Narsinghpur den 9 Juli 1890

 

Min innerligt älskade lilla Mamma och syster Ena!!

 

Guds rikaste nåd, frid och välsignelse!!

 

Då jag sist skref hem var det tillsammans med lilla Maria då vi voro hos dem i Saugor, vi äro nu åter hemma sedan en 3 veckor tillbaka.

 

I förra veckan hade vi glädjen att mottaga ditt sista bref, Serena lilla, för hvilket du tackas så innerligt! Samma dag det kom sände jag det till Maria sedan jag grundligt genomläst det flere gånger om. O hvad det är kärt att få höra något hemifrån, det gläder oss mer än jag kan beskrifva.

 

Vårt vistande i Saugor var både ledsamt och roligt, då vi hade varit der så länge att vi ämnade oss fara hem sjuknade lilla Maria stackarn först i snufva och bröstvärk så illa att jag fruktade att hon skulle få lunginflammation, hon fick ock svårt håll i bröstet, men detta gick dock öfver så att hon började krya till litet, men hann ej på långt när blifva bra förr än hon sjuknade in ånyo i svår efterhängsen feber som varade i en 10 à 12 dagar och gaf ej med sig det ringaste, trots allt hvad som göras kunde gjordes för henne. Läkare ditkallades som besökte henne två gånger om dagen, och allt hans ordinerande tycktes förgäfves. Slutligen gaf sig dock febern genom Guds stora nåd och barmhertighet, men vi höllo alla på att gifva upp hoppet om hennes vederfående, ty hon var så klen stackars lilla Mia, och i de omständigheter som hon ock är uti kan man tänka hur svårt det var för henne att ligga och brinna af feber och det i den värsta hetta här i Indien. Lilla Mamma och Ena I kunnen nog tänka Eder allas vår oro öfver lilla Maja, ja Ni skulle ha sett Oscar hur tilltagsen och snäll han var att passa på Maria, ja han sprang omkring hennes säng som ett gångande skepp och vakade om nätterna för det mesta ensam. Huru ledsamt allt detta var, var det dock lugnande för mig att vara der och få hjelpa till både med att sköta lilla Mia samt hennes hushåll.

 

Så fort Maria kunde vara uppe litet måste vi fara hem ehuru ledsamt det än var att lemna henne så klen, men vi voro tvungna att fara så fort möjligt var enär vårt vistande der hade blifvit så mycket förlängt i och för Marias sjukdom. Genom bref från Oscar fingo vi sedan höra att Maria snart kryade till sig igen, och nu har jag erhållit flere bref från Maria sjelf hvari hon säger att hon åter är så kry hon kan vara efter omständigheterna. Hon väntar sig nu snart smått igen lilla Mia, måtte Gud hjelpa henne lyckligt och väl igenom. Det har varit rätt efterhängset för henne stackars lilla Mia. O, Mamma lilla, hvad dessa omständigheter äro frestande och pröfvande ej allenast för kroppen utan lynnet blir ju ock så nedtryckt. Lilla Maria kräket var mycket modfälld då vi voro der, dock har hon skrifvit till mig att hon nu känner sig gladare igen. Jag tänker mig att detta klimatet gör nog mycket till att försvåra, såväl dessa omständigheter som allt öfrigt för en. Kraft från höjden göres oss behof samt tålamod och uthållighet. Och Gud gifver förvisso för hvarje dag hvad Han ser att vi behöfva blott vi med ödmjukhet och stillhet kunde mottaga allt.

 

Det var roligt höra att ni haft bazar igen, och så snällt af vännerna som äfven i år vilja gifva oss ost, helsa lilla Hulda särskildt och tacka henne som så ifrar derför, och för öfrigt allesammans tackas så innerligt. Om jag nu kommer med ett litet annat förslag hoppas jag att ni ej blifver ledsna derför, och detta är utifall osten ej redan är köpt så ville jag så gerna föreslå att ni ej köpte så mycket sådan utan endast en 3 à 4 skålpund allt efter som det kan bära sig, enär vi ha funnit att vi här i detta klimat ej kunna fördraga oss äta så mycket ost, så fort hettan börjar att bryta in då kan man gerna ej längre äta denna raritet, det är väl för stark och hårdsmält mat denna sötmjölksost förmodar jag. Så länge det är svalt i luften äta vi den med största förtjusning, men ifrån det att varorna komma hit, som är vid jultiden, ha vi så kort tid qvar, endast några få veckor qvar af kalla tiden. Skulle du lilla Ena i dess ställe vilja köpa ett par tre små anjovisburkar eller en medfurst för det som blir öfver af det anslagna, så vore jag så innerligt glad och tacksam, men kommer det att förorsaka dig större besvär så vill jag ej alls göra denna ändring, utan då mottaga vi med största nöja och tacksamhet det vännerna föreslagit. Dessa båda saker, anjovis o medfurst, längta vi nog rysligt efter understundom enär man aldrig kan få något saltadt, för att ej tala om sill förstås, men det är ju en ren omöjlighet att få sådan hit ut, det enda möjliga så är det dessa båda saker. Jag minnes sist du sände oss anjovis o medfurst huru rart och oskadadt det kom oss tillhanda. Men ännu en gång beder jag dig Serena lilla skulle det förorsaka dig extra besvär så låt detta mitt förslag vara.

 

De snälle Pastor Jakobssons som redan gifvit Harald och Karin hvarsin lilla ost, du måste framföra vårt hjertliga tack, fastän obekanta, för denna oförskyllda gåfva.

 

Ni måste förlåta mig mina kära att jag begynde detta bref för en hel vecka sedan, men kom då ej att afsluta det emedan jag varit litet krasslig på sista tiden. Vi äro nu midt uppe i regntiden och den är så frestande tycker jag. Dock är det ovanligt svalt i år emot hvad det brukar vara vid denna tiden

 

Här i Narsinghpur har det varit rätt sjukligt i år igen, under hela hettiden graserade koleran här, ej våldsamt, men det var ändå några fall om dagen. I byarna rundt omkring har denna denna sjukdom graserat förfärligt och t.o.m. ödelaggt flere byar, men nu är det bättre. Sedan regnet bröt in har det afstannat här helt och hållet. O hvad denna sjukdom är rysansvärd och tänk hvad den graserar mycket här i Indien. Det beror nog på den förfärliga hettan här och derpå att dessa menniskor lefva så smutsaktigt. Ni kunnen aldrig tänka Eder de lefva alldeles som svin.

 

Lille Harald har åter haft ondt i sina små ögon, lilla kräket, det är så synd att se honom blind för flere dagar, ögonen svullnar igen och det är så svårt att sköta dem, ju större han blir dess svårare blir det förstås. Denna ögonsjukdom är så vanlig här i Indien.

 

Det var så roligt åt lille Harald, i dag han såg att jag var ej riktigt kry, och då frågade han mig: ”Mamma är ni sjuk” då svarade jag honom att jag var ej riktigt bra, då sade han: ”Skall vi binda för ett eller båda dina ögon.” Han tror lilla kräket att all sjukdom består i ögonen. Detta resonemang på Hindi förstås. Harald är nu åter bra och växer och förkofrar sig otroligt. Han börjar nu tala rätt ofta om att han skall fara hem till mormor och farmor. Karin och Harald äro allt rätt förtjusta i hvarandra, de lekte så mycket tillsammans, men rätt som det var voro de i ”lufven” på hvarandra. Harald talar ständigt om att han skall resa till Karin.

 

Stackars Valentins de ha haft ett rätt svårt år det här sista och fått uppbära rätt mycket ledsamt hemifrån Styrelsen och det alldeles oförskyldt. Af Marias bref såg ni ju hur det var, samt att Oscar ansåg sig tvungen att begära sitt afsked. Något svar har ännu ej kommit på denna begäran. Både min Carl och Pastor Carlsson i Saugor skref hvar sitt långa, skarpa bref hem till Styrelsen, till Oscars fulla försvar som gick hem samtidigt med Oscars afskedsansökan, och nu vänta vi så mycket efter att få höra utgången på allt detta. Bland annat skref Carl i sitt bref till Styrelsen att de skulle betänka sig innan de gaf Oscar afsked, ”ty”, sade Carl, ”får han afsked så vill jag ej tänka på dess följder”. Och Pastor Carlssons bref var ock till Oscars försvar, men rätt svårt emot Lundborg i det stället, han t.o.m. anklagar L. för ej fullt sanningsenlig, o det tyckes att han som arbetat i flere år tillsammans med Lundborg skall väl känna till förhållandena. Styrelsen har nog blifvit dragen bakom ljuset o de tagagerna parti för vissa. Jag hoppas att Styrelsen blifvit litet varnad af det steg de togo med Axelsson, vi ha hört att det bland mången väckte stor förargelse hemma o det var väl ej underligt, tänk att annonsera ut det så och i sin tidning.

 

Nej nu måste jag sluta för denna gång. Så många af våra bekanta som I träffen så helsa så kärt från oss alla. Men först och sist helsas lilla Mor och syster från oss tre!! Gud med oss! Med största tillgifvenhet o kärlek Eder dotter o syster Kerstin.

Förlåt att brefvet är så plumpigt men bläcket torkar så sakta nu i regntiden. d.s.

 

Sändes den 16 Juli. Mottagen mina kära en egenhändig kär helsning från eder tillgifne Carl.