Narsinghpur d 18 Sept 1888

 

Mina innerligt älskade i hemmet Mamma och syster Ena!

 

Mycken nåd och frid af Herren Gud.

 

Hjertinnerligt tack för tvenne kära bref som vi bekommit sedan jag sist skref, det första skrifvet från Hellestad och det andra just nu bekommit. O hvilka högtidsstunder det är då jag får slå mig i ro och läsa de kära brefven, jag blir af glädje alltid rörd till tårar vid genomläsandet af desamma, tack än en gång lilla Ena, för du är så flitig att skrifva till oss! Det är nu igen så länge sedan jag sist skref så jag är orolig att Ni ären ängsliga för oss, men Herren vare tack och lof, vi äro alla krya och raska någorlunda, emellanåt ha vi nog våra små krämpor lite hvar beroende af att detta klimat är helt och hållet emot oss, särdeles svårt är det för mig att kunna smälta maten, min mage blir upp och ned vänd nu och då, jag tänker mig att det beror på klimatet, äfven torde det bero något på maten, jag tål ej att äta risgryn o carry, jag har lera gånger blifvit sjuk af det, jag har äfven tänkt att hvetebröd är ju hårdsmält, utaf vi alltjemt äta det torde magen fördenskull blifva förstoppad o när den varit hård en tid får jag diarrhé ett par da’r. Regntiden lärer vara särdeles frestande, jag hoppas tt magen blir bättre då den blir öfver. Jag önskar ibland att jag hade af det rara kryddbränvinet som vi brukade hemma för magplågor.

 

Lille Harald har för tillfället litet hosta för öfrigt är han kry, han har ej mera än 6 tänder ännu. Tänk att lille Harald är snart ett år gammal tiden går så fort, han börjar nu blifva bra försigkommen, äter litet af hvarje särdeles förtjust är han i te och bröd, han äter upp en bra nog stor brödskifva som jag blöter upp i teet om morgnarna också sitter han i mitt knä då vi äta då jag plockar i honom litet af hvarje af hvad vi hafva. Rysligt svårt har det varit nu under regntiden med det att vi fått så dåligt kött, vi kunna ej få annat än getkött här och det har varit så segt, jag tror värre än hundkött. Mrs Bloomfield skickar mig allt emellanåt ett stycke fårkött, i söndags sände hon mig en framfjerndel som vägde öfver 6 skålpund, och det är sanning att jag blir så glad då jag får litet godt kött att sätta fram för mina herrar. Engelsmännen här på platsen har bildat en ”mutton-klubb”, så de hålla sig på det viset med godt fårkött, de vilja att äfven vi skola vara med om detta, men det kunna vi ej ty det är för dyrbart för oss, vi har ej råd dertill och nu vet Mrs B. det derför skickar hon oss rätt ofta litet fårkött.

 

Vi äro bjudna alltemellanåt på middagar till Bloomfields kl 8 på qvällarne, men det är så svårt att kunna lemna lille Harald så sent på aftnarna för det mesta är han som mest skrikig och kinkig då. Då vi sist voro ditbjudna för en åtta dagar sedan gjorde jag mig i ordning att gå och just som vi voro färdiga att gå blef H. så skrikig att jag måste stanna hemma.

 

Lilla Mamma o Ena skola veta att vi har att bereda oss på att taga emot konferensen sen i höst, det blir ganska många i år emedan 4 herrar väntas hemifrån Sverige o så är det en 7 à 8 från de andra stationerna här i Indien, jag börjar redan fundera på hvad jag skall gifva dem till mat emedan det är litet svårt för oss att kunna få något här, men Carl o jag har kommit öfverens om att köpa ett par lammungar o slagta en om sender och fägna vårt främmande med, och det blir väl någon råd hoppas jag. Det ledsammaste af allt är att jag får troligen ej den glädjen att se Maria här med på konferensen, jag hade bref från henne häromdagen i hvilket hon skref att hon nu igen är i den ställningen att hon ej kan komma. Jag är mycket ledsen häröfver emedan jag hela året gladt mig åt att få se Valentins alla tre här och så kommer troligen endast Oscar. Stackars lilla Mia det gör mig så ondt om henne tänk huru trälsamt hon har det nu igen, tänk lilla Karin så liten hon är o de små äro bestämt mycket besvärligare här än hemma emedan de ock lida af klimatet så mycket. Jag skref till Maria häromdagen och frågade henne om hon ej kunde följa med hit och stanna här öfver sin resa, emedan det ock går lättare att få hit barnmorska fr. Jabbalpur, men jag har ännu ej fått svar på det brefvet, det skulle vara så roligt att få taga emot Mia i mitt hem, äfen skulle det vara så roligt att få hjelpa henne litet igen vid det tillfället, det blir svårt för henne med lilla Karin och att öfverlemna allt i de här tjenarnes händer. Serena lilla om du skrifver till Maria så är det ej skäl uti att nämna detta utifall hon sjelf ej skrifvit och berättat det.

 

Ack ja mina kära om vi någonsin kunde tänka oss att få mottaga Eder i vårt lilla hem, I skolen se att jag understundom längtar förfärligt efter någon af de mina särdeles kommer jag då ihåg lilla Mor och dig lilla Ena, vi som varit tillsammans alltjemt, jag minnes så väl mina känslor straxt före och vid vår skillsmessa, det kändes som om det varit en omöjlig sak att skiljas åt, men det gick fastän det var bittert, och det är mycket och mångahanda här i lifvet som synes oss omöjligt att komma öfver, men allt går blott man i stillhet o ödmjukhet böjer sig under Guds skickelser.

 

Hvad jag tycker att den der resan till Horn o Frödinge var rolig för Eder alla, jag kände mig lycklig öfver att Mamma o Ena följde med, tänk för Ruth o Hanna så roligt den sjöresan skulle vara samt så roligt för dem att få se Kinda trakten, och vårt gamla Aska sedan. Det var märkvärdigt att ni skulle få se så många bekanta i ressällskapet och till och med Konsul Ehrenborg, men du Serena lilla berättade ej alls huru Sofies hem såg ut, ni voro der så kort så ni hunno väl knappast se huru dant det var. Det skulle allt ha varit roligt att fått vara med på den färden.

 

Det var roligt höra att ni nu ha Edra inackorderingar hos Eder, det är litet sällskap emellanåt tänker jag, fastän det är åtföljdt af stora besvär, men jag tycker i synnerhet när de mörka höstqvällarna bryta in kan det vara roligt att ha sällskap. Jag känner igen alla tre, vi sågo dem på Johannelund, särdeles kommer jag ihåg Franzéns och Lundborgs utseenden. Nu när I hafven inackorderingar så kan du Serena lilla omöjligt hinna med någon skrifning. Jag tänker att du har fullt upp med arbete, det förutom nu.

 

Det var så roligt höra att lilla Mamma orkar att gå ute i staden litet såsom till Tanterna Virström, jag tycker mig se lilla mor när hon lankar af mellan husen ned till den der backen. Du skref Serena lilla att mamma blifvit så dugtig i sommar t.o.m. fet. O hvad det var roligt att höra måtte det få fortfara. Det skulle allt vara bra roligt om vi hade hopp om att få träffas en gång till i detta lifvet. Herren allena vet det.

 

I går voro vi och sågo på en stor fest som Muselmanerna nu hafva. I skolen se att det är ett lysande elände att se deras tokenskaper, omöjligt att beskrifva, åtminstone för mig. De fira åminnelsen af någon för dem stor man på det viset att de bygga hans graf af något spegelverk i form af större o mindre torn, somliga äro så höga att de tyckes räcka upp till skyarna, dessa utsira de med granna papper, så när de komma o bära dem se de rätt ståtliga ut, de se höga o stora ut som kyrktorn o dessa skola föreställa den här store mannens graf, alla som hafva råd bygga de en sådan graf. I går skulle allasamman de här grafvarna samlas på ett ställe o det vi tyckte det skulle vara roligt att se på detta, så vi foro dit i går afton. De samlades midt för vårt skolhus på en stor plan der, det var väl hundrade sådana torn eller grafvar, när de kommo o buro dem så trummades det af alla krafter o tusentals menniskor voro ute såsom åskådare. När alla tornen väl voro samlade bäras de sedan bort o så kastas de alla i floden, tänk hvilka tokenskaper, o så är det slut på den festen, det tager ett ganska snöpligt slut tycker jag. Ni kunnen ej föreställa Eder huru förfärligt de lefva ibland på sina fester o tillställningar, särdeles hinduerna, ibland kläda de ut sig till tigrar, de måla då sina kroppar gul o svart, liknande tigern o styra till sig så de se ut som sjelfva den onde o då springa de från hus till hus o dansa o göra alla möjliga galenskaper då de hafva skocktals menniskor omkring sig samt trumma o spela utan den ringaste reson.

 

Häromdagen kommo tjenare och berättade för oss att en man , som var straxt intill här, ungefär ett par bösshåll härifrån, hade blifvit ormbiten af en kobra, Carl springer genast dit för att se till honom samt gifva honom af den der präktiga medicin, som kan bota ormstungna om de få af den i rätt tid, då C. fick se honom hade han ännu litet sans men förfärligt slö och slapp, han kunde ej hålla sitt hufvud uppe, Carl sade till folket som stod omkring honom, att de skulle föra honom till vår bangalow, så skulle C. försöka göra hvad han kunde för att bota honom. De förde hit honom, men tre timmar voro gångna sedan ormen stack honom o allt hopp om hans vederfående var ute. C. fick honom ej att taga medicinen ens o de skulle försöka att hälla i honom, men han kunde ej svälja, så allt bemödande var lönlöst, det var mycket ruskigt att se den synen. Var han ej död då de buro af med honom härifrån, så dog han troligen på vägen. Hans gamla far var med hit o gubbstackarn var rysligt ledsen, det var den enda sonen han hade qvar, o den andra af hans söner som dött af ormbett, o en häst o en hund hos samme man hade äfven blifvit ormbitna o dött, folket påstår af samma orm allesamman, och de stackars dåraktiga menniskorna kunna ej döda ett sådant lifsfarligt djur, utan istället så tillbedja de honom, en o annan af de fåkunnigaste menniskorna så dyrka de äfven ormar. De här stackarne voro gonder. Det gjorde mig så ondt om den stackarn så jag kan det ej säga en gång. Det här folket äro så fåkunniga och äfven mycket elakt nästan allesamman, det är ej mycket glädjande o uppmuntrande för Carl då han skall träda upp o predika ibland dem, för det mesta vilja de disputera emot honom samt försmäda och håna talet o predikan om den korsfäste. Häromdagen då jag var med till bazaren delade Carl som vanligt ut skrifter efter predikan o alla både små o stora äro då mycket angelägna att få se det stocka sig omkring C. o skrika, gif mig, gif mig, då C. hade delat ut så mycket han hade med sig var det en som ref sönder sin skrift i små bitar o kastade öfver hufvudet på C. så han blef alldeles öfversållad med papperslappar. Sådana der uppträdanden äro ej så uppmuntrande o tyvärr ej sällsamma.

 

Nej nu måste jag berätta för Eder huru arbetsam Carl är på sina lediga stunder, som ni nog minnes så är C. mycket road af snickeri, han har de sista veckorna tagit sig för att blifva möbelsnickare, han har neml gjort oss några små bord, samt en liten cherslong som vi ha låtit sätta rotting uti, den ha vi i salen, äfven har Carl gjort en liten säng åt Harald. Ni kunnen ej tro så skicklig han är samt företagsam, alla de saker han gjort ha blifvit så nätta och trefliga, det blir mycket billigare för oss att på detta vis få litet möbler. Vi skulle ej haft råd med att köpa allt det Carl nu gjort.

 

Det är i dag den 19. Jag hann ej i går skrifva brefvet färdigt. I dag har jag haft bref fr. Maria hon säger att hon vågar ej bege sig ut på en så lång resa som hit emedan hon varit klenare under hela tiden än i fjol stackars liten. Jag vet ej nu när vi kunna träffas, hon säger att hon väntar sig i Januari månad. Tänk att Almida är gift.

 

Nu är det tid för mig att sluta för denna gång, farväl älskade mamma o lilla Ena, bedjen Herren för oss att vi måtte få vara friska samt få nåd att uträtta något för hans rike.

 

Så ledsamt med Klasa affären, jag kan ej säga så ondt det gör mig om Eder som skolen hafva sådana bekymmer, måtte Herren styra allt till en god utgång. Helsa nu tanterna Virström så kärt o flickorna Hydén samt alla öfriga bekanta som fråga efter oss, och först och sist helsas lilla mamma o Ena så kärt från oss allatre lille Harald sänder mormor o moster många kyssar, han kan nu redan spela på läppen, samt ”Klappa händerna små, små.”

Eder alltid tillgifne o älskande Kerstin Lindroth.

 

Jag har glömt berätta att lilla Hanna är ej längre här, en vacker dag tog hennes mor o rymde med henne o Carl har gjort så mycket för att vi skulle få henne tillbaka, men allt förgäfves, vi voro så ledsna öfver vår lilla Hanna o saknar henne så mycket, få se om vi någonsin får igen henne mera lilla kräket. Hennes mor var en mycket elak qvinna.

 

Rysligt snällt att ni tänka på oss till hösten igen. Tack o åter tack.