Ett brev från pastor Danielsson i Chhindwara till Missionsdirektör Kolmodin publicerat den 1 mars 1897 i Evangeliska fosterlandsstiftelsens ”Missions-Tidning”. Detta brev hänvisar Carl Fredrik till i sitt eget brev daterat Chhindwara 1897-01-26. På framsidan av tidningen ett fotografi av ”Fru Kerstin Lindroth”.

--------------------------

Chhindwara C. P. Indien den 25 jan. 1897

Till missionsdirektor U. Kolmodin!

Käre broder!

”Hvad jag gör, vet du icke nu, men hädanefter skall du det få veta”

Detta Herrens ord kom till mig vid tanken på hvad som nu timat här. Det har nämligen behagat Herren att igen djupt bedröfva oss alla och nu isynnerhet vår käre broder Lindroth, i det att Gud i fredags den 22 dennes vid half femtiden på morgonen hemkallade till den eviga hvilan hans dyra och innerligt älskade maka. Detta slag träffade oss alldeles oväntadt, emedan vi alla hoppades och bado om, att hon skulle gå igenom. Men Herren behagade icke att höra våra böner på det sätt vi önskade, utan besvarade dem så, som han i sin vishet och godhet ansåg bäst för henne och hennes make. Jag behöfver knappast nämna, huru djupt detta svåra slag har träffat broder Lindroth, som var så innerligt fästad vid sin Kerstin. Vi kunna endast bedja Herren, som är den ende, som kan trösta och uppehålla honom, att han må bistå honom och uppehålla hans fräls- och kroppskrafter, ty han är nu i dubbelt afseende lämnad ensam. Ännu hade han icke hunnit blifva van vid den bittra erfarenheten (som vi missionärer måste genomgå) att vara så långt skild från sina barn. Skilsmässan från barnen har också legat tung på fru Lindroth och betydligt, i förening med den svåra sjöresan, hjälpt till att nedsätta hennes krafter. Fru Lindroth, såsom hvar man vet, som närmare kände henne, hade en ovanligt lugn och stilla natur, men med djupa och varma känslor. Hon måste därför ha känt skilsmässan från barnen mycket svår och lidit mycket däraf, ehuru hon visste att behärska sig och dölja sina tårar, men det oaktat märkte hennes man, att hon icke var densamma nu som hon förr varit. Emellertid, hon har större delen af tiden här, sedan sin återkomst, varit klen. I december måste hon intaga sängen på grund af feberoch en rödsotsartad åkomma. Då hon blef något bättre, ansåg d:r Hunter, att det skulle göra henne godt att lämna huset för en tid, ty de gamla minnena där tjänade endast till att hindra henne från att återfå sina krafter. Syskonen Franzén inbjödo Lindroths att tillbringa julen hos dem i Amarwara. Där i Amarwara synes fru Lindroth icke varit särdeles stark utan lidit af sömnlöshet. Emellertid, såsom det sedan blef bekant, fanns det smittkoppor i byn, och fru Lindroth, som på grund af sin senaste sjukdom måste vara särdeles mottaglig för smittan, hade troligen, då hon var inne i byn, blifvit smittad, ty snart efter återkomsten till Chhindwara kände hon sig illamående, och febern började, hvilken snart utvecklade sig till verkliga smittkoppor. Vi hoppades hon skulle gå igenom, ty febern var icke så stark, som den i många fall brukar vara utom på onsdagskvällen och torsdags f. m., då den steg i oroande grad, men den föll sedan ett par grader. Kopporna hade också börjat falla af. Emellertid synes för mycket af giftet ha gått in i blodet, så hennes krafter försvagades så, att hon fick sluta utan någon dödskamp. Just såsom man utsläcker ett ljus, så stilla lemnade den odödliga anden stofthyddan. Det var, såsom broder Lindroth så sannt sade; "stilla hade hon lefvat, och stilla dog hon". Broder Franzén vakade hos henne sista natten, och när han såg, att hon andades tungt, gjorde han hvad han kunde för att hindra lifvets flykt, men förgäfves. D:r Hunter skötte henne hela tiden. Därjämte var en sjuksköterska också anställd att hjälpa Lindroth med hennes vård.

Under sjukdomen fördrog hon stilla och lugnt utan knot alla de svåra lidanden, hon hade att genomgå. Hon synes ha önskat att blifva frisk, men var nöjd med hvad Herren behagade göra. En gång då broder Lindroth frågade henne, huru hon hade sin sak med Gud, svarade hon, att hon hvilade på klippan Kristus. (Detta lär hon vid flera tillfällen sagt.) En annan gång hade hon sagt, att hon hade så liten tro, men blev då tröstad genom påminnelse om att det icke var på grund af vår tro eller på något hos oss utan endast på grund af hvad Jesus är och har gjort som vi blifva saliga. Natten före sin död hade hon sagt till sjuksköterskan och en annan kvinna, att hon såg Jesus stå och vänta på henne och att hon väntade på honom. Hon frågade äfven kvinnorna, om de icke sågo honom.

Kl. 5,45 e. m. dödsdagen begrofs hennes stoft. Enligt broder Lindroths önskan förrättades begrafningen af mig på svenska efter handboken, hvarvid lästes 1 Test. 4:13, 14, Joh. 11:25, 26 och Uppb. 21:1 - 4 jämte psalmen 484: "Så skön går morgonstjärnan fram och bådar klar och lyckosam den stora dagens möte". Efter begrafningen sjöngo bröderna Lindroth och Franzén jämte hufvudläraren i gosskolan två versar af Gankens hymn: Safe in the arms of Jesus etc. (= Trygg i min Jesu armar).

Frid vare öfver vår dyra systers stoft!

Jag hoppas alla, som läsa dessa rader, hvilja bära vår djupt bedröfvade broder Lindroth på bönens armar, så att han må få mod och kraft att här ute med frimodighet verka Herrens verk och kämpa hans strider.

På grund af att broder Lindroth känner sig allt för upprörd, har jag blifvit ombedd att lemna denna sorgliga underrättelse.

Det blir nog i år en mängd sjukdomar och farsoter. En hel mängd folk bör allaredan utmed vägen Piparia järnvägsstation, och Bombaypesten synes sprida sig.

Herren vare oss alla när och hjälpe!

Med kära hälsningar från oss alla.

Din tillgifne broder U. G. Danielsson.

Hvile hon i frid till uppståndelsens stora dag! Herren hugsvale den sörjande maken och de moderlösa små!