Narsinghpur den 3 Dec 1888
Mina
innerligt dyra och kära lilla Mamma och lilla syster Ena!
Mycken
nåd och frid af Gud!
Då detta bref hinner fram till Eder förmodar jag Julen är inne hvadan jag då vill begynna med att önska Eder en i Herren Jesus
glad och fröjdefull Jul, måtte vi alla, både hemma och
här ute, få förnimma den rätta Julefröjden omkring
det nyfödda Jesusbarnet i krubban. Det är så svårt för oss att fatta att det är
Jul emedan inget yttre här påminner oss derom,
utomhus är det vid den tiden liksom alltid här soligt och grönt som sommartiden
hemma i Sv. d.v.s. träden äro gröna, marken ser då mera grå o förtorkad ut af
solen, men vi ha’ ändå så grönt omkring oss emedan vi äro omgifna
af så mycket träd att vi bo närapå som i en löfsal
hela året om.
Jag vill nu tacka Eder mina kära för alla glädjande underrättelser i fått från Eder, tack Serena lilla för ditt sista kära bref deri du trodde att det skulle träffa Valentins här, men det kom för tidigt så jag skickade brefvet till dem.
Jag är ledsen att det återigen dröjt om så länge för mig sedan jag sist skref. Ni måste förlåta mig derför, tro ej att det är af ovilja, det kan min lille Carl försäkra, ty jag är verkligen så orolig o ledsen då det draga ut så länge, o denna gång får jag verkligen skylla på konferensen. Jag har varit mycket upptagen både en lång tid före densamma o äfven efteråt för att få allt i ordning igen. Ja vi ha nu haft besök af vår innerligt älskade föreståndare Pastor Montelius här i N. äfven är den mycket omtalade konferensen öfver. Lilla Mor o Ena skolen se att det var både en stor o vigtig konferens, det var den största o längsta som någonsin varit här bland oss svenskar. Pastor Montelius kom hit till N. den 13 Nov. och konferensen var bestämd till den 20. så han o Pastor Carlsson voro här i åtta dagar innan den begynde. Ni skolen se mina kära att vi hade ett styr för att kunna mottaga och husbergera alla, de voro inalles 9 främmande herrar och många af dem voro här så nära fjorton dagar. Sverige herrarne voro här på tredje veckan. Lilla mamma o Ena skolen se att det var ej litet roligt o kärt för oss att få mottaga först o främst vår föreståndare samt Pastor Carlsson som hade muntliga helsningar från Eder våra kära, kära och äfven alla bröderna härute var så roligt att få se här på en gång samt språka med, vi hade många uppbyggelsestunder tillsammans omkring Guds ord. Ni kunnen aldrig föreställa Eder hvilken utomordentligt snäll och genomgod man Pastor Montelius är, ja han är i allo en fridens man och utan tvifvel den mest passande till föreståndare. Han skref så flitigt bref hem, ett par gånger om medan han var här så Ni komma nog att få se i tidningen mycket härifrån som Ni tycker är både lustigt och roligt, han läste alla sina bref för oss som han sände hem till tidningen, han berättade så snällt om allt t.o.m. huru vi har det möbleradt i våra rum o om små tilldragelser i vårt hvardagliga lif som numera ej förefaller oss så löjligt, men för honom som kom nu hemifrån föreföll det mycket lustigt såsom t.ex. rätt som vi sitta så kommer hela vår hönshop in i rummen, en annan gång kommer en liten kal fintraskande, en tredje gång kommer ett par, tre får in, alla dessa våra djur gå o beta omkring vår bangalow, det är rätt mycket jord som tillhör huset o vi få beta dess mark eller rättare våra kreatur. Pastor M. tyckte dessa små tilldragelser voro mycket lustiga.
Jag måste nu berätta litet för Eder mina älskade huru jag styrde mig till mitt främmande skulle komma o under det de voro här. Vi hade tre tält uppresta på gräsplanerna strax intill bangalown i hvilka 5 af våra gäster huserade om nätterna, Pastor Montelius o Carlsson lågo i Carls rum samt två andra i ett annat litet rum intill och åt Valentin flyttade vi in en af våra sängkammarsängar i förmaket om qvällarna, så vi hade honom intill vårt rum. Vi fingo låna ett par sängar med sängkläder fr. Mrs. Bloomfield för öfrigt redde vi oss bra i den vägen emedan alla hade sängkläder med sig. Ser Ni mina kära det är alltid vanligt här i Indien att taga sängkläder med sig på alla resor, om vi endast beifva oss ut på en liten resa så nog skall man taga kuddar o filtar med åtminstone, o på längre resor måste äfven madrassen följa med. Så i den vägen behöfde jag ej hafva så mycken omsorg, men sängar förstås måste vi skaffa o styra i ordning med allt öfrigt som man vet fordras i gästrum. Mitt största bekymmer var förstås med maten emedan vi ej kunna få kött ens här, vi köpte derför en månad förut 3ne får som jag gaf säd för att de skulle bli feta, äfven sökte jag skaffa litet höns som gick att få med stor svårighet magra o eländiga, dessa gaf jag lite hvete flera gånger om dagen men dem hade jag ej tur med de blefvo sjuka o flera dogo. Carl skrattade åt mig då jag gick ned till hönshuset för att mata hönsen, jag brukade kalla dem för min ”gödeboskap”, men han tyckte att jag hade ej mycket heder af dem när de ej ville lefva.
Ett par tre veckor före konferensen foro C. o jag jemte lille Harald till Jabbalpur för att göra några små uppköp i speceriväg såsom kaffe, socker m.m. o under tiden medan de främmande voro här skickade jag till Jabbalpur efter nötkött en tre gånger om, äfven förut innan de kommo ville jag salta litet kött för att hafva till smörgåsen o théet om morgnarna o det lyckades mig att få utmärkt godt saltadt kött, alla mina gäster berömde köttet o kunde ej veta hvar jag fått det ifrån. Lilla Mamma skall se o äfven du lilla Ena att jag var så ängslig på förhand att jag ej skulle kunna skaffa at åt så mycket menniskor alldenstund vi kunna få litet eller intet på platsen utan måste sända till andra städer efter. Men allt gick någorlunda för mig ehuru jag hade hufvudbry, vi kunna ej ens få köpa potatis här. Potatisen är mycket dyr här, den köpes efter vigt, vissa tider kan man få ge ända till 20 à 30 öre skålpundet. Det var så utmärkt godt för mig att hafva dessa 3 får att taga till, jag vet ej hur jag skulle ha redt mig eljest. Och när de sedan skulle resa hade jag att matsäcka ut dem alla för flere dagar, det var ej så litet hufvudbry det skolen I se, men allt gick öfver förmodan lätt, det var ju så kärt o roligt för mig alltsammans. Det största af allt var att jag fick vara frisk o orkade styra äfven de mina, o vi äro fortfarande alla krya och raska, Herren till pris!
Lille Harald måste jag nu berätta litet om, han är nu stora karlen skall lilla mormor och moster se, han är 14 månader gammal men kan ej gå, han endast kryper o det med fart samt reser sig upp vid stolar o så, han har redan 12 tänder af hvilka oxeltänder. Vi porträtterade honom i Jabbalpur för att han skulle få resa hem o helsa på lilla mormor o farmor till Jul samt de öfriga slägtingarna. Ja lilla mormor o moster Ena här har ni vår lille pys, hvad tycker ni om honom, hvem är han lik af oss? Vi sjelfva tycka att det är mycket likt honom, det kanske hade blifvit något bättre om det blifvit mera i ”anfas”, men det är nog bra som det är. Jag tycker det är så roligt att få sända hem hans lilla kort, så våra kära kunna få en liten föreställning om det lilla kräket, det lilla kära barnet, att jag är förtjust i honom det är väl öfverflödigt att säga äfven hans lilla pappa är ej mindre förtjust, han är så dan efter oss, vill ständigt vara hos oss om han finge, ja han är särdeles förtjust i pappa. Lille H. börjar nu äfven säga små ord, han härmar hunden, äfven tuppen fast det blir inte mycket likt den sednare. O hvad jag önskar att ni kunde komma o helsa på oss, ni kunde då få se huru vi hade det, det är nog mycket olika som man har det hemma, och svårt att i bref kunna beskrifva så man får en rätt föreställning derom.
Det är bestämt att Lundborgs i Saugor skola fara hem till Sv. efter Jul, konferensen utvalde Valentin att efterträda honom i Saugor, så nu komma troligen Valentins att blifva Saugorboar. Skola vi se på våra egna intressen så gladde det mig obeskrifligt ty kommunikationerna komma att blifva lätta nästa år mellan Saugor o Narsinghpur, det hålles neml. på att byggas jernväg ill Saugor som blir färdig jag tror t.o.m. nästa mars o då blir det en småsak för oss att kunna träffas emot hvad det nu är, eller om Valentins skulle till Chhindwara då vore det rent omöjligt att fara till hvarandra ty det är så långt o alldeles obanad väg. Jg måste äfven berätta att Carl begärde af styrelsen att få hjelp till en ”Hillresa” under nästa hettid, d.v.s. han begärde 250 Rupies till hjelp för oss att fara till en kall frisk plats under hettiden, alla konferensmedlemmar röstade för att vi kunde behöfva detta, så troligen beviljar styrelsen oss det. Det skall bli skönt om vi kunde få det litet friskare o svalare nästa hettid än vi haft dessa gångna år i Narsinghpur. Klimatet här är nog ganska svårt, Sverigeherrarne tyckte att C. o jag sågo mest medtagna ut af alla missionärerna här i Indien.
Ja nu har jag nog språkat mycket men litet är sagdt, ni måste förlåta mitt intetsägande kludder, ack jag skulle så gerna vilja skrifva roliga och intressanta bref hem till Eder mina innerligt älskade, men det ligger utom min förmåga, jag vet att dessa rader glädja Eder ändå. Jag nu skrifvit ett bref till Cs. Mamma ock, och skall nu skrifva till syster Sofie ett litet bref o Carl håller på att skrifva till Rdrs, se vi vilja nu sända alla dessa lille Haralds kort. Lille Harald är klädd i en af sina små fina klädningar, som han fick af Mrs Bloomfield innan han var född.
Jag måste nu sluta! Herren vare vårt allt! Vi alla tre förena oss i de hjertligaste helsningar till lilla Mamma o Ena! Eder sannt tillgifne o älskande Kerstin Lindroth.
En egenhändig julhelsning mottagen käre moder och syster Ena från eder sannt tillgifne Carl
Vi kunna helsa kärt från syskonen Valentins. Vi hade bref i går. De må Gudilof godt. Lilla Maria är kry ännu. Eder Carl