Nagpur C.P. India den 24 Nov 1896

Dyra älskade syster Ena! Guds frid!

”Prisen med oss Herran och låtom oss med hvarandra upphöja Hans namn”

Stor orsak hafva vi att lofva och prisa Herran som nu åter låtit oss komma på fast mark igen.

Det såg mörkt ut för oss de sista dagarna vi foro på Indiska oceanen enär storm uppstod af det svåraste slaget, den började på torsdagen den 19 Nov och blef allt svårare och svårare fram på afton då vid 6 tiden på qvällen fingo vi höra att vår ångare var inkommen i en ”Cyklon”. Men Herren sjelf stod vid styret och hjelpte oss, ja räddade oss från hafvets djup så att vi lyckliga anlände till Bombay lördagen den 21 Nov der båten ankrade mellan 5 o 6 på afton. Komma väl iland, dit vi seglade i små båtar – den stora båten ankrade långt ute från hamnen – var det närapå mörkt, och innan alla våra saker blefvo förtullade samt Ivar och Carl fingo vexla sina pengare skred tiden af till innemot 8 på afton innan vi fingo lemna hamnen. Derifrån reste vi direkt till station ty ingen af oss ville stanna i B. för pesten som härjar der. Och sedan då vi väl kommit i litet lugn vid station gick Carl till posten för att hemta det, utom all beskrifning, efterlängtade brefvet från eder våra kära älskade i Lkpg, men då var posten stängd och vi skulle resa med tåget som gick kl. 10 samma afton. Huru snopna o genomledsna vi blefvo förstår du lätt, men då skref Carl ett brefkort till Postmästaren i Bombay med begäran att sända vårt bref hit till Nagpur der vi ämnade oss stanna en 3 a 4 dagar, dels för att hvila o dels för uppköp.

Nu hafva vi varit här i två hela dygn o hört efter bref då hvarje tåg kommit, men förgäfves. Sålunda hafva vi ej hört en rad från eder sedan vi voro i Genua. Och du förstår alltför väl att vi, både C. O jag, äro rätt modfällda och känna det förfärligt tomt att ej ha hört en suck från eder på så länge. Måtte allt stå väl till hos eder så är ju allt godt och bra, men man kan ej låta bli att oroa sig då man inget hör. Nu skola vi resa härifrån i morgon bittida kl. 8, men dessförinnan skola vi höra efter bref igen enär ett tåg kommer kl. 10 i qväll o ett i morgon bittida från Bombay. Vi hoppas att redan ett bref kommit till Chh. från eder som ligger o väntar oss der, men nu dröjer det en 3 a 4 dagar innan vi komma fram dit. Det är tålamod som göres oss behof.

Jag skulle vilja fortsätta något vidare och tala om stormen. I stor fara voro vi, särdeles natten mellan torsdagen och fredagen, då vi voro midt inne i Cyclonen. Och stor förskräckelse rådde både bland passagerarna och befälhafvarna på båten. Vid 6 tiden på qvällen den 19de rullade båten så att då alla i 2dra klass voro samlade för att äta var det så häftiga rullningar att de fleste som sutto på stolar slogo baklänges och alla buteljer, glas och allt som löst var rullade ned i golfvet o de som sutto på andra sidan om bordet foro framstupa öfver detsamma, ja det var en syn som var fasansväckande. Sedan fortsatte dessa rullningar hela natten, ingen gick och lade sig ordentligt, utan vi tog vår komma hvar vi kunde, jag lade mig på en ”hal” soffa i matsalen och der fick jag ligga och hålla mig med båda händer af alla krafter för att ej bli nedslungad från densamma, dock hände det ofta att jag under natten fick lof rusa upp från soffan för att taga fotspjern, ty jag kunde ej hålla mig fast. För att ej tala om allt väsen vid rullningarna, man hörde öfverallt huru tallrikar, fat o glas dansade från sina platser och gick sönder, sedan allt som löst var såsom stolar, kappsäckar, blecklådor, koffertar, allt dansade från vägg till vägg. Ja det såg ut som ”Jerusalems förstöring” nere i hytterna o matsalen. Denna natt var den svåraste, vi bara frucktade att det skulle bära ned i djupet med oss. Carl o jag voro ej litet oroliga då vi tänkte på eder derhemma i Lkpg och ropade derför till Herren flere gånger om på natten och Han hörde oss o hjelpte oss igenom alla svårigheter.

Svårigheterna voro ej öfver med den natten, stormen fortfor både på fredagen och natten mellan fredag o lördag, men den största faran tycktes vara öfver och på lördags morgon började det att lugna på. Och huru tacksamma och glada kände vi oss ej mot Gud som räddat oss från en verklig lifsfara. Vet du att jag ansträngde mig dessa dagar o nätter så med att hålla mig fast så både mina armar o ben voro liksom förlamade och mina fingrar äro ännu mycket ömma efter ansträngningen.

Ja nu kan du hafva hört nog om detta tråkiga. Ack om vi nu bara visste huru ni alla 3 mådde, samt lilla Alma också. Denna gång ha’n I nog fått vänta länge på bref från oss beroende derpå att postångaren hade just lemnat Bombay som vi kommo dit, så vi mötte den någon tunna förut innan vi ankrade i B. och den går ej mer än en gång i veckan neml. hvarje lördag. O hvad jag önskar att gossarna måtte vara lydiga och snälla samt gifva dig glädje. Måtte de ej bli förkylda och sjuka. Gud bevare eder alla derifrån. Huru önskar jag ej att Gud måtte gifva dig krafter, uthållighet och nåd att dördraga allt som ofta vill fresta tålamodet. Kom ihåg att det är ett par små oförståndiga gossar som i saknad af far och mor behöfver någon som ersätter dem, hvilket jag vet att de hafva i dig. Med ömhet och kärlek på ett förståndigt vis, tror jag att man kommer längre med dem. Tala barnen något om oss? Lille Harald behöfver nog en omsorgsfull tillsyn just nu vid hans ålder lärer det vara det vigtigaste för framtiden. Gud hjelpe eder uti allt o oss.

Helsa o pussa de dyra små gossarna våra fr. oss. Hur är det med lilla morbror? Vi tänka ofta på honom. Hoppas att han jemte lilla moster o kusinerna må bra, helsa dem så innerligt fr. oss båda. Våra kära syföreningsvänner skall du ock helsa så varmt, vi komma ofta ihåg dem alla samt tanterna Wirström. Ville du Ena lilla vara snäll o skrifva några brefkort såsom till farmor, Hildur, Sofie o Maria o berätta att vi äro lyckligt på fast mark igen, vi känna oss så trötta o olustiga att skrifva flere bref.

Nåsta vecka få’n I bref fr. Chh. Och nu farväl för i dag. Tack för all kärlek o allt godt dig slösar på våra små gossar. Gud löne dig. Helsa Alma o dig sjelf fr. dina tacksamma Carl o Kerstin.

Den 25 på morgon kl. 8, just nu hafva vi mottagit edra kära bref, ditt o Haralds, fr. Bombay. Hjertligt tack för dem. Helsa lilla Harald att han är så dugtig att skrifva långa bref att han förvånar f. o m. Gud vare tack för dessa goda underrättelser! O så roligt att få höra so mycket om och från eder. Du förstår att hvarje ord som rör de kära barnen äro mer än dyrbara för oss. Gud välsigne dig för allt. Så sorgligt att Per Eriks hustru är död. Gud hjelpe honom. Och tänk att farmor helsat på eder. Tacka lilla Julia Bratt för den stora presenten till Harald. Gud löne henne som jemt är så god o har varit mot oss alla. Vi äro nu så glada o tillfredsställda öfver edra kära bref. Gud med oss alla. Edra älskande Carl o Kerstin

Här råder stor hungersnöd i Indien att vi redan sett så mycket elände bland folket att våra hjertan varit upprörda till gråt flera gånger om. Gud hjelpe!

Nagpur C.P. India d 24 Nov 1896

Mina älskade små gossar Harald och Hjalmar!

Guds englar beskydde eder!

Jag är viss om, att I nu blifva glada att höra, att vi äro lyckligt komna tillbaka till Indien. Jag har nu så mycket att skrifva och tala om för eder, men hinner icke i dag – jag skall skrifva mera nästa vecka. Nu vill jag blott låta eder veta att Gud burit oss lyckligen och väl öfver de många stora hafven. Vi hade en mycket svårare sjöresa än då I voren med. I synnerhet de sista dagarna på sjön innan vi kommo fram till Bombay. Det svåraste var natten mellan den 19 och 20 nov. Vi råkade ut för en syklon o det var förskräckansvärdt att se, huru upprördt hafvet var. Vi tänkte mycket på eder den natten och undrade om Gud ville begrafva eder mamma och pappa i djupet, men det ville han icke, utan frälste oss ut ur dödens gap, så vi äro vid lif, krya och raska, så nu är jag säker på att I fallen ned på edra små knän och tacka Herren Jesus, som är så god och hjelper oss så väl och det igenom de svåraste faror. Vi äro nu i Nagpur – du lille Harald minnes nog det för det fanns tigrar i en trädgård.

I morgon bittida skola vi fara upp till Chhindwara, så nästa gång vi skrifva så blir det därifrån. Farväl för denna gång kära små barn. Hälsa moster och alla så mycket o sjelfva ären I hälsade med tusen kyssar från edra älskande föräldrar Kerstin o Carl.

Mamma helsar sina små snälla gossar så mycket o sänder tusende kyssar till dem och önskar att de skola vara så snälla o lydiga o alltjemt göra lilla moster glädje. Hälsa tante Kerstin i skolan Harald lilla, samt alla tanter du träffar från både pappa o mamma.