Nimpanid 10de Febr. 1897
Käre Pastor Lindroth
Tyck icke illa vara att jag på detta sätt försökt uttrycka mitt och allas vårt varma deltagande i Eder djupa sorg. Människoord äro så fattiga vid sådana här tillfällen; men Ni vet huru verkligt vi alla känna med Eder och huru vi alla sakna den älskliga Kerstin.
Någon har sagt ”att på botten av hvarje lidandeskalk ligger en pärla gömd. Får sorgen öfverväldiga oss, se vi icke för tårars skull den där pärlan; då smaka vi endast kalkens bitterhet, men gå miste om dess välsignelse. Men kunna vi i lidandets djup finna välsignelsen, som Fadershanden lagt ned, - då mister kalken det bittraste av sin bitterhet.”
Med innerligt deltagande
Evelina Alberg
Vid minnet af vår älskade Kerstin
Likt stjärneskimmer i mörka nätter,
Likt stilla vågskvalp mot klippig strand,
Så hennes lif här i tåredalen
Var likt ett budskap från fridens land.
När striden brunnit som allra hetast
Mot lögn och otro och synd och last,
Så stod hon bakom beredd att stöda,
Att trösta, lifva, om modet brast.
Jag läst om hjältar i stridens vimmel,
Som gifvit lifvet för land och kung.
Men månne icke i Herrens vågskål
En annan lifsgärning väger tung?
Hvem har väl värdet af denna varma,
Af denna mildrande hand dock mätt,
Som tryckte din med ett: ”Jag förstår dig”,
Den hand, hvars hjälp gjorde din börda lätt?
Hvem mäter vidden utaf en kärlek,
Som offrar sig på sin Herres ord,
Som lägger ned uppå Herrens altare
Hvad kärast är utaf allt på jord?
Hvem mäter djupet utaf en smärta
Som aldrig knot eller klagan höjt:
Utaf en lydnad, som intill döden
För mästarnsvilja sig ödmukt böjt?
Ja, Han som sagt: ”Hvad för mig du lämnat
Af hvad på jorden dig dyrbart var,
Jag vet det allt – och i himlens rike
Du mer än hundrafaldt dock har kvar.”
Han vet dess värde. Som guldet pröfvad
Gick tron ur eldsugnen luttrad ut.
Gud i beredskap det allra bästa
Åt henne hade vid vägens slut.
Vid ljufligt minne från Campo Santo*)
Med stilla vemod mitt hjärta dröjt.
Hon var ock med – och med helig bäfvan
För dödens allvar vi tyst oss böjt.
Vi dröjde gripna vid snöhvit marmor,
Som mäktigt tolkade hjärtats röst –
En värld af smärta, af kamp och tårar
Men ock af underbar himmelsk tröst.
*) Grafkyrkogården i Genua. Denna plats med sina märkvärdiga monument besöktes under utresan om hvilket denna o 2 följande verser antyda.
Liksom förklarad i himmelsk renhet,
Hon tycktes – modern – beredd till flykt
Med blicken riktad mot högre världar
Emot sitt hjärta sitt barn hon tryckt.
Dock maken söker i bitter smärta
Att än hos sig henne hålla kvar.
I barnslig oskuld med granna snäckor
Två piltar leka invid sin far.
Glöm dig ej kvar dock i jordisk smärta
Där glädjen rymmer ur mänskobröst.
Låt trötta hjärtat en stund få hvila
Invid uppståndelsens sköna tröst.
Se ängeln visas på tomma griften
Och pekar uppåt mot löftets land.
Här skiljas vi – men där återses vi
På evighetens sköna strand.*)
*) I marmor framställda scener på Campo Santo.
Hon gick i förväg – att sluta Ester –
Som här hon lämnat – i moders famn.
Till sömns hon grät sig, likt trötta barnen,
Men hon fick somna i Jesu namn.
”Den som sitt lif för sin Herre mister
Skall finna det” – och vid Jesu bröst
För hvad hon lidit för hvad hon offrat.
Hon nu har funnit den bästa tröst.
Och du som ännu stå kvar här nere,
O, tag med mod åter upp ditt kall.
Sin mor de mistat – de små – Du är det
Som allt för gossarna blifva skall.
O, de behöfva dig. – Se omkring dig
Af nödens barn hvilken skara stor
O, de behöfva dig ock. – Så gif dem
Hvad varmt och ömt i ditt hjärta bor.
Så blifvo allas våra lif härnere
Ett lif af offrande kärlek blott!
Om våra hjärtan ha lärt att lida,
De klappa varmt då för andras lott.
O, må vår vandring i tåredalen
Ett budskap vara från fridens land –
– Likt stjärneskimmer i mörka nätter,
Likt stilla vågskvalp mot klippig strand!
1897, Evelina Alberg
