Röda hafvet ombord på Rubattino den 14 Nov 96
Kära älskade syster Ena! Guds frid!
"Ända hittills hafver
Herren hulpit oss."
Om några timmar äro vi framme i Aden, hvadan jag
nu skyndar för att få ett bref i ordning att sända i
land der. Vår resa öfver Röda hafvet
har varit lugn och ljuflig på så vis att vi ej behöft varit sjösjuka, men vi hafva det så gräsligt hett att man tyckes försmäkta af
värmen. Dock hoppas vi få det något bättre o svalare då vi komma på Indiska
oceanen. Vi börja allt blifva
bra trötta på sjlölifvet och längta derför mycket efter resans mål. Här kunna vi i mer än ett afseende med sångaren sjunga: "Är resan stormig hur
skön är hamnen." Vi hafva ju fått erfara både storm, hetta och andra obehag som en så lång
resa har med sig. Men det går igenom, "Blott vi taga en dag o ett
ögonblick i sender".
Det börjar nu bli så långsamt och tråkigt derför att vi ej på så länge hört från eder våra dyra kära i Lkpg. Tänk så dumma vi voro som ej bad dig sända oss några rader både till Port Said o Aden, men som man ställer sig så har man det. Det blir väl nu så mycket kärare då vi komma till Bombay der vi med all säkerhet vänta att få höra från eder. Måtte ni alla bara få vara krya så är ju allt väl, men bittert är det att så här dag efter dag allt längre och längre aflägsna sig från eder till dess man kommit så långt att det är omöjligt att tänka sig att få komma och se eder förr än så många år gått att barnen, åtminstone lille Hjalmar, glömt bort oss totalt. Herren hjelpe oss i de svåra stunderna och förvisso skall Han göra det blott vi vilja mottaga Honom såsom vår hjelpare och tröstare. Du kan förstå hvad tanken om och om igen ilar hem till de små kräken under dagarnas lopp undrande hur det nu skall vara med eder alla.
Måtte barnen vara snälla och lydiga och arta sig väl, detta är ju det största bekymret för föräldrarna som du väl förstår, måtte de framför allt vilja vända sig till barnavännen Jesus och blifva trogna Jesu efterföljare, det är ju den högsta önskan vi hafva. När du skrifver så, snälla du, tala om allt i detalj, från det minsta till det största, som rör barnen. Jag vet ju att jag ej behöfver påminna dig derom, men du förstår att det är en så brinnande längtan att få höra allt så den minsta lilla småsak gläder en otroligt.
Jag tänker så mycket på lille "darlingen" "Hjam" som nu i dagarna fyller 3 år och i sammanhang dermed på vår dyra moder. Ja det är för oss en minnesrik dag. Hvilken förlust för våra små som ej fingo lära känna sin älskade mormor. Och jag tycker mig just nu sakna hennes deltagande, ty jag vet hvad hon skulle hafva känt med och för oss. Men godt för hennes del att hon slapp vara med om mera, ty hon hade genomgått nog hvad skillsmessor beträffar.
Intet särskildt har jag att nämna om resan från Luetz ty den ena dagen här på hafvet är bra lik den andra. Vi hafva varit öfverlyckliga åt det lugna väder vi haft öfver hela Röda hafvet, det mesta det blåst på det så är det just nu, men ej så mycket att båten gungar något nämvärdt.
Jag står nu inne i vår hytt med
papperet i Evelina Ahlbergs säng som är under för fönstren men den är något hög
så att armen vill gerna domna då den ligger hårdt på sängkanten. Vi äro mellan
40 o 50 personer i 2 klass som spisa i vår matsal o de flesta äro missionärer,
jag tror det är endast en
Vi äro nu glada att snart vara i Aden, måtte den öfriga delen af resan bli lugn och skön. Det är ej värdt att skrifva längre nu ty då torde brefvet bli för tungt. Helsa o pussa om barnen så innerligt från mig. Och Gud välsigne eder alla. Hälsa alla kära syföreningsvännerna o tacka dem för all kärlek och vänskap mot oss, jag hade tänkt skrifva till dem, men det går så illa här på båten.
Helsa särskildt tanterna Wiström så kärt. Jag tänkte föreslå att om du ville ge Alma ett klädningstyg till Julklapp kan du gerna få taga mitt Göteborgstyg o gifva henne, ty jag behöfver nog ej någon klädning på ett par år o hvarför skall man då gömma på detta. Vi ha nu ej så att vi kunna sända något för henne. Derför gif henne detta tyg till julklapp är du snäll. Tröttna ej på barnen lilla Ena och tack för allt du gör dem.
Din dig älskande Kerstin.
Helsa särskildt kärt o mycket till Morbror Borgstedts fr. oss. Jag lofvade Lanine K. att jag skulle bedja dig sända henne ett af våra kort om det är något qvar eljest kan ingen hjelpa det. Jag har glömt skrifva derom förr.
Röda Hafvet (Bab el Mandebs sundet) Den 14 nov eft.m. 1896
Älskade små gossar Harald och Hjalmar!
Guds nåd och frid!
Vi ha nu börjat det
femte dygnet på Röda Hafvet och äro
komna ned till slutet på det till ett sund, som kallas ”Bab
el Mandeb”. Kl är om 2 på
dagen och kl. 10 i qväll skola vi, om Gud vill, vara
i Aden. Nu skulle mamma och jag roa oss med att skrifva
till eder litet så att vi ha det färdigt tills vi komma fram till Aden och posta
det där, så återvänder det hem med en hälsning till eder från oss.
Nu vet jag inte hvad jag skall berätta för eder, som I skullen tycka vara roligt – dock tänker jag mig, att I tycken det roligaste af allt vara det att få bref från oss. I hafven fått så många bref från oss sedan vi lämnade eder, så I kanske börjar tycka att det är gammalmodigt och I ej blifven så glada. Det måste du lilla Harald skrifva och tala om för oss. Jag tänker mig att du nog tycker det är mycket roligt att få höra från din mamma och pappa, som älskar eder så mycket och tänka på och bedja för eder så ofta. Jag hoppas I fått brefven från Port Said och Suez och då veten I däraf att vår resa så långt gått lyckligt, ehuru det stormade mer och mindre hela vägen. På Röda Hafvet – där lilla ”Hjam” var som sjukast, om du minnes det lilla Harald – ha vi haft en mycket skön och behaglig resa. Ibland har hafvet stått blankt som en spegel och för öfrigt har det just ej gått större vågor än vi kunnat sitta i en liten båt och ro. I natt och nu blåser det däremot rätt bra – det blåser merendels alltid här nere i sundet – men båten gungar just inte mycket och så är det skönt att det blåser litet och svalkar, ty det är så varmt, så varmt här nere. Vi tycka att det är så underligt att I skolen ha vinter nu, då vi ha det så varmt.
Vi möta ofta stora ångare, som gå åt Europa, och då säga vi ibland: ”ska vi flyga öfver till en af dem och fara hem och se hur våra små gossar må?” Jag undrar om I skullen bli glada om vi komme? Nu vill Gud att vi skola vara glada ändå. Då detta bref når eder, då äro vi nog framme i Indien och slippa fara längre ifrån eder. Och om I bara ären snälla, lydiga små gossar, så äro vi så glada att tiden kommer att gå så fort att vi snart åter får fara på en sådan här stor ångare, men då åt motsatt håll, då hemåt till eder våra små söner. Om 3 dagar, då är det lilla Hjalmars födelsedag o då komma vi nog att vara hemma hos eder med våra tankar.
Nu skrifven jag nog ej mera denna gång. Farväl kära små barn! Mottagen tusen kyssar och omfamningar från edra älskande föräldrar, och hälsa så mycket till lilla moster Ena och varen så snälla och lydiga mot henne och mot lilla Alma och alla. Hälsa äfven mycket till morbrors, alla tanter och alla som frågar efter oss.
Gud vare med oss alla!
Eder pappa Carl.