Chhindwara den 16 Maj 1893
Mina innerligt älskade i hemmet lilla Mamma och lilla syster Ena!!
Gud välsigne Eder mina kära med mycken nåd, frid och sällhet af höjden!
Det är nu oförlåtligt
länge sedan jag sist skref hem till eder mina kära. En
orsak till mitt långa dröjsmål är den att jag väntade länge på underrättelser
från Eder, hvilket jag erhöll i dag 3 veckor sedan, då
jag samma dag insjuknade i feber och låg en hel vecka och brann af feber dag
och natt, hvarefter jag blef
mycket svag och kunde derför ej reda mig till att skrifva hem tills nu då jag åter börjar känna mig
någorlunda återställd, Herren vare tack och lof. Han
slår men helar och allt af kärlek för att draga oss
närmare sig. Det är nu så hett och varmt derför så
svårt att återfå sina krafter.
I lördags förliden vecka fingo vi ett långt bref från Oscar deri han omtalar att Maria då hvarit ansatt af feber en veckas tid, liksaom jag, och att hon var så klen och medtagen. Vi blefvo mycket oroliga och sände ett telegram genast för att fråga huru det var med Maria enär brefvet var 3 dagar gammalt, vi fingo telegramsvaret följande morgon på söndagen med glädjande underrättelser att Maria var på bättringsvägen fast mycket svag. Vi ha sedan haft flera brefkort med glädjande underrättelser att febern lemnat henne så vi tacka och prisa Herren för allt hvad Han gjort och gör med oss.
Stackars lilla Maria hon är ej så stark af sig hvadan vi blifva så oroliga då något kommer vid henne. Det synes ock som om klimatet i Sangor voro frestande för henne. Carl skref derför i går till Oscar att om möjligt låta Maria komma hit så fort hon kan, ty ett ombyte af plats brukar vara den bästa medicinen mången gång i detta land, om än platsen ej är så mycket svalare. Fast om vi ha hopp om att få se dem här de borde resa före regnets inbrott om Maria blir så stark att hon kan ge sig ut. Dock varen nu ej oroliga hvarken för Maria eller mig, vi äro ju under Guds beskydd och i Hans starka armar intet ondt kan komma vid oss.
Jag fortsätter nu mitt bref på den 17. Hann ej i går fullskrifva brefvet enär vi ha fullt af främmande hos oss som varit i så nära 14 dagar och komma att stanna ännu en hel vecka. Det är neml. Ekholm med hela sin familj, de ha nu 3 små barnså de äro inalles 5 personer och I förstår nog att jag är rätt mycket upptagen då jag har så många att draga försorg om att de få mat och hvad de behöfva. Nu i hettan är det särdeles påkostande att ha mycket att styra med.
Det var neml. så att Ekholms blefvo af hennes bror Doctor Price, som är läkare här i Chh., inbjudna att Jula hos honom! De kommo mycket riktigt enär, som I veten deras omständigheter äro rätt svåra, det är nu så länge sedan han fick afsked af missionen, och hvad de uppehålla sig på veta vi ej. Mrs E-m väntade sig då en liten förliden mars så att, då de hade Julat öfver hos brodern ansågo de sig ej kunna återvända hem enär de bo ensamma i en liten bungalow i skogen midt emellan Reteel o Chh. och den mest ofarbara väg att det är fara för friska personer mycket mera för henne som då var så långt på väg. De stannade på allas inrådan qvar hos brodern till hon fått sin lille pys den 5 April, och jemt en månad derefter rustade de sig för att fara hem till sitt igen. E-m frågade Dr Price om han trodde de kunde bege sig i väg då, hvilket han svarade de kunde i allt sitt oförstånd, han är ung och ogift, men vi ock flera med oss sade att det vore att fördärfva henne att så snart ge sig ut för en så svår resa. Då E-m kom o omtalade detta för oss och vi afrådde honom svarade han att då Dr Price som både är deras värd och läkare ej afråder dem så kunna de ej stanna längre hos honom. Troligen var brodern trött på dem då de varit der så när ett halft år så vi kunde ej annat än inbjuda dem till oss för några veckor tills hon blef fullt återställd igen och de mottaga vår inbjudan med tacksamhet. Det var just då jag låg sjuk i feber detta pågick och jag kände det omöjligt att tänka på att få så många gäster men Carl tyckte att vi kunde ej annat än bjuda dem till oss då de voro i så svåra omständigheter. Jag var då visserligen bättre, men hade ej lemnat sängen o Carl lofvade att sköta och styra med allt tills jag blef stark nog dertill sjelf, och det har nu gått så bra dessa veckor, jag känner mig nu rätt stark igen. Arma menniskor vi kunna ej förstå hvad de skola taga sig till med alla sina små barn utan de minsta inkomster, och det ser ej mycket ut att han kan få sig någon annan plats hos något annat sällskap. Då E-m var ogift och första åren han var gift sparade han så mycket af sin lön att ha haft af detta att underhålla sig med dessa åren de inga inkomster haft, men E-m säger nu till Carl, att han tagit ut det sista af hvad de sparat och vet sig sedan ingen råd. Dock kan jag ej se att de äro så fattiga som de äro, allt skall vara af bästa slag för hennes och barnens räkning, att vi som verkligen ha det bättre kunna ej komma ut med att ha det såsom de i många afseenden ha det.
Vi ha nu den hetaste och svåraste tiden på allt och jag har lidit mer än vanligt i år af hettan enär jag är i ett visst läge igen. Jag väntar mig smått i höst troligen i november månad. Jag omnämner detta redan enär jag vet att I ihågkommer mig i edra böner särdeles då i få höra detta, ja bedjen till Herren Gud för mig att Han hjelper mig lyckligt igenom utan för stor svårighet, om så är Hans vilja. Sista gången hade jag det rätt svårt då de små tvillingarna kommo. Det är en lättnad att veta sig vara buren på bönens armar och en stor tröst i bekymrens stunder. Jag måste nog redan sluta för i dag men jag är ledsen att det ej blifvit ett uppmuntrande bref utan tvärt om. Dock beder jag ännu en gång varen ej oroliga för oss. Gud är med oss, ho kan då vara emot oss? Jag vill snart igen sända ett litet bref, då jag får bättre om tid. Helsa alla bekanta.
Jag kan ej underlåta att sända detta hur dåligt det än är, enär det är så länge sedan jag sist skref hem, förlåt allt slarf af Eder alltid sannt tillgifne och älskande Kerstin. Barnen äro krya Gudi lof!