Chhindwara den 14 mars 1894

 

Älskade lilla Syster Serena!

 

Mycken mycken frid och hugsvalelse från höjden

 

Så innerligt tack lilla Ena för ditt sista kära bref jag för några veckor sedan bekom. Du tycktes vara så nedstämd deri min stackars lilla syster hvilket gjorde mig så ondt att se, men på samma gång är det ju ej alls underligt att du känner saknaden stor då vi, som äro här ute och varit så länge skillda åt, göra det. Min lilla syster ack om jag kunde muntra upp dig litet men jag vet ej hur det skulle kunna gå för sig. Ack om jag hade dig här så skulle vi nog ha det trefligt tillsammans. Du kan ej tro hvad vi många gånger önska att vi hade dig hos oss du lilla Ena, jag vet då att du skulle muntra upp oss istället, och fördrifva mången dyster stund som nog ofta vill insmyga sig ibland oss.

 

Det var allt bra ledsamt att ej Valentins fick fara hem i år, men skönt för dem att de fingo fara till bergen. Var ej ledsen för att de ej komma hem i år med säkerhet komma de nästa år och äfven vi torde ock då komma. Det skulle vara bra roligt om Maria och jag finge följas åt hem och vara tillsammans med dig lilla Ena ett par år i vårt gamla kära Sverige, om Gud så vill förstås. Våra små barn särdeles Harald o Ester behöfva snart få komma hem från detta heta frestande klimat, och för att ej bli små hedningar här bland dessa menniskor. Vet du det är så svårt att fostra dem här att ibland känner jag mig förtviflad för de små lifven. Stygga och elaka tycker jag de blifva, värre än andra barn, och jag tillskrifver klimatet en stor del deraf. De få vara så instängda som små fångar och då är det nog ej så lätt att alltid vara snäll. Retlig och nervös blifva vi stora härute troligen af klimatet och samma inverkan ha det nog på de små lifven. Gud hjelpe oss att fostra dem för sin himmel, det kännes så ansvarsfullt med dem.

 

Jag sade i början af brefvet att jag skulle vilja muntra upp dig, men det tyckes bli tvärt om, förlåt mig lilla du. Jag nåste nu rabbla på för att få brefvet färdigt, ser du jag hade inte mer än en timme på mig tills posten skall gå. Du måste derför förlåta mig om det blir endast några få rader i dag, jag har förut skrifvit till Ida ett rätt långt bref samt till farmor på 6 sidor så jag tycker mig ha gjort ett stort arbete i dag. Vet du barnen upptar min tid att jag hinner med ingenting äfven förstår du nog att hushållet tager ej så liten tid. Mina krafter äro ej så stora heller, jag orkar ej på långt när att springa och styra som jag förut gjorde.

 

Lilla Ena om du nu vill vara snäll och förlåta mitt intetsägande slarf så vill jag lofva att snart igen sända dig ett litet bref. Carl är så upptagen med bygget att jag har all correspondens på mig, både till hans och mina slägtingar. Då jag i dag tittade i almanackan tror jag det är 6 veckor sedan du sist hörde fr. oss och derför tänkte jag bättre några få slarfiga rader än inget.

 

Helsningar!!!!! Din dig älskande Kerstin