Chhindwara C P den 6 Juni 1892

 

Lilla älskade Mamma och syster Serena!!

 

Mycken nåd och frid af Gud

 

Då jag sist skref hem till Eder lofvade jag visst att ej dröja så länge förr än jag åter skulle skrifva, men nu har troligen ett par månader förflutit sedan dess. Man blir ohjelpligt trög i hettan och då dertill kommer att hvarje dag har sina omsorger med sig, gör att all brefskrifning blir åsidosatt. Emellertid förlåt att ni åter fått vänta så länge på bref från oss!

 

Att börja med vill jag berätta att vi alla är krya och raska, Herren till pris och tack. Sista veckan var jag litet krasslig, jag hade väl blifvit lite kall hvilket är ganska lätt att bli i hettan då man ständigt är genomblöt af svett. Jag hade den vanliga halsondskan åtföljd af olustighet och mattighet i kroppen. Idag känner jag mig kry igen. Veckan förut hade lilla Ester feber och var kinkig, men det gick om på ett par tre dar, då jag uppserverade att hon fått sig en liten tand till. Hon är otroligt sen af sig det lilla barnet, det var endast hennes sjette tand. Hon har 4 uppe i munnen o 2 nere. Carl är nog frisk men ej stark af sig. Klimatet pressar oss rätt mycket. Lille Harald har varit mycket frisk och dugtig sista hettiden. Tänk så stor nåd det är af Gud!

 

Ja vi ha nu genomkämpat denna hettid ock. Regnet började här i förrgår med blixt åska samt orkanstorm. Det är nästan litet fasaväckande i början på rengtiderna ty regnet kommer då så vildt med storm och åska. Det blixtrar och åskar för veckor, dag och natt, att börja med. Då det i förrgår afton började åska, regna och blåsa så man ej visste annat än taket skulle lyftas af vårt hus blef lille Harald rädd att han började snyfta och gråta och frågade om huset vårt faller omkull. Carl svarade honom att om Gud vill bevara oss så är vi utom fara, och om Gud låter huset falla omkull så är det alltid bäst då Guds vilja sker. Men lille Harald blef ej lugn förr än jag på hans egen begäran fick bedja med honom att Gud skulle bevara oss från alla faror. Han sade till mig: ”Mamma Jesus se pratna karenge ki woh hamko bachaenge” d.v.s. vi skola bedja till Jesus att han frälsar oss. Samma afton sedan regnet hade afstannat litet, kom vår tjenare, som kokar maten, och skrek på Sahib och sade att det var en stor orm på verandan, Carl gaf honom en käpp samt tog sjelf lampan i handen för att lysa honom och så slogo de ihjel en mycket stor orm omkring en tre fot lång. Då regnet börjar får man vara så aktsam för ormar och skorpioner ty de komma då fram i mängd. Skorpioner ha vi dödat flera stycken i rummen här. Jag får ständigt vara så rädd för barnkräken särdeles för Harald som springer öfverallt och har ej förstånd att vara aktsam. På många många vis är det bra svårt med de små barnkräken i detta land.

 

Jag måste berätta hvad Carl och jag på sista tiden har talat om, neml. att barnen och jag skulle fara hem nästa vår och Carl skulle stanna qvar ett par år till härute och sedan komma efter för att stanna hemma ett par år och hvila upp. Vi tycka det skulle vara så bra att få hem Harald ju förr dess hellre dels för språkets skull ty här ute är det omöjligt att kunna lära honom svenskan och på alla vis är det svårt med barnen härute. De är mycket kinkigare och svårare att kunna fostra än hemma och jag tror att klimatet är en stor orsak härtill. Man får en stor del af året dem innestängda som fångar, och de få då ej ha sin frihet alls. Jag vet att Maria önskar detsamma att få hem Karin så snart som möjligt, men jag har ej ännu skrifvit till henne om denna vår tanke, tänk hvad bra o roligt det skulle vara om Maria med sina små på samma gång ville fara hem. Men en sak är emot mig förstås och det är att jag vet ej huru jag skall kunna lemna min älskade Carl ensam, det blefve förstås värst för honom som blefvo lemnad ensam. För rästen är nu detta blott en tanke hos oss, det är ej godt att veta om vi finge tillåtelse af höga vederbörande hemma att fara hem så der. Men det blir att höra efter om man med alvar kommer att tänka härpå. Det skall bli roligt att höra eder tanke om detta. Skrif snart och säg hvad I tycken.

 

Serena lilla: Tack så mycket för ditt enkla bref vi bekommo för ett par tre veckor sedan. Det är alltid så glädjande att få underrättelser från hemmet. Med förra posten hade vi bref från Carls mamma som då var hos Oskar. Tänk de ha redan 3 barn, två flickor och den sista en gosse som var åtta dagar gammal då de skrefvo. Harald förstås börjar bli så lifvad för att fara till ”vilaid” som nativarna här kalla utlandet. Då jag satte mig att skrifva frågade jag Harald hvad jag skulle säga till mormor och moster Serena från honom, då svarade han mig: ”Säg att jag kommer med ångbåt.” Han talar ofta om mormor och moster Serena så att folket här de svarte veta så väl hvem mormor är, de bruka ofta fråga honom efter mormor. Idag frågade Harald mig huru många små barn mormor hade. Då han fick höra att hon inga småbarn hade sade han ”då skall jag sända moster Serenas baba två pappersark och två kuvert”. Han tog alldeles för gifvet att moster Serena bestod sig med en ”Baba” som alla härute kalla honom. Ofta hör jag honom tala till Agahu om moster Serena.

 

Nej nu är det tid för mig att sluta för idag. Först måste jag berätta litet mera om lilla Ester, hon kan ej gå ännu annat än då hon håller sig, men kryper vildt på sina små knän. Jag har ej ännu vant af henne men måste tänka derpå på fullt alvar, ty jag börjar känna mig klen. Men det blir väl ingen lätt sak kan jag förstå, hon är nu så slug det lilla kräket. Liten är hon ännu som en docka, men näpen och söt och förståndig. Gud välsigne våra små och fostra dem till små plantor i Sin vingård.

 

Till sist kära hälsningar från oss alla stora och små till lilla mor och Ena. Tänk att Östedt fick Tjärstad. Helsa alla som känner oss!!

 

Eder sannt tillgifne o älskande Kerstin

Hjertliga helsningar från eder tillgifne Carl