Chhindwara den 30 Maj 1893
Min innerligt älskade lilla Mamma och syster Ena!!
”Jesus Christus i går och
i dag och Han desslikes i all evighet.”
Mycken nåd och frid!
De innerligaste och
varmaste gratulationer och välgångsönskningar till
lilla Mamma på födelsedagen den 23 juni 1893 bedja vi alla få sända. Gud uppehålla och stödja lilla mor såväl till kropp som till
själ med allt godt af höjden, och låta lilla Mamma få
upplefva ännu mången födelsedag till glädje för oss
alla! Huru kärt vore det ej att än en gång få se och omfamna hvarandra här i detta lifvet. Dock ske Guds vilja och göre Han
oss nöjda dermed. Dock vill jag gerna
hoppas, att Han, som under som under alla dessa åren
vi varit skillda från hvarandra
så underbart hjelpt och uppehållit under alla vexlingar äfven skall låta oss få
återse hvarandra än en gång. Det torde endast vara
ett par år, till vi få mötas, om så är Guds vilja.
Du skref i ditt sista bref Serena – för hvilket jag tackar så innerligt – att du hört en fogel sjunga att vi troligen skulle komma hem nästa år, men så snart blir det nog ej för oss, men fåse om ej Valentins komma istället, enär de varit så klena både Maria och Oscar att en hemresa är allt af nöden ju förr dess hellre för dem. Då jag sist skref hem nämnde jag om att Maria var sjuk i feber hon är nu Gudi lof fri från febern fast svag och klen och som hon blev bättre att hon kunde vara uppe, insjuknade Oscar i rödsot igen som han var så angripen af för några år sedan, dock hoppas jag att det var lindrigare. Lilla Karin blef och sjuk i feber, så stackars lilla Maria som sjelf var så svag hade då dem båda i sängen, och hon skref och sade till mig att hon var glad att hon orkade gifva dem medicin samt ordna med litet mat åt de sjuka fast hon ej fick dem att äta något. Det sista brefkortet från Maria var lugnande i det att deras sjuka då voro på bättringsvägen. Vi har ej hört något på ett par dagar och derför hoppas vi att de fortgå på bättringsvägen. O så mycket nöd och elände i denna verlden, och i detta land vågar jag säga att det är värr än man visste af hemma.
Af ditt sista bref Serena se vi att ni ha besök af Pastor L.E. Karlsson till och ofta vi börja undra litet hur det kommer sig, du går väl ej och ”kärar” ner dig heller Serena lilla. Så gerna som vi skulle önska, att du finge ditt egna lilla hem och allt behag som följer dermed så tror jag mig kunna säga att du ej kunde sträfva i längden med detta klimat. Nu skrattar du säkert åt mig och derför är det bäst att jag är tyst i denna saken. Så förtjusande roligt som det skulle vara att få ut dig hit, så mycket bekymmer får man ha för sina kära i detta svåra frestande klimat. Vi önska så mycket att Valentins finge gå hem nästa år.
Med denna post sända vi hem ett fotografi som vi önska skulle komma oskadadt fram till mammas födelsedag. Det är ingenting att sända, men eftersom vi inget annat hade sända vi det. Det togs i Narsinghpur af Öfverste Bloomfield, det är hans fru som sitter nedkrupen på marken med lilla hunden i knäet. Doctor Mitchel sitter vid tebordet och hans fru till höger om mig med sin lille pys. Och bredvid Mrs Bloomfield en ung Miss Macdonald väninna till Mrs B. som var för tillfället hos dem. Mrs B. sände efter oss en gång för att få oss alla tillsammans på ett porträtt innan de lemnade Narsinghpur. Det blef ej så lyckadt och derför har jag alltjemt tänkt det ej vara lönt att sända hem, dock vet jag ju att det gläder eder blott derför att det är från oss. Det är omkring 2 år sedan det togs eller kanske mera jag har glömt af det. Det skall bli roligt höra om ni kännen igen oss. Nog är väl jag mycket förändrad. Och har blifvit mer sedan dess, ty hvarje år tager nog mycket på en härute.
Innan jag nu slutar vill jag tala litet om våra kära små barn. De äro och har varit så krya och raska Gudi lof! Då lille Harald fick höra att jag skulle skrifva till mormor, sade han: ”Fråga mormor om jag får komma till henne.” Flere gånger om medan jag skrifvit det föregående har han kommit till mig och bedt mig ej glömma fråga mormor detta. Han är så angelägen att snart få resa hem till Sverige. Då han ibland är olydig och stygg så säger jag till honom att så länge han ej är lydig och snäll kan jag ej taga honom hem till mormor då blir han så ängslig och sednast i dag svarade han mig att ifrån i morgon skulle han bli snäll och redo att resa hem. Lilla Ester är nu ock så försigkommen och språkar nästan allting, hon är mera näpen och söt att vi ha mången gång så lustigt åt henne. Liflig och glad är hon ock. Båda barnen ha nog fått pappas lynne. Vi önska så mycket att vi kunde få fotografera barnen för att sända hem, men det är omöjligt på en sådan här plats.
Sedan jag sist skref har jag varit tämligen kry efter omständigheterna. Ekholms voro här i tre veckor och det var skönt att bli ensamma igen, det var så stökigt med alla små barn. Måste nu sluta, förliden vecka erhöll jag sista brefvet hemifrån, hjertligt tack! Det är det roligaste vi ha då bref hemifrån kommer. Helsa alla bekanta och vänner. Så underligt att farbror Hedton är död. Den ene efter den andre gå hädan, först och sist helsa alla Mamma och syster Ena från oss alla genom eder sannt tillgifne och älskande dotter och syster Kerstin.
Hjertliga gratulationer och helsningar från Eder egen Carl Han är sig alltid lik fåse om han ej någon gång kan komma sig för att skrifva ngt mer än en kort helsning.