Chicholi 5. 2. 97.
Min
käre älskade broder!
Jesus
svarade och sade till Honom:
”Hvad jag gör vet du icke nu, men härefter skall du få veta
det.” Joh. 13. 7.
Käre sörjande broder, hvad skall säga dig nu? Sorjens
vågor gå högt, och du förmår nog knappast höra ett ord afdeltagande
och tröst, äfven om det kommer från en broder, som själf måst följa en af sina kära till gränsen. Ack, hur
arma äro ej alla mänskliga tröstare och tröstgrunder
inför dödens djupa allvar. Huru fattig känner man ej
sig själf! Och huru kan det
vara annorlunda? Icke kan väl en läkare
trösta en sjuk, om han ej känner den medicin, som kan
bota den sjuka? Så kan heller ingen trösta i dödenöden
utan den som kan borttaga döden; ingen kan rätt trösta den sörjande utom den,
som kan borttaga själfva sorgen, genom att borttaga
dess grund.
Och broder, du vet hvem, denne ende är. Han tog din käre Kerstin vid handen och till dig säger han, ja just till dig sörjande broder, säger han: Hvad jag gör vet du icke nu, men härefter skall du få veta det. Och vad skall du då månne få veta? Ja, hvad hans svar blifva i detalj, kan jag icke säga, men ett vet jag, och det är, att det då skall visa sig, att hvad Herren gör är godt, godt n i dess mest enskilda detalj. Jag kan icke låta bli, att stundom tänka mig, huru våra älskade nu hafva det. Nog hafva de redan mer än en gång vandrat samman hand i hand. Och huru ljufligt skulle ej mötet varit mellan din Kerstin och edra förutgångna kära små, Maria och Ester. O, må vi ej önska dem tillbaka! Huru godt de hafva det våra älskade! De äro redan framme i den lugna hamnen. För dem finns ej längre något haf med några brusande vågor. Och det skall ingen gråt vara mera och ingen suckan eller klagan. Tänk, så lyckliga de nu äro – de se konungens ansikte. De hafva före oss gått in i hvilan. O, skulle ej detta göra våra fötter snabba som hindens i löpandet, så äfven vi snart måtte hinna fram! Ja voro vi där.
Här hafva vi haft mycken nöd och sjukdom, Johansson, som kom för att se och hjälpa oss, då Lena var sjuk, sjuknade samma dag hon begrofs. Han blef bättre några dagar, men sen blef han mycket sjuk, så vi blefvo tvungna att föra honom in till Badhur, där han kan få läkarevård. Det är något med hans hjärta, vet ej hvad. Broder P. Carlsson har äfven varit mycket sjuk, ja nära dödens portar. Han är, Gud vare lof; mycket bättre nu. Min kateket Reddeiy har varit mycket sjuk och äfven hans hela familj. Må Herren förlåta våra synder och ej låta sin hand hvila för tungt öfver oss!
Min Gertrud förenar sig med mig i kära deltagande hälsningar till dig och alla syskonen.
Din i nöden och nåden
M Rensaa