Narsinghpur den 4 Dec. 1890
Min
innerligt älskade lilla Mamma och lilla kära syster Ena!!
”Ett
barn är oss födt och en son är oss gifven.” Ära vare Gud i höjden etc!
En glad, frid- och fröjdefull Jul tillönskar
jag Eder mina dyra kära!! Måtte
vårt enda fröjdeämne blifva omkring det nyfödda
Jesusbarnet i krubban. Der kunna vi mötas fastän långt skiljda, ja der vilja vi
ju mötas dagligen.
Medan jag nu är ensam med min lille son kom det för mig att jag skulle skrifva en liten julönskan till Eder mina älskade, hoppandes att det skall komma ungefär lagom fram till den stora högtiden. Jag vill på förhand förbereda att det äfven denna gång blir ett ytterst kort bref, ty jag känner mig särdeles trött i dag och har litet svårt att sitta stilla för länge. Äfven vill jag skrifva till Carls mamma en liten julhelsning.
Jag nämnde att lilla sonen min och jag äro ensamma hemma, vår lille pappa är nu till konferensen i Nimpani, har varit borta det blir åtta dagar i morgon, och vi hoppas att han skall komma hem till oss i öfvermorgon. Det har varit mycket tomt och ledsamt för oss dessa dagar, dock har det gått bättre än jag på förhand tänkte mig.
Vi hafva, Herren till pris, fått vara krya och det går allt så bra. Med ganska stor oro skiljdes vi nog åt i dessa omständigheter, enär jag är rysligt ensam på platsen här, och dertill har lille Harald varit så sjuk på sista tiden, som jag nog i mitt förra bref nämnde om. Han har en gång sedan dess haft rätt svår feber, dock slapp han undan de svåra konvulsionerna. I mitt sista bref talade jag väl om att han hade svår hosta, det var verkligen kikhosta som Carl och jag många gånger sade oss emellan äfven till doktorn, men han sökte öfvertala oss att det ej var så, till slut gaf han med sig och sade att det verkligen var kikhosta, då hela Narsinghpur stadens barn ock blefvo angripna deraf. Men Gud vare lof att vår lille älskling nu är nästan bra äfven från denna svåra hosta, men den höll i sig så länge att Carl kunde ej bestämma sig för sin resa förr än i det allra sista. Då hostan kom på var den så våldsam att det var med svårighet Carl kunde hålla det lilla lifvet, den var ock åtföljd af kräkningar. Ja det var så svårt att se den lille stackarn hosta och kikna så. Lille Harald är nu så stor och tung att det är omöjligt för mig nu att gå och bära honom, någon gång måste jag dock taga upp honom i mitt knä då pappa ej är hemma.
Fåse hvad som bestämmes på konferensen angående oss och vår flyttning från N. Vi hafva hört för ej så länge sedan hemifrån att Styrelsen ej skall vara villiga att uppgifva denna station till Methodisterna, men det blir ingen lätt sak att arbeta gemensamt med dem här, enär de gå så ovisligt till väga, att de med våld döpa de arma menniskorna utan att de ens veta hvad som försiggår med dem. Och då de sedan få veta att de äro döpta så blifva de så onda o förargade att de äro färdiga att slå till sin pastor och de öfriga Metodistprddikanterna som kommit hit. Är det ej mer än sorgligt och bedröfligt! Jag vet nu ej hvad som blifvit bestämt om denna station, men igår erhöll jag ett berfkort från Carl i hvilket han säger: ”Vi ha nu konfererat en dag, och jag begärde vår förflyttning fr. N-r. o alla medlemmarna beviljade den enhälligt.” Så troligen komma vi väl att flytta härifrån om än stationen ej skall gifvas upp, någon annan blir väl hitsänd istället. Vi ha på sista tiden ansett att vi måste få ett ombyte, om ej annat så för vår lille sons skull, det ser ut som om klimatet här vore för frestande för honom, såväl som för oss båda ock. Carl har nu varit här i bortåt 6 år o ingen har sträfvat så länge på denna plats af våra missionärer o jag har varit här nu i 4 år. Tänk hvad åren ila hastigt undan!
Skulle Ni vara på Skånstorp då detta bref når Eder, så helsa de kära syskonen o små flickorna så kärt med samma julönskan. Tack Serena lilla för det sista intressanta bref vi hade glädjen mottaga för ett par veckor sedan. O så kärt att få hem bref, fatsän borta vet jag att min lille gubbe förenar sig med mig i de hjertligaste helsningar till såväl lilla mamma o Ena som till alla Rinnanders. Gud med oss alla! Glöm mig ej i Edra böner.
Eder sannt tillgifne och älskande Kerstin Lindroth.
Sedan jag skref det föregående har lille Harald och jag varit ute och åkt i vår tonga och efter våra oxar, vi foro bort och helsade på vår snälle Doktor Cullen som varit så innerligt god och snäll emot oss under lille Haralds sjukdom, han bor ensam här, har sin familj i Jabbalpur, men för tillfället är en hans dotter o helsar på honom, derför for jag dit emedan doktorn o hon kommo hit i förrgår o helsade på mig. De äro mycket vänliga menniskor. Då vi foro hem togo vi oss en liten tur omkring för att få oss frisk luft o då foro vi förbi ett afgudatempel o då frågade lille Harald mig hvad det var för ett hus, jag talade då om att det var ett hus i hvilket afgudar bodde samt att folket går dit o tillbeder afgudarna, då svarade han mig att sådana menniskor tror ej på Jesus, nej det göra de ej sade jag, men då tillade han om man gifver dem litet ”part part” (menas smäll) så skola de nog tro på Jesus svarade han mig. Ni kunnen ej tro hur löjligt det lät.
Eder Kerstin.