alla.

 

Eder alltid älskande dotter o syster Maria.