Chhindwara C.P.
India d. 30 nov 1896
Kära syster Serena!
En glad och fridfull Jul!!!
Kerstin har nu skrifvit ett rätt långt bref till
små gossarna hvilket ju ock på samma gång är till dig -
och vill jag söka repa till ett ark till dig. Just nu ha vi så många bref att skrifva, så de kunna ej bli långa till någon - jag vet du ursäktar det. Antagande
att I ären på Skånstorp då
detta bref anländer, så bed våra kära där att de
mottaga dessa bref, om ej ställda till dem så dock
såsom till dem också med våra hjertligaste hälsningar
och julönskningar och tacksägelser för all deras kärlek.
Vi äro nu åter i Chh. och underligt kännes det. I brefvet från Nagpur hörde ni något om vår färd så långt och om hur svår sista delen på sjön blef. "Är resan stormig, huru skön blir hamnen" - detta kände vi mer än tillförrene, då ankaret föll i Bombay hamn. Dock på jorden finnes ingen verkligt skön hamn. Icke var det roligt att komma i land här i en förpestad stad, därför fortsatte vi - som I veten - med ens till Nagpur. Dit framkomna på söndagsqvällen kl. 10 den 22 var det i sanning efter en 24 timmars hastig oafbruten jernvägsresa omedelbart på den svåra sjöresan ljufligt att få lägga sig ned på en säng som stod stilla, ehuru att vi ej tyckte att hon gjorde det, åtminstone den första natten.
Vi hvila oss i Nagpur till onsdagsmorgonen, då vi fortsatte vår färd med oxkärra hit. Så ligger nu hela denna långa besvärliga resan bakom oss. Jag bara önskar att Carl Ohlsson finge göra en sådan, så skulle han nog bli mätt på att resa. Jag vet ej hur det är, men denna resa har förefallit både Kerstin och mig besvärligare än någon tillförne. Dock det är som lilla Harald skref: "Ett, tu, tre så är ni i Indien." Ja, ett så voro vi i Genua - tu i Bombay och tre i Chhindwara.
Ja, allt går genom Guds stora nåd, beskydd och hjelp. Du minnes - först jag var återkommen till Sverige, så trifdes jag icke där - vet du, nu är det likadant här. Det är en olycka för oss missionärer att vi skola fara världen rundt - vi blifva så ostadiga och flyktiga. Dock jag hoppas det blir bättre. Att det nu i början skall kännas svårt och underligt för oss här var ju ej annat att vänta - det blir väl bättre då vi komma i ordning bättre. Alla här äro så vänliga och snälla mot oss och glada åt vår återkomst - må vi kunna blifva till någon nytta här. Det råder mycket stor nöd här, hungersnöd nästan öfver hela det stora Indien. Hade man millioner att dela ut, så försloge det knappast bland så många - och nu stå vi nästan med 2 tomma händer. Vi ha sett så mycket elände redan att ens hjerta vill nästan förkrympa därvid. Gud hjelpe oss i nåd och desse arma!
Så roligt bref vi hade från eder i Nagpur - i morgon vänta vi igen, hoppas det blir lika roligt. Nu får jag ej skrifva mer till eder ehuru detta ej är något, men håll tillgodo. Helsa nu alla, våra 2 små piltar, eder sjelf och Rinnanders alle på det innerligaste hälsade från oss, edra tillgifne Carl och Kerstin.
En egenhändig helsning till dig Ena lilla, måste jag nedskrifva. Vi trifves ej ännu bra här, det är så tomt i det gamla hemmet efter barnen, der de lemnat så många minnen efter sig. Du må tro att jag har allt mina bittra stunder ibland som ej äro lätta att beskrifva, men Herren hjelper.
Måtte ni alla bara få vara krya, Gud gifve det. Utifall ni äro hos Rdrs. nu så helsa dem så varmt med många tacksägelser för all kärlek mot gossarna o oss. Gud löne dem tusenfaldt för allt.
Lille Hjam har väl glömt oss alldeles nu tänker jag? Den som kunde följa med detta bref o se på eder alla litet. Pussa om gossarna från mig o tack för allt du slösar på dem.
Din Kerstin