Narsinghpur den 7 Maj 1891
Min
dyra älskade moder och syster Serena!!
Mycken
nåd, frid och välsignelse af Gud!
Nu är det bestämt öfver
2 månader sedan jag sist skref hem till eder mina
kära, jag har derför varit rätt orolig de sista
veckorna, men det har varit mig omöjligt de sista 14 dagarna att hinna och orka
med någon brefskrifning, enär
en af våra små flickor, lilla Maria, varit mycket illa sjuk att vi flere gånger
om på dessa två veckor varit beredda på att skiljas från henne. I går fjorton
dagar sedan sjuknade det lilla kära barnet. Det började med starka kräkningar
och diarrhé. De första dagarna hade hon öfver 30
öppningar om dagen, samt de svåraste plågor i hennes lilla mage, hon vred sig
som en liten mask och såg ibland så förvriden och förställd ut, att vi kunde ej tro annat än hon höll på att dö, men hön
sträfvade igenom gång på gång dessa svåra attacker.
Hon är nog bättre nu men långt från bra det lilla lifvet,
det vexlar mycket med henne, den ena dagen tyckes hon
vara rätt kry och så åter en annan dag ser hon mycket eländig ut. Fåse hvad Gud
gör med det lilla barnet, ske Guds vilja och göre Han
oss nöjda dermed. Det är mer än smärtsamt för föräldrahjertat att se de små plågas. Lilla Maria plågas ock af en ihängsen feber, som ej tyckes vilja släppa henne,
hon har ock fått en stygg hosta som plågar henne mycket natt och dag, magen är
allt bättre, men hon tyckes ej kunna smälta mjölken, hon är den lilla stackarn som vi måste gifva
komjölk enär min mjölk ej räcker till båda, och hon var den största och
starkaste af de två. Hon tycktes fördra komjölken så bra ända tills den svåra diarrhén kom på, hon hade förkofrat
sig och blifvit så fet och rar, ja jag kan säga
ovanligt fet och dugtig och såg så frisk och frodig
ut, men nu har det bytt om, hon ser nu mycket lidande och klen ut, det dyra
lilla kräket. Jag önskar bara att ni hade sett henne innan hon blef sjuk, jag är förvissad om att ni skulle ha tyckt att
hon var en liten rar och söt unge.
Lilla Maria hade nog företrädet framför den andra lilla, lilla Ester, men äfven hon börjar nu vara så rar, och har förkofrat sig ovanligt att vara så usel som hon var då hon föddes, hon är nu ock riktigt fet och skrattar och börjar pladdra och språka på sitt lilla vis, ja äfven hon är så söt och rar. Lilla Maria hade börjat att skratta o språka litet innan hon blef sjuk, men nu har hon glömt allt detta. Måtte Gud snart förlossa henne från hennes plågor, vi skulle, till och med, känna oss tacksamma om Gud ville taga det lilla, för oss så dyra och kära barnet, hem till sig der ingen värk och inga plågor mer är, hvad kunna vi bättre önska det lilla kräket! Hon vore då bergad och frälst för evigt från alla lidanden, faror och bekymmer som denna verlden är full af. Nog skulle en skiljsmessa från den lilla älsklingen bli mer än bitter, men tanken på att ha henne bergad för evigt vore en hugnad. Ja ännu en gång vill jag säga, ske din vilja o Gud!!
Doktorn Cullen har nu som vanligt varit outtröttlig att springa här och se till lilla Maria, de första dagarna kom han t.o.m. 4 gånger om dagen. Doktorn rådde oss att upphöra med komjölken samt gifva henne konserverad ”swissmilk” hvilket vi gjorde för nära 2 veckors tid, men äfven denna mjölk tyckes hon ej kunna smälta, lilla magen är alldeles i olag. Så sade doktorn att vi skulle gifva lilla Maria getmjölk, och efter mycket besvär ha vi fått tag i en get, så jag har gifvit henne getmjölk i går o i dag, men ännu tyckes magen vara likadan, fåse efter någon liten tid om hennes lilla svaga mage kan fördra getmjölken, kan hon ej fördraga den då blifva vi rådlösa, då vet jag ej huru vi skola bära oss åt. Det gör mig så ondt om det lilla kräket att jag ej kan gifva henne ock af min mjölk. Hvarje gång jag lägger lilla Ester till mitt bröst så blöder mitt hjerta vid tanken på den andra lilla sjuka, eländiga varelsen som fått försaka etta för sin lilla systers skull. Jag kan nu ej heller byta om och taga den lilla sjuka till mitt bröst, ty då finge vi troligen den andra lilla lika dan och kanske vi till slut skulle mista dem båda.
Lilla mamma kan nog sätta sig in i min ställning och mer än väl förstå huru jag har det och huru smärtsamt det kännes för mig i denna sak. Jag har försökt att gifva lilla Ester buteljen men hon drack ej på några villkor ur den så jag har ingen annan råd än låta henne som begynt med min mjölk fortsätta så länge jag kan eller har nog åt henne, Mer än tacksam mot Gud känner jag mig så länge jag har tillräckligt åt lilla Ester. Ni må tro mina kära att det är mer än frestande för oss, nu i den starka hetta som råder att ha det så sjukligt. Både af bekymmer o ansträngning höllo vi på att rakt duka under den första veckan lilla Maria var sjuk, vi fingo vaka öfver henne både dag och natt, och det är ej någon lätt sak i detta väder, man har fullt upp med sig sjelf, men Herren har gifvit oss krafter underligen. ”Då Han lägger en börda uppå hjelper Han ock att bära den.”
Ja ni förstån nog mina kära huru upptagen jag är som har två så små att sköta, och dertill lille Harald som nu ej är den minst besvärlige. Han har varit så besvärlig medan jag skrifvit detta att jag en haft en smula ro för honom, och brefvet blir derefter ock, hvilket ni fån förlåta. Harald är nu så stor då han fått mindre syskon, istället för att upptaga det illa gjorde det mig godt ända ned i hjertedjupet. Ack han är ju ännu en liten stackare och behöfver all möjlig vård och omhuldnad af far och mor. Han har suttit bredvid mig nästan hela tiden nu och skrifvit det ena brefvet efter det andra och lagt in i gamla kuvert och dessa skulle skickas till mormor och farmor säger han. Lille Harald förstår ej svenska det ringaste, men börjar nu bli så vetgirig att han frågar efter alla saker och ting hvad de heta på svenska, ja han börjar vara så frågvis att vi veta oss ibland ingen råd för honom. Såsom i dag då jag varnade honom för getingar, som vi ha rätt godt om inne i bangalown, frågade han mig hvarför Gud hade skapat dem som stinger menniskorna. Och då han ser de löfrika träden frågar han hvem som gjort alla dessa löf, då jag säger att Gud gjort dem tillägger han: ”blir ej Gud trött som gör så mycket arbete”. Hans lilla förstånd börjar nu vakna till lif, så han reflekterar nu mycket öfver allting.
Valentins ha det så svalt och skönt deruppe på himalayah bergen, jag har rätt ofta bref från Maria deri hon uttrycker sin förtjusning öfver platsen och det sköna klimatet de nu få njuta af. O måtte det bli till stor nytta för dem alla. De behöfde i sanning att få komma ut och få lugn o hvila efter de svåra år de haft i Saugor.
Vi hade bref i går från Hanna Wennman hon säger att fru Lundborg varit illa sjuk, äfven Hilda Karlsson låg sjuk i feber. Ja det är en frestande tid nu för oss. Herren vare lof att Carl o jag får vara någorlunda krya. Lille Harald o Ester ro ock krya.
Serena lilla då du skrifver till Rdrs o Edréns så helsa dem så mycket från oss o säg att de få ej räkna med mig med min brefskrifning, de kunna allt förstå att det nu ej är så lätt för mig att hinna skrifva. Det är förfärligt länge sedan jag hade bref från Sofie, jag minnes ej när det var.
Med de käraste helsningar från oss alla till lilla Mamma o Serena slutar jag nu. Helsa ock alla bekanta från oss! Eder sannt tillgifne och älskande Kerstin.