Chhindwara den 5 Januari 1897

 

Älskade syster Ena! Guds frid!

 

”Jesus densamme i går och i dag” etc.

 

En god fortsättning på det redan ni ingångna nya året! Måtte Gud välsigna dig och de dyra kära små gossarna Harald och Hjalmar och gifve Eder alla allt godt, både andligt och lekamligt, som är öfverensstämmande med Hans vilja. Måtte ni alla få vara friska och krya, huru glädjande skulle det ej vara för oss lite hvar.

 

Tack så hjertligt för edra sista kära bref med julhelsningen, dem vi fingo i Amarwarasjelfva Nyårsafton. Du kan nog tänka dig huru glada och förtjusta vi äro öfver edra bref, och isynnerhet då vi få se och höra att ni alla äro krya. Med rätta skulle europaposten ha kommit i dag, men det gjorde den ej, det är nu tredje veckan som den ej kommit förrän onsdagen, jag hoppas den kommer i morgon (onsdag).

 

Vet du Ena att du behöfver ej sända af brefven på söndagen presist, ty Stina få bref från Stockholm som äro afsända på onsdagen samma vecka och äro här lika fort som dina, men det är ju bäst för lille Harald att skrifva på söndagarna och låt honom hålla på dermed, ty det är ju en bra sysselsättning den dagen för honom, sedan gå nog brefven lika fort om du sänder dem på måndagen eller tisdagen men ej sednare, ty det kunde ju hända att de blefve försenade. Jag nämner detta derför att du ej skall behöfva fjeska med dem utifall, som jag sett af dina bref, att du varit hos morbror Borgstedts på söndags ef.m. och gått derifrån för att skrifva och få i väg brefvet den dagen, också tillbaka igen för att äta qväll och hemta barnen. Det går lika bra på måndagarna. Det var egentligen för Haralds skull vi bestämde söndagen.

 

Vi äro nu åter hemma i Chh. vi kommo hem lördagen efter nyårsdagen, så vi ha varit hemma endast ett par tre dagar. Det var nog skönt att komma hem, på samma gång vi känna saknaden efter de små kära barnen mera här än på något annat ställe. Hvarje plats här både inom och utomhus påminner mig om dem. Och jag har nog mina stunder för hvarje dag att genomkämpa som ej äro så ljufliga. Dock hjelper ju Herren igenom och det långt utöfver hvad vi kunna begära eller tänka. Saknaden efter mina små gossar är lika stor vid tanken på dem båda, men på ett vis smärtar det mig mera att tänka på lille Hjam, den lille raringen, att han troligen kommer att glömma af oss helt och hållet, och å andra sidan är smärtan nästan större för Harald, han saknar nog oss mera, stor som han är, och kan nog ej krypa till dig som lille Hjam gör, men som han kunde göra till far och mor, du förstår mig väl hvad jag menar, ju större de blifva desto blygare och mer tillbakadragna blifva ju barn i allmänhet, men till far o mor kunna de ju alltjemt gå och känna sig ogenerade för dem. Äfven bekymren o omtanken för Harald är ju större allteftersom han växer till och blir stor. Måtte han arta sig väl i alla afseenden. Säg oss uppriktigt huru han förefaller dig i hemmet och ständigt. Jag vet att du gifver honom dina moderliga kärleksfulla förmaningar hvarbehöfs. Vi föräldrar kunna ju inget göra för våra egna små annat än kasta dem på Guds och barmhertiga menniskors förbarmande. Och huru stort är det ej att få göra det och huru godt är det ej att hafva dem i så goda händer som dina Ena lilla. Vi äro så lugna för barnen i det afseendet och kunna aldrig önska oss något bättre. Men jag säger som folket härute: ”Dill nehi manta” = hjertat lyder inte. Det vill ej vara lugnt och stilla som det borde vara, mena de förstås, och det är ju ej så dumt menadt. Ack den som finge rå om eder en stund allt emellanåt, det ginge väl an då, men det går nog ändå, med Guds hjelp, om än med smärta. De stunder jag skrifver brefven till eder äro ljufliga, fast både hjerta och ögon flöda öfver af tårar.

 

Du nämnde något i sista brefvet att Harald hade hostat litet på morgon efter skridskoåkning dagen förut, jag hoppas att inget svårare kom efter. Jag kan ej låta bli vara litet orolig då du nämnar något så der, tills nesta bref kommer.

 

Vår vistelse i Amarwara var rätt treflig. Franzéns äro ovanligt vänliga. Liksom han kom och mötte oss omkring en svensk mil fr. Amarwara, så följde han oss lika långt då vi reste hem fastän det regnade litet. Carl red på vår gamla häst som vi nu ha till låns af Ruthqvist och då var Franzen rädd att Carl skulle bli för trött och mötte derför med en oxskjuts som Carl fick åka på och han red istället, och likadant fick Carl åka den första delen af vägen då vi lemnade Amarwara.

 

En 3 gånger voro Ester o jag med ute på skjutfärd medan vi voro i A. En gång lyckades det så att de fingo 11 änder och ankor, de andra gångerna inget, men det var ändå trefligt ty vi hade mat med oss och kokade te ute och hade det rätt trefligt. Ruthqvist skjöt en stor trana som hade mycket vackra fjädrar och han ville änteligen att jag skulle skicka både Harald och dig några af dem, jag lägger in några i detta bref till Harald fr. farbror Ruthqvist. Säg till Harald att han skrifver ett litet bref till farbror Ruthqvist någon gång o tackar för dessa fjädrar. Säg äfven Harald att farbror Ruthqvist talar ofta om Harald och kommer ihåg hvad han gjorde och sade. Få se om jag en annan gång kan sända några af de fjädrar R. skickade dig men de äro något stora för bref, de äro helt hvita och se rätt fina ut då man sätter några tillsammans.

 

Tala om för Harald att pappa o mamma skola idag resa ut till en by som heter ”Gangzevara” der Isak och hans hustru Rebecka bo jemte deras tre barn Emma, Miriam och lilla Henry. Harald kommer nog ihåg dem alla tänker jag, bed honom tala om det i nästa bref om han kommer ihåg Isacks. Säg äfven Harald att i Amarwara träffade vi Samuels alla, han kommer nog ihåg barnen som heta Artur, ”Grace”, Rachel, Ruth och lilla ”Pulmam”. De voro alla så intresserade af att få höra om barnen, Harald i synnerhet, som alla härute kommer så väl ihåg och äro så fästade vid.

 

Ja nu är tid att sluta. Tänk du så sorgligt att Lena Rensaa är död. Hon dog i måndags åtta dagar sedan eller den 28de Dec 96 af stark feber. Hon har varit sjuk närapå ett helt år stackars Lena. Först sjuknade hon i januari förlidet år hos sina syskon i Nimpani, o då febern ej ville upphöra reste hon till Sagar fram på våren o var der tills nu i höst då hon syntes frisk igen, då hon kom åter till Nimpani till Rensaas jag tror i october, och nu flyttade hon med dem till deras nya station som är nybyggd o heter ”Kondhar” o sjuknar der åter så häftigt i feber o dör som sagdt 3dje dag jul. Tänk så ledsamt för de stackars Rensaas, tänk hvilken Jul för dem. Du kan tala om för Mimmi Wahlström att Gertrud väntar sig en liten igen i Maj. Stackars Gertrud att få vara med om allt detta i hennes läge. Och så sorgligt med Anna Sahlin, o så underliga Guds vägar äro. Det var ju ock överraskande att få höra om Biskopinnan Cornelis död o frökens Goes, de tycktes ju så friska och ungdomliga sist jag såg dem. Anna Lundberg är ej riktigt kry eller ar varit nästan ända sedan vi kommo hit till Chh. Hon klagar bara öfver mattighet och orkar ej vara uppe hela dagarna, dock hoppas vi att det inget farligt är. Stina är kry o snäll och älsklig som vanligt.

 

Snälla du tröttna ej på barnen och särdeles på lille harald som kanske nog frestar tålamodet mest. Gud gifve dig allt hvad du behöfver, både tålamod öfverseende och kärlek vid fostringen önskar o beder din syster Kerstin.

 

Pussa nu om mina båda små raringar och helsa lilla Harald att mamma är ibland så ängslig att han ej skall vara lydig, snäll och artig, så ibland gråter jag när jag tänker derpå. Jag hoppas dock att han ej vill göra sin mamma ledsen utan jemt kommer ihåg vad både pappa o mamma har bedt honom om, neml. att vara snäll mot alla och ej glömma bort att Jesus ser och hör honom jemt. Helsa nu alla vänner o bekanta och särskildt morbrors alla skall du helsa så varmt och innerligt. Roligt att höra att morbror ej är sämre.

 

Och nu helsas du, dina små gossar o Alma så kärt och varmt från oss. Tacka Alma för hennes rader i sista brefvet.

Din dig tacksamt tillgifna syster Kerstin.