Suez-kanalen ombord på Rubattino den 9de Nov 96
Mina dyra kära små älsklingar Harald och Hjalmar!!
Gud välsigne och bevare
eder till kropp och själ!
Då nu pappa skrifvit ett långt bref till
lilla moster Ena vill jag ock skrifva
ett litet bref till eder mina små gossar. Först vill
jag tala om för eder att jag tänker så ofta och mycket på eder om dagarna och
undrar huru ni mår. Också önskar jag så mycket att ni skolen varalydiga och snälla små
gossar och artiga och vänliga emot alla, om I så ären
skolen I få se hur roligt allt blir och hur snälla
alla blifva mot eder. Du lilla Harald är väl bra
flitig med din läsning, du låter väl ingen dag gå utan att du kan dina läxor
mycket bra. Läsningen låter du väl gå framför allt sedan leka. Du får nog leka
så mycket du vill, men ser du mamma är rädd att du glömmer läxorna och om du
det gör blifva Fröknarna i skolan så ledsna, och då
blir allt ledsamt. Lilla moster hjelper dig väl så
att allt går bra hoppas jag.
Vet du Harald att pappa och mamma vänta nu så förfärligt efter bref från dig, lilla moster och lilla Hjam. Det var åtta dagar i går sedan vi fingo edert bref i Genua och nu dröjer det väl ett par veckor innan vi komma till Bombay der vi vänta säkert bref från eder. O så glada vi blifva då vi få edra bref och få höra att ni alla äro friska, glada och snälla. Mamma tror allt att du är och blir en liten snäll gosse, min lille Harald, ty du vill nog ej göra pappa, mamma och lilla moster ledsna, det vet jag så väl. Äfven skall du lära lille ” Hjam” att bli snäll ty om du är snäll så lär han sig af dig att vara det samma. Var så rädd om lille ”Hjam” och lek med honom ibland, det tycker han allt bra mycket om.
Mamma önskar så mycket att lille Hjam kunde få sig en leksakshäst en sådan der stor som han kunde sitta och rida på, tänk så glad han skulle blifva åt den, han som så mycket tyckte om att köra hästar. Få se om mamma får råd någon gång att skicka hem pengar till en sådan der häst det vore allt roligt både för dig och lille ”Hjam”. Du talar väl ofta om pappa och mamma till lille Hjam så att han ej glömmer oss, det vore så ledsamt.
Vi är ännu på det stora fartyget och mamma tycker ej alls om det, ty det har blåst och gungat så mycket att jag varit sjuk många gånger. Ja nu dröjer det några dagar innan vi komma till Aden o vi kunna ej sända hem bref förr än vi komma dit. Glöm ej att bedja till Jesus ofta, Han som älskar små barn så mycket. Du minnes allt den lilla versen der Jesus säger: ”Låten barnen komma till mig” etc. Bed moster lära dig många bibelspråk så kan du sedan skrifva dem till oss, det blir så roligt.
Nu måste jag sluta. Pussa moster o lille Hjam fr. mig och sjelf skall du ha så många pussar du vill från din egen dig älskande mamma. Helsa alla våra snälla tanter då du träffar dem fr. pappa o mamma. Helsa ock lilla snälla Alma fr. oss.
På Suez kanalen d. 9 nov. 1896
Älskade syster Serena!
”Herrens nåd är hvar
morgon ny och hans sanning varar intill aftonen!”
Detta får vi erfara och jag hoppas och tror, att Herrens löften på eder
ock besannas! Vi äro nu komna lyckligt så långt på vår
färd och Herren skall hjelpa oss fortfarande för sitt
namns skull. Vi skrefvo hvar
sitt korta bref till eder i går qväll
och postade i Port Said, men jag vet ej – jag liksom
känner på mig (må ja känna fel) att I ej skolen få
det. Vill därför skrifva litet äfven
i dag och söka få i land i Suez. Antagande dock mot min känsla att I fått brefvet af i går, upprepar jag ej hvad vi då skrifvo, utan vill
börja i Port Said. Vi äro dock ute nu på den gamla
stråkvägen där vi ingenting nytt egentligen få se och detta gör att koncepterna
ej äro så rika – dock böra vi ju ha koncepter om vi vilja taga till dem. Hur ljufligt och skönt kändes det ej i
går afton vid 8 tiden, då först Port Saids fyrbåk o sedan stadens och hamnens
alla ljus började först matt synas och sedan allt klarare och klarare stråla
oss till mötes, som nu öfver # 3 dygn icke sett något
annat än himmel och haf och hört stormens tjutande
och vågornas svall. (# 3 dygn – bortsett därifrån att vi på Lördags förmiddagen
sågo något af Kreta.)
Efter någon stund sändes från vårt fartyg högt i luften en grann raket – detta var signal att vi behöfde lots. Om en liten stund svaras först med en sedan en annan inne i hamnen att de uppmärksammat signalen och skulle hörsamma den. Så kommer omsider lotsångaren o efter den den lilla båten, hvari vår begärda lots befann sig. O, att se denna lilla båt i böljorna! Man bäfvade att bara stå och se på. Dessa män få nästan våga sina lif för att hjelpa andra. Sedan lotsen väl kommit ombord började åter vårt skepp att röra sig o snart ligger det förtöjdt i P. Saids hamn. O, så skönt! Ty vi hade denna gång fått gunga på Medelhafvet mer än någon gång förut, vore nu hamnarna stilla, så skulle, jag tror det, äfven den mest prosaiska komma i poetisk hänryckning vid tanken på det outsägligt sköna, som en gång skall inträffa, då själen efter slutad seglats på lifvets så ofta rätt stormande haf, får styra sin farkost – eller ännu rättare får den lotsad – in i himmelens fridsälla hamn. Men ack! Härnere finnes ej ro och stillhet. Slutar vågornas dån, så tager menniskornas tjut o oljud vid i dessa hamnar. Och P.S. är visst primus i detta stycket. Då det första oväsendet vid landstigningstrapporna slutat – ja, ännu förr – tager kolinhemtningen sin början och att beskrifva skränet och oväsendet, som därmed sammanhänger, är lika omöjligt, som att beskrifva Campo Santos i Genua skönhet och ljuflighet. Och detta fortsätter nu en rätt stor del af natten. Därtill kommer winscharnas starka skrammel vid af- och pålastning af kargo. Att då kunna få någon sömn och hvila, förstår hvar och en icke är lätt. Har man ute på hafvet ej kunat sofva för stormens tjut så kan man nu ej sofva för menniskornas tjut.
Ja, nog får man erfara att man är på resa. Blir man så uttröttad så blir man ock lätt ledsen, som nog lilla Kerstin ibland varit, då hon tänkt på eder. Men så äro vi glada igen, så nu skolen I ej bli oroliga för oss. Vi äro krya och glada Gudilof, men ack så vi vänta att komma till Bombay och Chindwara så vi få höra något från eder. Det var dumt att jag ej uppgaf både Port Said o Aden som adresser, som jag mycket väl kunnat göra, men jag visste ej att denna båt gick så långsamt. Nu vill jag nog sluta o K. skrifver nog till gossarna och så blir brefvet både roligt o långt nog.
Tack lilla syster, för hvad du gör för våra små kära gossar. O, hur jag önskar och hoppas att de må vara snälla och lydiga och ej göra dig för stora besvär så att du tröttnar vid dem – ja, än mer, att du ej må känna det tungt och svårt, utan i stället må känna dig lycklig och glad i din förvisso mången gång rätt svåra kallelse. Du skall vara snäll och skrifva och tala om detta för oss.
Farväl nu! Hälsa så mycket till lilla Harald och lilla Hjalmar. Var snäll och tala om hur det går för Harald i skolan och om han lär sig sina läxor bra för hvar dag. Får du tid så var snäll och underrätta de mina några gng om ngt från oss. Vi skrifva ej så flitigt till dem som till dig skall du se.
Gud med oss. Din sanne tacksamme bror Carl.
P.S. Jag utlofvade i brefvet att börja i P.S. men så slutar jag där istället. Vi
voro inne i hamnen vid 10 tiden i går qväll o lågo qvar
där tills kl
Nu slut, broder C.