Chhindwara den 13 April 1892
Mina innerligt kära i hemmet lilla Mamma och
lilla Ena!!
Mycken nåd och frid!
Då jag nu
besinnar huru länge det är sedan vi sist skrifvo hem blir jag nästan mer än orolig.
Det är förunderligt hvad den ena veckan och månaden efter den andra löpa quickt
undan. Jag har så länge, ja många veckor, tänkt mig till att skrifva, men dels
är jag upptagen med att lappa, laga och sy åt os alla samt se till barnen och
hushållet och dels är jag mycket trög till brefskrifning, hvilket sednan ni
mina kära måste vara så snälla och ha öfverseende med.
Hettan har nu kommit på oss att man helst sitter der man sitter. Äfven här i Chh. är det hett, vi märka ej stor skillnad emot i Nr., dock känns nog luften lättare och behagligare här, qvällar och nätter äro mycket sköna här så nog är det skillnad förstås. För solens brännande strålar finnes ingen undanflyckt i Indien. Det bästa af allt är då man får vara frisk och kry, då går allt lätt och bra. För tillfället äro vi alla krya, Gudi lof! För ett par veckor sedan hade lilla Ester rätt svår feber i några dagar, men hon är nu kry igen den lilla "tofvan". Mamma och Serena kunna aldrig tro ett sådant litet pyre hon är, alldeles som en liten docka. Och sen af sig är hon och hon kan ej gå ännu, men börjar att krypa och har endast 5 tänder då hon snart är 3 månader öfver år. Men förståndig och rolig är hon så i den vägen tror jag ej att hon är sen. Vet mamma att jag ammar henne ännu, och har rikligt med mjölk uti, men hon suger mig nog förmycket, ty jag börjar vara rätt mager och känner mig ej så stark. Innan hon blef sjuk i feber hade jag börjat att vänja af henne så hon fick ej något af mig på en tre veckor, på dagarna, men på nätterna gaf jag henne ett par gånger. Men då hon blef sjuk fick jag henne ej att äta eller dricka något annat så jag hade att gifva henne af min mjölk igen så ofta hon önskade, ty hon var rätt klen lilla kräket och vi fruktade mycket att det skulle gå med henne som med lilla Maria, men troligen var det för tänder lilla Ester var sjuk. Och jag tror det blir svårare nu för mig att vänja af henne ty hon är nu mycket efterhängsen efter mig och släpper mig ej förr än hon får en tår.
Sista året vi voro i Narsinghpur fetnade jag mycket och kände mig så stark trots det att jag ammade, men sedan jag kom hit har jag magrat mycket, men är nog ändå gröfre i kroppen än då jag var hemma. Maria har nog ock blifvit fetare och gröfre i kroppen. Om Gud låter oss återse hvarandra jag undrar om I skolen känna igen oss, vi ha nog blifvit bra gamla både Maria och jag på dessa 5 och ½ år. Om vi få lefva torde vi få komma hem om 2 eller 3 år. Det är både med glädje och vemod jag tänker derpå. Jag vågar ej tänka på huru det skall gå att lemna och skiljas vid sina små kära barn, men å andra sidan huru kärt skall det ej bli att återse alla våra kära, om Gud så vill. Fru Lundberg lärer sakna sina så mycket att jag tror hon ej har någon trefnad härute längre. Men deremot Mrs Danielsson tyckes ej sakna sina små så mycket, hon talar sällan eller aldrig om dem annat än när jag frågar henne efter dem.
Lille Harald är kry och dugtig som en liten rask och företagsam pojke. Han börjar nu på att med att vilja hjelpa till med allt möjligt, sosåm att duka bordet och bära ut och in stolar samt springa ärenden. I lördags qväll bjöd jag upp Danielssons samt Mrs Dawson och hennes två söner, den ene läkare, den andra 14 år gammal, på te. Vi dukade då ute på gården i det vackraste månsken, och det var det jag skulle säga att lile Harald var då så behjelpelig med att bära ut stolar samt så mycket han förmådde, och sprang och hade så brådtom att jag önskar ni kunde ha sett honom. Han är rätt säker i hvad han tager sig för. Han börjar nu ock att bli långa stora karlen, och sliter kläder och skodon att vi äro mest rådlösa för honom. O hvad jag önskar att vi kunde få ut skodon hemifrån åt barnen. Man får mycket billiga här för 1 Ruppee paret åt Harald, men de äro så ytterst dåliga och illa gjorda att de hålla ej i åtta dagar och det värsta af allt är att fötterna blifva förstörda af de hårda ofasonliga skorna lille Harald har redan röda knölar på sina små fötter. På vissa platser såsom i Sangor o Jabbalpur kan man få rätt bra skodon, men här i Ch. är det omöjligt.
Jag måste nu ifrån för att styra litet med frukosten, vill sedan afsluta brefvet. Jag måste i dag ock skrifva ett litet bref till Carls mamma, hinner derför ej att skrifva så långt. – Vi ha nu ätit vår vår lilla frukost som bestod af köttfärs gjord af getkött samt potatis stufvad i mjölk, samt kokta äpplen och päron (torra) med mjölk till. Vi äta nu dagligen af den torra frukten medan den är god, det är svårare att kunna gömma den efter regntiden, och nu i hettan är det så läskande och godt. Vi äta frukost vid 11 tiden på dagen. Först vi komma up vid 6 tiden eller så dricka vi en kopp te samt rostadt bröd och smör sedan 11 frukost, kl 4 på ef.m. åter te och smörgås sedan på qvällen vid 7 à 8 äta vi middag. Härute bland engelsmännen räknas detta mål för middag eljest är det ju egentligen qvällsmat.
Ja vi ha det otroligt bra, i ekonomiskt afseende, till att vara så här ute i ett hednaland. Tack Serena lilla för almanackan som kom flera veckor sedan! Du kan aldrig tro så glad Carl blef åt densamma, han hade saknat den otroligt på nyåret. Äfven tack så hjertligt för ditt sista bref! Jag sände det upp till Maria enär det alltid är så roligt att få läsa hvarandras bref. Att mamma och du nu åter ha inackorderingar, det skall allt vara bra tråkigt för eder, men på samma gång litet lifligt och gladt.
Hvad tänker Hedvig Asklund på som åtagit sig en så ansträngande syssla. Ej behöfva väl flickorna Asklund att ge sig ut så der hvad deras ekonomiska ställning beträffar? O hvad roligt det är att få höra litet hemifrån om alla och allt som timar. Du är alltid så snäll lilla Ena och berättar om så mycket och derför är dina bref så intressanta. Har tante Emma U upphört med sin skola, du har talat om, i dina bref att hon bor i samma hus som I. Hur är det med tante Marias skola?
Nej nu är det tid för mig att sluta för denna gång. Jag vill försöka att skrifva litet oftare än det på sednar tiden blifvit af. Vi förena oss nu alla i de hjertevarmaste helsningar till lilla mamma och Ena. Jag hoppas och beder till Gud att I måtte få vara friska och krya. Hur är det med Klara affären? Ni må tro att jag ofta tänker på och undrar huru I hafven det.
Helsa alla bekanta från oss. Eder sannt tillgifne och älskande Kerstin.
En egenhändig hjertlig helsning till Mor och Syster från Eder sannt tillgifne Carl.