Chhindwara C.P. India d. 15 Dec. 1896

 

Älskade syster Serena

 

Mycken nåd, frid och helsa komma på allas vår lott af Gud, vår Gud

 

Brefdagen är nu åter inne och det kännes ej svårt och besvärligt att skrifva till eder – det är ett behof att få meddela sig med eder liksom ock att få mottaga meddelanden. Tack hjertligen kära syster Serena för brefvet af den 22 nov (den söndag då vi reste på tåget fr. Bombay till Nagpur). Vi hafva just för en stund sedan mottagit det – och I skolen se att det är fröjd å färde då edra bref komma och vi få slå oss ned och läsa dem. Du gifver oss så många intressanta meddelanden och skrifver så mycket om barnen, tack hjertligen tack! Lilla Harald är ju ock ovanligt duktig att skrifva långa bref. Du måste klappa om honom från mig och tacka honom. ”Barn är barn” så jag fruktar ibland att han snart skall tröttna och finna detta besvärligt. Han är dock mycket road af skrifning så detta hoppas vi underlättar saken. Säg honom att hans epistlar fröjde oss mycket. Ledsamt att han varit sjuk – han var väl då orolig om nätterna tänker jag? Och grät han efter oss? Men så roligt att han var kry igen. Tack kära Ena för allt du gör för barnen!

 

Denna vecka som nu gått, har nog varit tråkig för både Kerstin och mig, enär min kära K. som ni af förra brefvet hörde icke varit rigtigt kry. Vi kunna nog ej tacka Gud att hennes sjukdom varit så lindrig, men ”nykomna” som vi äro här nu och när det var magen, som krånglade och som kan blifva kinkig i detta land, så har hon måst hålla sig mycket stilla hela veckan – nu de sista dagarna har hon varit klädd och legat i ett annat rum, förut fick hon ej lemna sängkammaren. Äfven ha vi måst vara mycket försigtiga med mat – då det var magen som var i oordning – ja hon har nästan varit på svältkur stackars liten, och detta har gjort att hon blifvit mycket matt. Nu synes dock magen vara fullt bra igen och får hon bara börja äta allting igen så hoppas jag att hon snart äter uppe sig igen. I dag skall hon få komma ut och åka litet. Du förstår nog hur jag varit till mods dessa dagar. Ehuru sjukdomen ej varit oroande har jag ändå ej kunnat låta bli att vara orolig – och så tråkigt då ej Kerstin är uppe och styr och rustar.

 

Vi ha sagt att detta har varit vår ”inträdesexamen”! ”Allt hvad Gud gör är godt och oss nyttigt.” Ha vi båda fått vara fullt bra, då ha vi gått här och klagat öfver vår ensamhet och saknat våra gossar i alla hörn och tycka att vi ej haft någonting. Nu kanske vi kunna tänka på att vi ha redan mycket, då vi båda äro krya och kunna röra oss fritt både inom- och utomhus. Och sedan finnes det så mycket som Herren vill ha annorlunda hos oss och han får aldrig tala vid oss så bra som då han tuktar till oss litet. Du ser och hör sålunda att Herren är hos och med oss och då kunna både du och vi vara lugna och glada, ty då gör Han allt väl.

 

Efter en så lång bortavaro i synnerhet i detta land, så fordrar det nog mycket innan man får sitt hem i ordning – då man ock har att sjelf reparera och putsa upp ens förfallna och förstörda möbler och saker. Första veckan redde vi oss ej till någonting – då deremot andra veckan skulle vi nog göra åtskilligt. Detta kom Herren genom K-s sjukdom och drog ett streck öfver. Och nu får det ock vara så länge. Kerstin får nog ej börja göra något den här veckan, utan endast hämta krafter och bli rigtigt stark – och nästa vecka som ju är julveckan ämnar vi, om Gud vill, som vi ju nämt om, fara till Amarwara. Då Kerstin blef klen undrade vi, om vi icke borde slå denna resa ur hågen, men Dr Hunter (läkaren här) och äfven doktorerna i Amarwara säga att det bästa för Kerstin är att, så snart hon blir stark nog, fara bort ett tag så att hon får ombyte. Det tror nog jag ock att ett ombyte härifrån skall göra henne godt. Så vidt jag kan bedöma har hennes sjukdom ej varit af sådan art, att den kunde vara så långsam med all försiktighet vi iaktagit och nedsätta hennes krafter så. Det är nog hennes sinne (skilsmessan från de små gossarne) som mycket samverkat. Om en reaktion skall komma efter allt det vi de sista månaderna genomgått, så får man ju ej undra derpå. Jag hoppas dock till Herren att vi nu skila få vara friska och krya, då går allt så bra, och allt arbete blir så roligt och i arbetet komma dagar, veckor och år att gå så fort, så vi veta knappast ordet af förrän vi äro redo att fara hem och helsa på eder.

 

Först vi kommo hit var det icke alls kallt, men nu har kalla tiden kommit så skön. Termometern går ned ända till 10o Cel. (varmt förstås) om morgnarne. Vi måste nu styra om att få varma täcken, ty det är kyligt om nätterna (15 a 20o inne i bungalown om morgnarne). Stina skall låta sy dem åt oss. Hon har börjat en liten syskola för att lära sina kristna qvinnor att arbeta att det må bli möjligt för dem att försörja sig sjelfva – detta blir ne en liten förtjenst som hon är mycket glad åt. Jag tycker att Stina har förkofrat sig och går ”on very nicely”.

 

Anna Lundberg har ej heller varit rigtigt kry – haft svår hosta och känt sig så matt. Ja, nog får man veta om snart att man är i ett främmande land.

 

Du vill höra om hungersnöden här. ”Vi kommo i går” och veta litet, men ha dock sett redan så mycket elände att det är omöjligt att beskrifva. Alltid är det någon – nästan hela dagarna – utanför vårt hus hvilken ropar och skriker efter hjelp. På söndagarna har jag en stor en stor skara af fattiga samlade då jag läser för dem och talar vid dem, det jag kan åstadkomma – hvar sin slant. I Nagpur var det förfärligt att se allt lidande. I Sangor skall det vara mycket svårt. Fattigdomen i Chh. distriktet är hopad i Amarwara enär guvernementet  där öppnat nödfallsarbete för de arbetslösa o friutdelning åt dem, som äro oförmögna till arbete. Guvernementet gör det det kan, men nöden är för stor och kan ej helt afhjelpas. Bröderna i Amarwara skrifva och klaga att de bli alldeles nedtrampade af de nödlidande. Må Herren hjelpa oss, allt synes vara värre nu än jag ngnsin sett förut.

 

Nu slut. Tusende helsn. till gossarna och dig och alla, alla!

Din tillgifne tacksamma br. Carl.