Chhindwara den 13 Nov. 1892.
Min älskade lilla mamma och kära lilla syster
Ena!!
Mycken nåd, frid och välsignelse af Gud!!
Ny riktigt
blyges jag för att sätta mig ned och skrifva till eder mina kära då det dragit om
en så lång tid sedan jag sist skref. Troligen är det ett godt stycke på tredje
månaden sedan jag sist lät höra af oss. Förlåt mig mina kära för denna
försumlighet, men I skolen strax få höra orsaken härtill.
Sedan jag sist skref ha vi alla gjort en lång resa neml. till Sangor. Konferensen har varit samlad der i år d 23 Oct och den blef så hastigt bestämd att vi hunno nätt och jemt att rusta oss iordning för denna långa färd. Så fort Maria fick veta att konferensen skulle bli i Sangor skref hon och inbjöd mig och barnen att följa med Carl. Vi drogo det mången gång i betänkande enär vägen är så förfärligt lång och besvärlig, det tog oss närapå en hel vecka att komma dit. Men Carl var så snäll och lät oss, trots alla svårigheter, följa med, så han t.o.m. ville ej på några vilkor låta oss stanna ensamma hemma. Och vi ångra nu ej, då vi åter lyckligt äro hemma, denna färd, ty hvad är kärare än att få se och träffa sina kära.
Maria såg kryare och raskare ut än jag på förhand hade väntat att få se henne, och barnen voro och krya, hennes lille gosse såg så stark och frisk utsom sjelfva helsan, han är tjock och fet som en liten boll och tycktes vara det lilla snällaste barn man någonsin kan tänka sig. Han var ej söt men så liflig, glad och rar. Oscar var den som såg mest medtagen ut, jag har ej sett honom så blek någon gång förut, nog beroende på att han förträlar sig med läsning. Han har ännu ett par infödda lärare som han läser för dagligen och huru många språk vet jag ej. Lundborgs och Valentin hade delat gästerna, Lundborgs hade inbjudit Danielsson med fru, men hon for ej, hon tyckte resan var för lång och besvärlig, Karlsson i Betul med fru, Rensaa med fru, dessa båda fruar voro med. Valentins inbjöd oss all, Ivar med fru, men Zelma kom ej jag vet ej riktigt hvarför, samt Ruthqvist. Vi hade mycket roligt tillsammans alla voro muntra och glada. Och jag tror ock att det var en mycket enig konferens så att alla foro hem glada och tillfredsställda. Det var mycket roligt att få se fru Rensaa hon såg mycket snäll ut. Vi fingo helsningar från dig Serena med henne, hon sade att ni hade träffats i en bod i Lkpg, och hon tyckte det var så snällt af dig att komma och presentera dig för henne. Äfven syster Sofie Jung helsade hon oss samt från Halina Hellström m.fl. personer som vi ej riktigt kände till, men de kände till oss sade hon. Stackars lilla fru Rensaa hon fick rätt ledsamt under konferensdagarna, hennes man sjuknade in i svår feber som varade mycket länge, öfver åtta dagar och han låg ännu sjuk då vi lemnade Sangor och sedan dess ha vi ej hört något från dem. Hon var så orolig för honom att att hon hade bleknat och magrat betydligt på de dagarna.
Tänk så sorgligt med Mrs Ruthqvist att äfven hon skulle duka under så snart. Jag har troligen ej skrifvit hem sedan vi fingo dessa sorgliga nyheter. Då detta sorgebud kom från Karlsson var Ruthqvist hos oss, han hade kommit ned från Amarwara dagen förut för att förströ sig litet hos oss enär han kände ensamheten i A. så svår. Han kom munter och glad och sade till mig att "om ett par månader så har jag min qvinna tillbaka". Aldrig anade han då att hon varit död ett par veckors tid. Dagen efter sedan han kommit hit kom den sorgliga nyheten fr. K. Stackars Ruthqvist han tog det mycket hårdt att börja med, men förunderligt nog blef han snart lugn. Ja det var isanning ett mycket hårdt slag för oss alla. Jag var mycket fästad vid Mrs R. Hon var en mycket älsklig menniska uppoffrande och snäll vid alla som hon kom i beröring med. Jag kände henne så väl enär hon varit i månader i vårt hus. Sista visiten hon gjorde hit till Chh. så togo de in hos oss och voro omkr. en tre veckor i början af förleden regntid här. Vi tyckte det vär rätt egendomligt då hon hade en syster på samma plats. Hon var ock alltid så snäll vid barnen och lekte så mycket med dem. Tänk så egendomligt att hon under sådana omständigheter skulle dö. Man tycker allt att Guds vägar äro bra underliga. Då hon uppoffrade så mycket för att följa hem de små moderlösa barnen att då Gud skulle taga äfven henne från dem. Stackars Ruthqvist han fick ock göra ett stort offer större än han väntade. Så fort Carl och jag fingo höra att Mrs R. skulle följa med hem för att taga vård om barnen tyckte vi att det var det mest opassande, enär hon var den klenaste man nästan kunde få se ibland menniskor. Hon var så klen, att hon för att kunna sträfva dagen igenom, måste titt och ofta gå och lägga sig på en säng eller soffa, och detta då hon ej hade det ringaste som ansträngde sig. Vi förstå ej att de sjelfva vågade sig på detta. Och Ruthqvist ångrar nu förfärligt förstås att han tillät henne följa med. Stackars Maggie Danielsson hon har sörjt sin snälla rara syster förfärligt, hvilket ej är underligt.
En fråga som genomdrefs på konferensen gladde Maria och mig så mycket och det var Valentin Carlsson i Betul och Danielsson blefvo utsedda att öfversätta handboken på hindi, och detta skulle ske här i Chhindwara samt taga sin början nästa 1 mars. Om styrelsen hemma bejakar detta så ha vi hopp om att få hit Valentins till oss öfver nästa hettid. Detta blir ett arbete som kommer att taga sin rundliga tid, jag tänker en 3 ā 4 månader. Tänk så roligt för oss alla om vi fingo vara tillsammans så länge. Maria tyckte ock att det skulle bli så skönt för henne att få komma ifrån Sangor en hettid enär hon för det mesta haft någon sjukdom under hettiderna. Här i Chh. är klimatet ovilkorligen mycket svalare o helsosammare än på de andra stationerna.
Vi ha alla Gudilof varit krya och raska sedan jag sist skref med undantag af småkrämpor som man får kännas vid hvar man än är. Barnen förkofra sig mycket och särdeles märkbart lilla Ester som nu springer camp med bror Harald. Hon språkar nu nästan allting det lilla kräket och växer nog fast sakta, hon är mycket liten efter sin ålder. Alla som i henne fästa sig mycket vid henne emedan hon är så liten och ser så näpen ut. Och alls ej blyg hon går till hvem som helst och är mycket rundlig med små små kyssar.
(Den 16 november) Vill idag fortsätta och afsluta mitt bref för att få det med posten som går idag. I går sjuknade Carl i feber åtföljd af svår värk i hela kroppen samt hufvudet så att vi måste sända efter Doktorn. I dag är han Gudilof bättre fast ännu i sängen. Hoppas att han snart skall bli bra igen. Då aldrig så litet påkommer blifva vi så oroliga nu sedan vår lilla krets varit så hemsökt af sjukdom o död. I förrgår hade jag bref från Maria de mådde alla bra, men hon talade om att Renzaa ligger ännu i feber och den tycks ej vilja gifva med sig, de frukta nästan det värsta med honom. Tänk så ledsamt och särdeles för hans unga fru. Konferensen varade mycket länge i år öfver åtta dagar, och vi voro så nära 14 dagar i Sangor. Maria och jag sade att vi skall skrifva tillsammans hem, men det blef ej af, vi ha så mycket att språkas vid då vi träffas att tiden flyger bort. Vi voro borta sånär en hel månad från det vi reste till dess vi kommo hem. Detta var nu det långa dröjsmålet med min skrifning så hade jag så brådtom ett par veckor först att sy och rusta oss i ordning den långa resan Jag är alltjemt så upptagen med mitt hus och att sy lapp och laga åt oss allt samt se till barnen som ibland är så besvärliga och rent af tröttsamma. Om Carl snart blir kry skola vi gå ut i camp ha vi tänkt. Hinner nu ej mera i dag.
Hur är det nu med lilla mamma och den svåra värken? Måtte det vara bättre! Om jag trodde att det ej voro för ansträngande och svårt för lilla mamma skulle det allt vara bra roligt att få ett egenhändigt litet bref, jag har så mången gång längtat derefter. Men skulle mamma känna det för svårt, jag vet ju ej huru stora krafterna nu äro, så för alldel ansträng dig då ej dermed, det är ju i sak detsamma när Serena skrifver, dock kunde jag ej låta bli omtala mitt hjertas tankar och önskan.
Maria omtalade i sitt sista bref att hon hade haft bref från syster Ida, det var så roligt, säger hon. Måste nu sluta för denna gång. Förlåt mitt slarf samt att jag bytte om bläck, det andra var så dåligt. Med de käraste helsningar från oss alla till lilla mamma och syster Ena slutar jag nu. Helsa och alla bekanta samt till syskonen då I skrifven. Eder alltid tillgifne och älskande dotter och syster Kerstin Lindroth