Narsinghpur den 16 Aug. 1891

 

Min lilla älskade Mamma och syster Ena samt alla mina innerligt kära på Skånstorp!!!!!!

 

Mycken nåd och frid af Gud vår fader tillönskas Eder alla!

 

Då jag nu sätter mig ned för att skrifva hem slår jag Eder alla tillsammans i tanke att träffa eder alla på Skånstorp. Först måste jag nu tacka eder alla för tvenna kära bref, som vi de sista veckorna mottagit. Tack och åter tack för allt edert deltagande och visade intresse med och för oss! O huru godt och ljuft kännes det ej att äga kära anförvandter i hemlandet, som deltaga med en i allt både ljuft och ledt! Gud välsigne eder alla med sin bästa välsignelse! Jag önskar bara att ni kunde se oss då den europeiska posten kommer med hembref från våra kära, tänken eder att det är det allra roligaste som kan skänkas oss härute.

 

Herren vare lof som låter eder alla vara krya, det är en stor nåd af Gud som låter vår lilla Mamma vara så pass kry. Hvad jag tycker ni skolen hafva det roligt tillsammans, och den som finge vara med och dela eder glädje. Förlåt Hildur lilla att det är så rysligt länge sedan jag sist skref till eder, samt att vi ej skrefvo och underrättade om vår lilla Marias hemgång, jag visste att ni genom mamma och Serena skulle få veta det o det gjorde att jag försummade att skrifva både till eder och Edréns härom. Jag var ej kry, just vid den tiden lilla Maria dog, troligen af bekymmer, öfveransträngning och nattvak för det lilla kära barnet, jag var ej särdeles sjuk men kände mig så vanmäktig att jag helst ville ligga då tillfälle gafs mig.

 

Ja veten I mina kära huru bitter och smärtsam än skillsmessan var från den lilla, så kunde och kunna vi ej annat än tacka Herren för hvad han gjort, tänk så lugna vi nu få vara för den lilla, tänk i så godt förvar vi nu hafva henne, och huru ljuft kännes det ej att hon genomkämpat sitt svåra, och endast sällhet och frid återstår för henne. Den tanken tänker sig ofta på mig: Ack om vi hade de andra två i så godt förvar! Ehuru jag på intet vis vill skiljas från dem, o nej de äro en alltför kära, men man vill ju ändå önska dem det allra bästa.

 

Vår lilla Ester har varit skral en tid, hon sjuknade för en tre veckor sedan, fick lindrig ”dysenteri” (rödsot) samt feber. Detta pågick bortåt ett par veckor, och ni kunna alltför väl tänka eder vår oro att det skulle måhända gå med henne som med lilla tvillingsystern, men Herren vare lof hon är nu frisk från detta, ehuru hon nu för tillfället har litet snufva och bröstvärk, hon hostar rätt mycket, dock hoppas jag att detta ej är något farligt.

 

Under det lilla Ester var sjuk kommo Mr och Mrs Hard från Jabbalpur hit, - just de som skola öfvertaga Narsinghpur stationen, Metodister - och då Mrs Hard fick se och höra att lilla Ester var dålig inbjöd hon oss att komma till dem en tid, på det att lilla Ester skulle få ett ombyte af luft, och vi antogo inbjudningen och reste ett par dar efteråt då vi rustat oss i ordning, och lilla ungen blef ock kry der genom Guds nåd. Det finnes ingenting som är så bra som ett ombyte af luft här ute i Indien då man är dålig. Lilla Ester hon blef kry och dugtig medan vi voro der, men lille Harald ådrog sig en stark förkylning der, att vi fingo föra honom sjuk med oss hem, han fick en förfärlig snufva och bröstvärk samt feber, att vi varit mycket oroliga för honom, i dag tyckes han vara betydligt bättre. Det är nu mer än åtta dagars tid han dragits med detta.

 

Vi voro hos Mrs Hard i öfver 8 dagar, de voro alla mycket vänliga och snälla, men på samma gång egendomliga menniskor, att vi kunna ej sympatisera med dem, särdeles hvad som rör missionsverksamheten. De fara fram mycket besynnerligt, döpa menniskor med våld utan att de sjelfva ej ens haft reda på hvad som försiggått med dem förrän efteråt då de fått veta att de voro döpta. De stackars menniskorna hafva en del blifvit så desperata att de ha velat slagit Mr Hard och hans arbetare, många ha kommit hit och beklagat sig för Carl och frågat hvad de skola taga sig till. Ni kunnen allt förstå huru svårt det skall vara att gifva råd i detta afseende, ej kan man inför hedningarna börja klandra en missionär, men folket sjelfva se att det är på tok, dummare äro de ej. Det är ledsamt att vår kära station Narsinghpur skall lemnas i sådana menniskors händer. Ni har väl hört att det nu är bestämt att denna station skall uppgifvas af vårt missionssällskap och öfverlemnas till Metodisterna, och vi skola förflyttas till Chindvara nu efter regntiden, vi komma troligen att flytta i november månad.

 

Då det var bestämt om denna platsens uppgifvande kände vi det rätt svårt och ledsamt, vi ha nu varit här så länge, mitt enda för att ej säga vårt enda hem i Indien. Ni förstår allt att vi äro rätt fästade vid denna plats der vi upplefvat så många både ljufva och bittra stunder. Äfven är här så vackert och trefligt att man känner sig derför fästad vid platsen. Men på samma gång äro vi allt mycket glada åt att få komma till en plats der det är betydligt svalare och helsosammare. Narsinghpur är nog ej någon helsosam plats. Vår Doktor som var och besökte oss i förrgår sade att det blir ”a very nice change for us” att komma till Chindvara, han sade att det är den helsosammaste plats i Central Provinserna. Och alla som varit bosatta i Chindvara äro på det högsta förtjusta i den platsen. Detta är ju en stor fördel för oss att få komma till en sval och frisk plats, särdeles gläder jag mig deråt för barnens skull.

 

Det ledsammaste af allt är att vi komma så långt från Valentins, att det blir väl svårt för oss sedan att få träffas, det blir sedan en 5 à 6 dagars resa oss emellan, och vi ha då att passera de värsta skogar i hvilka finnas godt om tigrar och alla andra möjliga odjur. En sak till tycker jag är ledsamt neml. att jag ej får komma till en plats der det finnes ett svenskt fruntimmer, jag har ej haft det nöjet sedan jag ut kom att få bo tillsammans med några svenskor. Men jag hoppas att fru Danielsson blifvit något försvenskad så jag torde sympatisera rätt bar med henne. Det skall i alla fall bli roligt att få komma till en plats der det finnes en missionärsfamilj till. Carl gläder sig mycket åt att få en kamrat i arbetet, ty det är både svårt och ledsamt att stå så alldeles ensam.

 

Flyttningen blir allt bra besvärlig, särdeles som man har en så lång, dålig skogsväg att färdas, och dertill har Pastor Lundborg påbördat oss konferensen i år till den 25 Oct, ehuru turen ej var till oss. Detta tycka vi jemte många af de öfriga missionärerna är mycket besynnerligt, just som vi ha en så lång besvärlig flyttning för handen. Vi kunna ej fatta eller förstå hvarför han vill ha konferensen hit, vi tyckte ej vi kunde säga nej härtill ty det hade ju sett så ogästvänligt ut, och gifver blott Gud oss helsa och krafter så går nog alltsammans. Turen för konferensen i år är till Chindvara, men eftersom nu Danielsson ej hinna hem till dess önskade Ruthqvistens så mycket att få den till sig, men detta ville ej Pastor L. och hvarför vet ingen.

 

Nej nu har jag redan blifvit så lång att det är tid på att sluta mitt intetsägande kludder. Jag känner mig så glad att Harald är bättre i dag. I går låg han och hörde på sin lilla syster der hon låg och jollrade för sig sjelf och då sade han till mig: ”Mamma syster språkar som en liten dufva, jag skall kalla henne lilla dufva.” Och det var i sanning som en liten dufvas kuttrande, jag kunde ej låta bli att tycka att det liknade en dufva. Harald är mycket förtjust i sin lilla syster och vill så gerna leka med henne, men det sker på ett något oförståndigt vis att jag måste alltid gå emellan, han vill leka med henne som om det vore en jemnårig. Lille Ester har ock fästat sig särdeles vid Harald att hon ser intresserad ut åt sin lille bror. Då vi sist foro in till Jabbalpur sade Carl till lille Harald ”nu skall du få se den plats der du är född”, då frågade Harald ”Pappa hvar är ni född” då svarade Carl ”jag är född i utlandet”, då tillade lille Harald ”pappa födes smått folk i Jabbalpur och stort folk i utlandet”. Detta tyckte vi var så löjligt frågat af den lille pysen. Mig kallar han ofta för ”vännen” som han hör pappa göra och pappa kallar han för Carl ofta, ofta.

 

Då Valentins voro på hemresa från bergen togo de vägen öfver Narsinghpur, så vi hade det nöjet att få hafva dem hos os en vecka, hvilket var rysligt kärt,. Lilla Karin och Harald äro mycket förtjusta i hvarandra, då de först få se hvarann är det ingen ände på famntag och kyssar, det ser rätt näpet ut, men det dröjer ej så länge förrän de börja blifva osams i sina lekar och kanske börja sloss, men detta går ju ock snart öfver. Vi tänka på att snart fara och helsa på Valentins, innan vi flytta härifrån måste vi gå och se dem ett tag.

 

Jag måste berätta att jag ännu kan amma lilla Ester utan att gifva henne någon annan mjölk, jag känner mig så lycklig och glad så länge jag är i stånd dertill, ty jag tror det är hennes enda räddning, hon är allt ett litet svagt och klent lif, dock är hon betydligt bättre än då hon föddes, ja det är ingen jemförelse.

 

Nej nu måste jag sluta för denna gång! Vi alla förena oss i de hjertevarmaste helsningar och omfamningar till eder alla både unga och gamla. Det var sannt jag hade bref från Zelma Ivar för några dagar sedan och då bad hon mig i sitt bref att jag skulle helsa mamma och Serena så mycket från henne, hon sade att hon tänkte så ofta på eder o tycka att Serena skulle passa så bra härute. Ja vet du Serena lilla vi tala ofta om dig och önska så mycket att vi hade dig här. Du skulle passa så bra till Zenana missionär om du blott vore litet yngre, men det är riskabelt att ge sig ut i detta land då den första ungdomen försvunnit, och du torde ej bli antagen vid dina år, jag vet ej.

 

Tänk du Serena så gamla vi alla nu äro, jag tycker det är så underligt att Maria och jag har så stora barn. Ack om ni kunde se våra små älsklingar, Karin o Harald äro nu stora ungarna, snart 4 år gamla. Äfven tycker jag det är så underligt att tänka sig Ruth och Hanna såsom fullvuxna och giftvuxna, vi få väl snart höra om det sednare från eder små kära flickor.

 

Tack små vänner för alla de helsningar de skrifvit till oss. Jag har ej tid att skrifva särskildt till hvar och en. Helsakärt Eisabeth Nyström och tacka för alla helsningar. Helsa ock Sondéns så mycket o öfrigt alla, alla som fråga efter oss! Allas eder sannt tillgifne och älskande Kerstin Lindroth.

 

P.S. Skulle mamma o Serena ha lemnat Skånstorp finge jag då bedja dig Hildur lilla sända dem detta bref. Förlåt allt slarf! D.S.