Neapels hamn morgonen d 4 Nov 1896

 

Kära lilla syster Ena!

 

Mycken nåd, frid och helsa!

 

En liten underrättelse äfven härifrån vilja vi sända eder. Vi ha pröfvat på litet af att åter färdas på det gungande hafvet och ”all början är svår” kunna vi äfven här tillämpa. Båten skulle afgå fr. Genua kl. 12 middag i måndags så vi hade att ordna oss för att gå ombord strax vi fått oss litet frukost på hotellet. Mellan 11 o 12 voro vi alla med allt vårt pick och pack efter allt bråk och stoj – båten låg ej vid kajen utan vi måste fara ut på små båtar, som hade att tränga sig fram mellan stora ångare och pråmar ut till vår båt ”Raffaeli Rubattino” under det att regnet störtade ned – först då man varit med om ngt dylikt kan man fatta hur det är – som sagdt mellan kl. 11 o 12 voro vi alla ombord, glada öfver att det första svåra var öfver. Det dröjde dock sedan till kl. half 3 eft.m. innan ankaret lyftades o vädret var ganska ruskigt. Så snart vi kommit till sjöss började nog båten rulla – ej så mycket, men dock så att nästan alla passagerare – ovana som de voro – blefvo sjuka. Af oss var det rätt snart endast jag som kunde vara på benen, och nog hade jag sysselsättning med att hjelpa min lilla K. o öfriga af vårt ressällskap, så långt jag kunde, ty de voro alla redlösa. Min K. tillsammans med öfriga 5 svenska damer ha en hytt tillsammans – och der måste jag ogenerad gå och styra med dem, som de varit stora snälla barn. Kerstin var nog ej sjukare än de andra, men nog var hon hjelplös – jag måste både kläda af henne och hjelpa henne på allt sätt. Emellan attackerna skrattade vi dock och voro ganska muntra. Man kunde dock bli illamående af att bara vara inne hos dem kan jag säga inom parantes.

 

Nog vet man att man är på resa. På dagen i går började sedan vår ”Raffaeli”, som är stor nog, men på intet vis så komfortabel och bra, som båten vi kommo fr. Indien med – att gå litet stadigare. K. fick jag upp på deck fram på dagen o de flesta af sällskapet lemnade ock sina bäddar. Iwar o Fröken Lundberg lågo tills vi voro nästan framme i Neapel i går qväll kl. 6. I natt har ju båten stått stilla, men de ha hållit på att kargo, jag tror nästan hela natten, så sömnen har varit långt ifrån ostörd af det förfärligt skramlande wincherna.

 

Vi ha haft ganska regnigt och ruskigt hitintills – men bra har det gått o bra går det genom Guds nåd. Vi tänkte i dag gå iland, ty båten ligger här till kl. 5 i qväll, och bese staden o fara till Pompeji, men det sednare blir nog ej af, ty här äro de röfvare, rånare och banditer allihop, så det blir för dyrt att göra några utflykter, så vi måste nog försaka det såväl som bestiga Vezuvius, som vi de här ha nära.

 

Adjö nu lilla Ena! Tack att du är snäll mot våra små gossar, o må de ock vara snälla. Helsa dem så mycket från deras pappa o mamma o sjelf är du så mycket helsad fr. oss.

Din sanna br. Carl.