Narsinghpur den 10 Sept 1890

 

Min lilla älskade Mamma och kära lilla syster Ena!

 

Herrens nåd, frid och välsignelse hvile i rikt mått öfver Eder!!

 

Jag får ej låta denna postdag ock gå till ända utan att sända Eder mina dyra en liten underrättelse från oss, om den ock blir aldrig så kort.

 

Oförlåtligt länge har jag dröjt sedan jag sist skref, och orsaken dertill är nog den att vi ej varit krya lille Harald och jag nu i flere månaders tid. Dock ha vi nu stor orsak att tacka Gud att vi nu åter äro bättre. Min lille Carl deremot har varit ovanligt kry under denna regntid. Då jag sist skref vill jag påminna mig att lille Harald hade ondt i sina ögon, de blefvo bättre för endast en liten kort tid då han åter fick ondt i dem mycket svårt värre än det någon gång varit o dertill så långsamt att vi höllo på att bli alldeles öfver oss gifna af ängslan att han skulle bli blind, och under det att ögonen voro onda fick han utslag i sitt lilla ansigte och äfven på kroppen, men ansigtet var värst, hela lilla ansigtet var nästan i ett sår särdeles rundt omkring munnen och näsan. Detta fortgick i flere veckors tid och likväl har vi en skicklig läkare här nu som gick hit och skötte lille Harald en o två gånger om dagen. Då han slutligen blef bättre från detta onda fick han ”dysenteri” eller rödsot, dock ej så svårt, det kom ej så mycket blod som väl är, men en förfärlig diarrhé i en 8 dagars tid, han hade sina 12 à 15 öppningar på dagen då det var som värst. Herren till pris så blef han, lilla kräket, återställd från det onda ock, men har nu fått snufva och bröstvärk åtföljdt af feber särdeles på nätterna att han sofver så oroligt, dock hoppas jag att det ej är någon vidare fara vid det, han leker och är rätt kry om dagarna, men ser så medtagen ut det lilla lifvet, hvilket nog ej är underligt efter en så lång svår tid.

 

Nog sen I mina kära att vi ej haft så ljuflig tid de sista månaderna då jag dertill varit klen och svag, som en hamn har det dock varit af en naturlig orsak, men ej dess mindre svår för mig. Jag må ju så gerna först som sist berätta det för Eder mina älskade att äfven jag är i de omständigheterna att jag väntar smått ehuru jag ej är så långt på väg, enbart en 3 månader eller så der. Jag ville ej förtiga detta längre för Eder enär jag vet at ni viljen ha mig i särskild åtanke i bönen till Herren under dessa omständigheter. Och det är så tröstefullt att få nedlägga alla bekymmer för Herren Gud, samt veta sig vara buren på bönens armar af sina dyra, kära. Jag vet att ni ej glömmen mig då I gån till nådastolen, så väl som oss alla.

 

Allra första tiden var jag så plågad af qväljningar o kräkningar att jag trodde jag skulle bli förgången, hela dagen lång hade jag svåra qväljningar i flere veckors tid, och blef deraf rysligt klen och matt då jag dertill hade den värsta matleda. Mycket svårare än då jag var med Harald. Nu är jag dock mycket bättre från detta, ehuru svårigheter alltid följa detta läge, hvilken ingen nog bättre vet än lilla Mamma. Men ni skolen nu ej vara oroliga för mig, jag har nog varit lycklig som sluppit så länge.

 

Lille Harald är nu i rappet 3 år gammal. Lilla Mia går ännu på benen, jag kan på visst sätt helsa från dem då vi i dag haft bref från Valentin, han nämner ej alls huru det är med Maria, så vi få deraf sluta att allt är godt och bra ännu. Det sista brefvet jag hade från Maria var för några dagar sedan, och det inneslöt ditt sista kära bref Serena lilla för hvilket jag så innerligt tackar dig. O det är så kärt och uppfriskande att få bref från hemmet, och du är alltid så snäll lilla Ena och skrifver så långa, intressanta bref. Det sista brefvet Marias, i det lät hon så lugn och glad så det gjorde ock mig så lugn, hennes föregående bref ha ej varit så. Under alla förhållande får vi ju förtrösta på Guds möjliga hjelp och vara lugna och glada.

 

Vi hafva i dag fått främmande neml. Ruthqvistens från Amarwara, det var första gången jag sett Mrs Ruthqvist hon förefaller mycket enkel och snäll att vara engelska, först i förrgår afton fingo vi bref om att de ämnade komma idag, så jag hade endast en dag på mig att styra o rusta för deras ankomst, ni må tro mina kära att jag fick brådtom enär jag hade det rätt ruskigt öfverallt, vi hade ej rustat i ordning efter regnet, allt blir så mögligt och ruskigt under regntiden så det behöfs en grundlig rengöring efter densamma och detta fick jag nu göra på en enda dag, och jag skall säga att jag var litet trött i går afton då jag skulle gå och lägga mig.

 

Mellan Amarwara och här finnes ingen väg så de stackrarna ha ej farit för väl, stycktals ha de åkt efter oxskjuts och stycktals ridit. Mrs R. har nu gått till hvila så jag skulle just passa på att sluta af brefvet medan hon ligger. Huru länge de stanna här vet jag ej alls, Mrs R. kommer att fortsätta till Betul hon skall helsaÖfverste Vertues der och stanna till konferensen varit, som i år bli i Nimpani och följer sedan med sin man hem derifrån. Och jag hörde nu af Mrs R. att hennes man ämnar fara till Saugor, men då hon fick höra af mig att Maria går på väntans dagar sade hon att han ej kunde resa dit. Fåse hur det går.

 

Förlåt mig mina kära om jag nu redan slutar, jag är nog litet trött och behöfverhvila litet före teet. Det var roligt höra om Eder färd till Edréens, att Fredrik blifvit en sådan prostafar redan, det var roligt han trifves väl gott i Frödinge förmodar jag. Vet du Serena lilla jag kan ej säga dig huru tacksam jag känner mig mot dig för du ej köpte den der ateraljen till glasmålningen, det var först vi fingo se den der lila söta taflan du sände oss i fjor som vi blefvo så upptända o ville göra likadant, men vet du sedan har jag alldeles glömt bort att jag bad dig köpa, det hade alldeles fallit ur mitt minne tills ditt sista bref kom deri du beder mig förlåta att du ej köpt det. Hade jag vidare tänkt derpå så hade jag naturligtvis sändt hem penningar dertill. Men nu är det en annan ting som jag känner mig så ledsen för, och det är neml. att jag skref om medfursten istället för osten, jag är så ängslig att det skall bli för mycket besvär o tråkigheter för Eder mina kära, äfven kanske särskilda utgifter, jag känner mig rysligt ängslig derför. Det var just i början af mitt läge som jag skref detta och hade då så ryslig längtan efter sådana rariteter, att det var blott en njutning att få tala derom.

 

Ja vi förena oss nu alla tre i de käraste helsningar o omfamningar till lilla Mamma och Ena, och för öfrigt till alla, alla bekanta som fråga efter oss.

Eder ömt och innerligt älskande dotter och syster Kerstin Lindroth.