Narsinghpur den 13-2-89

 

Min älskade dyra lilla Mamma och käraste lilla syster Ena!

 

Nåd, frid och välsignelse af Gud tillönskar jag Eder mina kära!

 

Jag vill nu åter meddela mig med Eder litet, det borde ha skett förr, men tiden flyger undan så fort att man hinner knappast med. Vi hafva nu för några veckor sedan bekommit de kära, dyrbara saker som lilla Mamma och Ena sändt oss. Hjertinnerligt tack mina kära för allt, allt, för den rara frukten och den förtjusande goda osten, Ni kunnen ej tänka Eder huru förtjust lille Harald är i osten, så fort han får se den på bordet så pekar han med sitt lilla pekfinger åt den och skriker högljudt ”de de de de” och om han sitter så nära så han räcker så måste han lägga sitt lilla finger på osten och tittar på mig och säger ”de de de de” det skall väl förmodligen vara: det der, det der eller också hindi, ordet ”deo” som betyder gif, vi veta det ej riktigt, äfven tycker han mycket om fruktsoppa den lilla ungen. Tack äfven så hjertligt för den lilla söta scharlen samt små fina strumporna, allt allt är så hjertans kärt för oss. det gör mig bara ondt att Mamma och Serena skola taga ifrån sig så der mycket, jag vet ju så väl hur dyrbart det är att lefva i sta’n, och särdeles då inkomsterna ej äro så stora. Gud välsigne rikligen Eder både i andligt och lekamligt afseende. Hvad den lilla schalen är söt du lilla Ena, tänk hvad dina små fingrar hafva nypplat med den, det är ej litet arbete på den skall jag säga.

 

Vi här i N. hafva bekommit allt som ni hemifrån sändt utom den lilla skeden som lilla Mamma skickat till lille harald samt ett förkläde som du lilla Ena skref om ni sändt ock till Harald dessa två saker ha ej ännu anländt, jag vet ej hvart de ha skickats, men vi få det nog i sinom tid hoppas jag, vi skola ej oroa oss derför.

 

Jag har nu äfven tvenne bref att tacka dig för lilla Ena, det första bekommet för 14 dagar sedan och det andra i går erhållet jemte syster Sofias, tack så innerligt för dessa båda bref. det kan ej med ord beskrifvas huru glädjande och uppfriskande det är att få bref från hemmet. Vi gå härute och blifva mången gång så nedtyngda o nedpressade till våra sinnen att det behöfves verkligen en helsning från ”hemmet” för att kunna upplyfta sinnet och modet. Ens omgifning neml. de hedniska styggelserna inverka otroligt på en, man är verkligen hånad, bespottad och utpekad här af dessa djupt sjunkna dårar att det är ej roligt visa sig för dem, mycket mindre ge sig in ibland dem o tala samt predika för dem, såsom min stackars man får göra, han kom i går hem från bazaren och hade haft diskutering med en mängd af vår stads storgubbar som anser sig klokare och förnuftigare än all världens vise. Bland allt annat frågade de Carl huru han hade rättighet till att förstöra o fördärfva folk, såsom till ex. framdrogo de en man som Carl hade glädjen döpa för några veckor sedan, en af hednalärarne i skolan, de sade Gud har ju låtit oss födas till hinduer, och då är det hans mening att vi skola förblifva sådana ock, och då Carl på Bibelns grund söker öfverbevisa dem, håna de dessa sanningar och svara tt ”Edra ord gå icke in i vårt hufvud”. Det är i sanning ett hårdt folk att arbeta ibland, de äro bergfasta och orubbliga i sin tro, i sitt afgudadyrkande, ja i sitt djup af dårskap. Vi blifva derför mången gång modfällda o tycka att det tjenar till litet att gå här, men det är ju ej rätt att tänka så heller. Herren skall ej låta sitt ord återkomma fåfängt som blifvit utsådt här.

 

För öfrigt äro vi ej utan stora glädjeämnen här, Gud har redan omvändt en, ja två hedningars hjertan till sig, den ene är en af lärarne i skolan, som jag redan nämt Carl döpte honom för några veckor sedan då Pastor Montelius var här för andra gången, det var särdeles glädjande för oss att Pastor M. var närvarande vid ett så högtidligt tillfälle och äfven han tyckte det var kärt att få vara med. Den andre är en svåger till vår nye församlingsmedlem, han är ännu ej döpt, men går hit dagligen för att taga undervisning och få kännedom om den sanna läran tillsammans med den nydöpte, hvars namn är Samuel Paul, och den gossen som vi haft här i ett och ett halft år neml David, med dessa tre läser Carl några timmar om dagen, och det är riktiga vederqvickelsestunder för honom emedan han har glädje af sina lärjungar. Ja nog hafva vi ock orsak till glädje och fröjd det hören I ju.

 

Jag minnes ej om jag i något af mina sista bref berättat att vi fått igen lilla Hanna, det förlorade barnet, det var redan i November månad som Carl helt ”per flucks” påträffade den stygga qvinnan med det lilla kräket i bazaren och då ej släppte dem utan tog dem hem, men min förskräckelse då jag fick se lilla Hanna den lilla feta rara ungen, jag kände knappast igen henne, hennes lilla kropp bestod ej af annat än skinn och ben o hela hennes lilla kropp var full af skabb så man kunde ej röra vid henne, jag kunde ej låta bli att gråta då jag fick återse det lilla barnet, dels af glädje och dels ömkan öfver den lilla martyren. Modern är så gräsligt stygg vid det lilla kräket, hon knastrar och slår henne när hon har någon stund, vi ha naturligtvis på det strängaste tillsagt qvinnan att hon ej får göra det, men då ingen ser det gör hon det förstås ändå. Vi ha många gånger försökt att göra oss af med qvinnan, ty flickan är nu öfver år gammal, så hon kan dricka annan mjölk, men hon vill ej gå, hon säger nu att hon lemnar ej barnet här utan skall hon gå så tar hon det med sig, men hon har en gång gifvit det inför trenne vittnen o det är skrifvet på stämpladt papper, så hon får det ej tillbaka. Vi kunde med våld köra henne ifrån oss om vi ville, men det är så svårt att bråka så der o så ledsamt, men vi måste nog någon gång o det snart nog köra af med henne, ty hon förderfvar alldeles lilla flickan, hon är så smutsaktig o osnygg och håller lilla ungen likadan, naturligtvis det hjelper ej hur mycket kläder jag gifver dem ej hjelper det att tigga o förmana henne att tvätta sig och barnet o hålla sig snygg. Hon är så osnygg så det har varit med stor svårighet vi ha kunnat få lilla Hanna fri från skabben.

 

Ni måste helsa syföreningen så hjertligt och tacka för tygstyckena de sände till lille Harald och Hanna, det var så kärt att få och så roligt att se sig ihågkommen, äfven tacka de kära vännerna i den lilla syföreningen så innerligt för de fina och vackra skjortorna till skolbarnen, de skola blifva till stor glädje för många. Helsa alla flickorna särskildt ifrån mig, äfven om der är någon fru med, och säg dem att jag tänker ofta på dem och önskar att jag någon mera gång skulle få det nöjet att få vara tillsammans med dem, Gud allena vet det, allt står i Herrans hand. De skjortor vi fingo från Lkpng. voro de vackraste och finaste af alla. Pastor Montelius sade ock i höstas då han kom hit, han berättade att det hade kommit en sändning fr. Lkpng. till fru Valentin o Lindroth och alltsammans var så ordentligt o trefligt inlagdt sade han.

 

Jag måste nu äfven berätta att vi ha två små barn till här utom David och Hanna, som var här en sex veckor endast, det är en liten gosse o en flicka omkring 2 år gamla och äro tvillingar. Deras föräldrar som bo i en by ej långt härifrån ha mördat en liten åttaårig flicka för att beröfva henne hennes smycken och armband, sådana mord hända ofta här, detta hände för ett år sedan och dessa små barn blefvo tillsammans med sin moder förd till fängelset och derifrån blefvo de förda hitder de varit ett helt års tid. Modern blef naturligtvis dömd till döden, fadern frikänd, men modern hade blifvit på begäran benådad, men måste landsförvisas som skedde dagen efter sedan dessa små kom hit, fadern ville ej taga igen barnen emedan han hade 4 till utom dessa. Engelska guvernementethade då att sörja för dessa små, så Carl fick bref från Cal. Bloomfield med förfrågan om vi ville taga vård om dessa små barn, hvilket vi naturligtvis ville göra. De kommo hit den 4de jan 89, så lilla Mamma o Ena skola veta att jag har småttingar att styra med samt ha bekymmer för. Dessa båda små äro så trefliga små barn, de kalla oss för Mamma o pappa. Jag har ett hufvudbry ibland med alla dessa små, jag är nästan jemt upptagen med dem, jag håller nu på att sy kläder åt dem o kunnen I gissa af hvad, det är neml. af förkläden som kom en hel mängd med fjorsändningen hemifrån o jag tycker det är det bästa jag kan använda dem till, qvinnorna här kunna omöjligt använda förkläden.

 

Vi ha ej mindre än 4 småttingar med lille harald o 1 stor David neml. som är 13 år. Lille Harald leker tillsammans med dessa små, det är mången gång sött att se dem tillsammans, huru de skola klappa o smeka hvarandra, men mången gång blir det för hårdt, så det blir gråt af. Jag önskar att Ni kunde se lilla Harald huru han sitta och åker i en liten trälåda som en af tjenarne draga rundt omkring på golfvet, han är mycket förtjust uti att åka på detta vis. Lille H. är så lekfull och full af konster o upptåg att vi kunna ej förstå hvarifrån han tager allt, han har ej släppt ännu men springer omkring möbler o hvad han får fatt uti så jag hoppas att han snart går för sig sjelf., han är rysligt sen häruti. Han leker så mycket på golfvet o gör så mycket små konster alldeles som en liten eqvilibrist, ja han är vårt lilla rogbygge, utom om nätterna då han skriker och är stygg. Han håller just på att få sina ögontänder nu, han har fått tre uppserverade vi i dag så han är derför litet mera grinig än vanligt och dertill läto vi koppa honom för åtta dagar sedan, så de äro just nu i sitt flor o så röda i dag, jag förmodar att äfven detta besvärar honom. Jag får ej klaga på honom, jag tror att han är en liten snäll gosse då han är frisk. Ja han är fars o mors lilla sötunge.

 

Vi äro alla för öfrigt krya och raska, herren vare lof, fast vi känna oss litet svaga af det tryckande klimatet. Så rysligt ledsamt det var att höra huru ondt lilla Mamma haft i sin näsa, jag kan ej tala om huru ledsen jag varit derför och huru ondt det gjort mig om min lilla Mamma, jag har fällt mången tår af oro och ängslan derför, men Gud vare lof att näsan är läkt igen, det var en stor Guds nåd att det läktes så lätt utan några svårare följder. Ack vet lilla Mamma att jag önskar allt bra mycket att Gud ville låta oss få träffas än en gång i lifvet om det vore hans vilja, o jag kan ej låta bli att ha ett litet hopp derom.

 

Jag måste nu sluta för att skrifva ett bref till neml. till Carls mamma. Derför farväl mina dyra älskade för denna gång! Helsningar kära till alla bekanta o vänner, Tanterna Virström, Kalander, o Hydén i Råberga m.fl. m.fl. jag kan ej räkna upp alla.

 

Och till sist helsas lilla Mamma och Ena på det mest innerliga och kära från oss alla. Jag förmodar att Edra snälla gossar ha lemnat Eder redan, det skall nog kännas tomt efter dem. Så roligt du hade nyåret Serena lilla på din resa till Rdrs. Gud ske lof att mamma o du få vara någorlunda krya! Allt är det nåd af Gud! Lille Harald sänder mormor o moster många pussar!

 

Pastor Juliebö är för närvarande i Bombay på ett Hospital för att bli undersökt af skickliga läkare, det är frågan om att han skall fara hem till Sverige, få se hvad Gud gör.

 

Motag nu kära famntag från Edra tillgifna o älskande Carl, Kerstin och Harald.

 

För ett par dagar sedan hade jag några rader fr. Mia, hon var kry o rask, Gud vare lof som lyckligt hulpit henne igenom o tänk så roligt för dem att de ute fingo sig en liten son då de förut hade en flicka. Maria har varit rysligt klen det sista året så jag har varit så orolig för henne, men allt gick så lyckligt o väl o Oscar sade att hon tillfrisknade fortare denna gången än första.

 

Jag sänder en liten prässad blomma af bomullsplantan samt ett löf, jag plockade den just på resan till Börman intill ett afgudatempel. De der små tvillingarna jag nämnde om äro ej döpta ännu. Carl ämnar göra det snart. Eder K. L.

 

Tack älskade för allt I hafven sändt oss! Gud löne eder beder eder tillgifne Carl.