Chhindwara C.P. India den 21 Dec 96
Kära
älskade syster Ena!
Nåd
och frid af fridens Gud!
Denna gång måste vi
börja vår brefskrifning något tidigare – den
egentliga dagen är i morgon – derför att vi skola
resa till Amarwara i morgon. Vi sända alltid brefven härifrån på tisdagarna och i dag är det måndag, och
för det mesta komma ock edra bref
hemifrån på tisdagsförmiddagarna så det gör att vi kunna besvara dem så fort de
komma. Denna gång få vi vänta länge på edra bref dels derför att vi fara
tidigt i morgon bittida, äfven hörde vi efter i dag
på posten att europabrefven ej komma hit förrän på
onsdagen och sedan hafva vi dem i Chhindwara
på torsdagen, sjelfva julafton. Det blir ju rätt
”långvänta” men det blir roligt på samma gång att få den på julafton.
Jag är nu Herren till pris helt återställd igen. Det var ”dycenteri” eller rödsot, fast mycket lindrigt, jag hade. Det varade ej mer än ett par tre dagar det svåraste men jag fick sedan vara så försigtig efteråt att jag låg till sängs öfver en hel vecka, och till följd deraf blef jag rätt klen. Men nu igen känner jag mig stark och kry, Gud vare tack!
Vet du Serena att hvarken Carl eller jag känna vi oss hemmastadda här i Indien, ännu åtminstone, vi känna oss alldeles som främlingar i ett främlingsland, och det för oss fordom så trefliga Chhindwara synes så öde och dyster nu. Vi hoppas dock att det skall blifva bättre med tiden, dock kommer det aldrig att blifva fullt bra så länge man är skilld från barnen. En mer och mindre oroande känsla vill ständigt följa en. Det är ständigt en undran hur det står till, just nu, med eder alla. I synnerhet tänker jag på lilla Harald som är ute och springer i ur och skur hur lätt det går för honom att bli våt om fötterna och genomsvett och deraf förkyld och sjuk. Jag vet att det är orätt af mig att sörja härför, men du förstår allt hur ömt ett modershjerta skall vara för sina små. Äfven sväfvar det ofta för mig hur lätt han kan komma ut för andra faror både till kropp och själ. På samma gång känner jag alla dessa bekymmer så plågsamma, ty jag vet hur orätt det är af mig att sörja härför, då jag dagligen anförtror de dyra små barnen i Guds hand hvarför skall jag sedan bekymra mig. Smärtsamt kännes det ju alltid vid tanken på en så lång skillsmessa. Lille Hjam har väl nu snart glömt oss alldeles. Om vi blott kunde hvila helt stilla vid Herren och lemna alla bekymmer och omsorger på Honom, huru mycket lättare skulle ej allt vara för oss lite hvar.
Huru stor orsak hafva vi ej att vara glada och tacksamma för all Guds godhet mot oss. Jag tänker nu endast på vår svåra sjöresa hit ut, tänk hvad Gud skonade oss från stora faror. Vi ha nu hört att tvenne engelska fartyg förgicks i samma cyclon vi voro ute i, det ena gick till botten med både besättning och passagerare, det andra förgicks också men 1sta klassens passagerare och besättningen räddades. Tänk att äfven i dödens stund skall 1sta klassen vara främst. När vi nu tänka på allt detta huru tacksamma och glada böra vi ej vara som lyckligt kom undan denna verkliga fara. Vi se nu häraf att Gud hörde alla böner som uppsändes för oss.
Det skall bli mycket roligt att fara till Amarwara ett tag. Franzéns och Ruthqvist äro alla så snälla och rara. Jag framförde din helsning till dem då de voro här och de helsade hjertligt tillbaka förstås. Ruthqvist undrade mycket om han besvarat ditt sista bref, hvilket jag trodde han ej gjort, så få se om han ej skrifver snart till dig. Han kom mycket väl ihåg en del af våra missionsvänner särdeles Julia Bratt nämnde han och bad mig framföra hans helsning till Julia i bref till dig. Ruthqvist tycktes bli upplifvad då han började påminna sig Lkpgsborna. Om han ej redan skrifvit till dig skall jag försöka ha honom att göra det då vi komma dit upp.
Franzéns glädja sig mycket åt att vi skola komma till dem öfver Julen, Ester skrifver ofta till mig och i hvarje bref tackar hon mig att vi vilja komma till dem. Inga småttingar hörs af hos dem ännu, men det kan väl bli. Franzén ser rätt klen ut och Ester är nog ej så stark heller. Stina tyckte vi har magrat något, men det tror jag är till hennes fördel, hon förefaller nog ej heller så stark, men är ändå så arbetsam och uppoffrande mot alla. Ja hon är i sanning en tjenande ande. Du kan ej tro så snäll och rädd hon är om mig en syster kan ej vara ömmare än hvad Stina är mot mig, hon är jemt så kärleksfull och hjelpsam att hon unnar mig knappast göra något hvad som hör till mitt arbete. När jag nu var sjuk skötte hon hushållet och var så hjelpsam o omtänksam. Både Carl och jag tycka hon har vunnit otroligt mycket på dessa år.
Anna L. är deremot mera lik en Stockholmsflicka, är ej så der omtänksam eller uppoffrande, men är föröfrigt mycket godmodig och snäll. Anna har ej heller varit kry de sista veckorna, hon klagar öfver mattighet och har mest legat om dagarna den sista tiden, men är nu bättre igen. Anna är född samma år som du Ena så hon är ingen ”dufunge”, vi hafva ibland fruktat för att hon var för gammal att komma till Indien. Men det kanske går bra bara hon blir litet van, utifall hon kan vänja sig vid klimatet och alla nya förhållanden. Det blir det tiden får utvisa. Dessa båda flickor betala 35 Rupee i månaden hvar, så jag har 70 Ro till hjelp till hushållet hvilket nog är en god hjelp för oss eljest vore det nog ej så lätt för oss att reda oss i dessa bistra tider.
Derutaf att det varit missväxt är en del saker dubbelt dyrare nu än det var då vi reste hem och dertill har man så mycket fattiga omkring sig som man ej kan undgå att hjelpa det lilla man kan. Du skulle bara ha sett de fattiga som kom i går o satte sig vid vår veranda. De voro mellan 20 o 30 gamla fattiga för det mesta gummor och de voro så förkrympta och elände, klädda endast i smutsiga trasor så att Stina och jag samt Carl som stodo och tittade på dem frågade oss sjelfva: ”Skall detta vara mennsikovarelser”. De äro ju för det mesta nästan nakna blott något smutsigt skynke att skyla sig litet med. Vi sade just då att en gång skulle det vara roligt att fotografera denna samling.
Nästa gång vi skrifva blir väl från Amarwara. Jag måste nog sluta nu ty en gari skall gå härifrån om en stund med våra saker och jag har just ej gjort något i ordning. Helsa nu mina små kära gossar från deras mamma, bed Harald vara så snäll och lydig o artig mot eder alla så blir mamma så glad. Snälla du tröttna ej på dem, jag vet att det är lätt gjort. En öm och kärleksfull behandling kommer man nog längst med. Jag vet att du är allt för dem som kan önskas o jag brukar säga till alla som fråga efter dig o barnen att ”de blifva nog mycket bättre fostrade nu än om vi sjelfva skulle ha gjort det. Ja Gud hjelpe eder å ömse håll, vi alla behöfva mycken nåd o kraft i alla våra förehafvanden om det skall gå väl.
Pussa om barnen från mig och helsa alla alla kära vänner i Lkpg. Jag undrar om du o gossarna äro qvar i Hellestad då detta bref kommer eder tillhanda, om så är så helsa alla våra kära der så innerligt. Tänk att jul nu är så nära. Här ha vi sommar o fint väder, men kyligt om nätterna, ja äfven dagarna kännas nu svala och sköna. Vi tänka gå i kamp då vi komma fr. Amarwara. Våra packlårar ha ej ännu hörts af.
Så tråkigt att Herr Wikman blifvit dålig igen. Gud hjelpe dem. Helsa dem hjertligt. Och nu farväl för en vecka igen. Måste sluta. Ram Din helsar Harald o Punia (Hjams ajah). Ram Din sköter vår gamla häst som vi nu ha till låns, tills Carl får någon annan. Ruthqvist äger den nu.
Din dig älskande o tacksamma syster Kerstin.