Panchgani den 24 April 1889

 

Mina innerligt dyra och älskade i hemmet lilla Mamma och lilla Ena!!

 

Mycken nåd, frid och välsignelse af Gud!

 

Det är nu ganska länge igen sedan jag sist lät höra af oss något, jag minnes ej ens när det var, men jag tänker ett par månader har väl förflutit sedan dess. Vi ha emellertid alla fått vara krya och raska, Herren till pris!

 

Som ni se af ofvan i mitt bref äro vi ej i vårt hem, vi fingo tillåtelse af Styrelsen att fara till Hillstation, som, jag förmodar, jag i mina föregående bref berättat att vi hade begärt, så vi äro nu uppkomna på bergen der det är betydligt svalare och skönare än i Narsinghpur under hettiden. Vi lemnade vårt hem den 20 Mars och hade göra att fara hit 3ne dagar på jernväg, utom sista halfva dagen åkte vi efter hästar en 28 engelska mil, omkring 5 svenska mil.

 

Sedan jag sist skref har jag haft det stora nöjet att få se och mottaga Valentins i vårt hem, det var så obegripligt kärt och roligt att jag kan det ej säga. Det var just under deras flyttning till Saugor, som de i förbifarten stannade för att helsa på oss en 8 dagar, och de behöfde verkligen på en så lång o ansträngande resa få hvila upp litet. Men illa Mia stackarn kan ej få njuta af så mycken hvila hvar hon än är, som har två så små barn som jemt o ständigt fordrar uppassning och skötsel. Lilla Karin var en mycket liten söt och förståndig unge, hon pratade ganska mycket och såg så näpen och rar ut och gick så stadigt som en gammal menniska närapå. Hon var nog mera utvecklad än lille Harald och jag tror att gossar i allmänhet äro senare af sig. Men kunnen I tänka att medan Valentins voro hos oss släppte lille Harald och gick med ens utan att förut ha stått lull en gång, vi tro att han lärde sig af lilla Karin, som han såg gå, och nu springer han så dugtigt hela dagarna vår lille pys och klänger, han kan t.o.m. krafla upp på en liten soffa som vi ha här. Marias lilla gosse såg rätt klen ut, lilla kräket, så Carl o jag ha mången gång undrat om han skall kunna sträfva i detta frestande klimat. Han var mycket mager och spenslig och då han låg o sof var ögonen så insjunkna på honom att han såg nästan ut som ett litet lik. Men det är ej värdt att nämna om detta till Valentins då I skrifven, det vore bara att göra dem ledsna, det var eljest en liten söt unge. Jag tror att han var lik Maria då hon var liten. Jag tyckte han liknade så mycket det porträttet af Maria der vi stå alla tre o voro små. Det var så roligt att få se dem i vårt hem så det kändes mer än svårt då de lemnade oss. Då de reste från oss följde vi, alla tre, dem ett stycke på jernvägen.

 

Jag förmodar att Maria skrifvit och berättat om deras långa o besvärliga resa o om allt huru de nu ha det der uppe i Saugor. Stackars barn de ha nu kommit i en riktig ”myrstack” deruppe som har alla barnhemsbarnen att se till o vårda till Lundborgs komma tillbaka, det är för mycket för Maria att sköta, måtte hon bara sträfva i den odrägliga hettan, jag är mycket orolig för henne. Maria har skrifvit att de ha det så förfärligt hett der uppe i Saugor nu, så de måste ligga ute på virandan om nätterna. Jag önskar så mycket att jag hade Valentins här nu ock, jag skulle då kunna njuta dubbelt så mycket af svalkan o det sköna här, emot hvad jag nu kan göra, att veta dem sitta i hettan o pinas, det är odrägligare än någon kan tänka sig, som ej varit utsatt för detsamma, och dertill vara öfverhopad af bekymmer o omtanke för alla barnen, som ej äro så snälla, särdeles de större pojkarna skref Maria om äro rysligt elaka, så det går ej någon dag förbi än Oscar får gifva 3 à 4 stryk af rottingen.

 

Då Valentins reste från oss sände vi på samma gång våra barn upp till barnhemmet, vi hade neml. 4 små svartingar, den äldste af dem var David som vi haft 1½ år hos oss, samt de der små tvillingarna jag vill påminna mig jag förut skrifvit om, omkr. 2 år gamla, samt lilla Hanna som Ni väl kännen till och som t.o.m. har fått present från Lkpg. Det var mycket hjertslitande att vara vittne till då det lilla kräket skulle slitas från sin moder, för att sändas upp till Saugor, vi kunde ej sända modern med ty det var en så elak qvinna, hon ville bara ställa till trätor o oväsen jemt o ständigt, så vi tyckte vi hade fått nog af henne utan att nu äfven ställa flere i samma elände, vi läto henne derför ej följa med sitt barn, men detta var nog en sak som vi djupt fick ångra, när lilla Hanna hade varit i Saugor en 8 dagar, kanske, så dog hon, o hvad Carl o jag blefvo ledsna då vi fingo höra detta. Ni kunnen ej tänka Eder. Maria skrefvo berättade detta för oss, men säger att de kunna ej bestämdt veta dödsorsaken.

 

Ett par dagar efter sedan barnen voro resta från oss gick modern till Hanna, utan att någon visste deraf, efter till Saugor och får så tag i sin lilla flicka der, men Lundborgs som då ännu voro qvar tilläto henne ej att stanna der så hon måste gå o litet derefter dog lilla Hanna o fru Lundborg hon trodde fullt o fast att modern gifvit flickan förgift hvilket nog ej kan vara så otroligt, ty man kan tro dessa menniskor om allting o särdeles den qvinnan. Emellertid blefvo vi så ledsna att lilla Hanna så snart skulle dö, men på samma gång kan man ju ock vara glad att det lilla kräket fick slippa från alla sorger o allt elände denna verlden har att bjuda på, hon är nu bergat för evigt i saligas heliga boningar. Detta är nu lilla Hannas historia. Hon visste knappast om något annat än lidande under hela sin lilla lifstid emedan hon hade en så elak mor, det stackars lilla barnet så fort hon grät o qvillade litet så var modern genast tillreds att bulta o slå hennes lilla magra rygg o det hjelpte ej hvad vi förmanade och bestraffade modern att hon ej fick göra så. Vi voro derför så öfvertygade om att det lilla kräket skulle få det mycket bättre sedan hon blifvit tagen från modern, ty det kunde ingen bli så hjertlös mot henne som hennes egna mor tänkte vi. Jag var mycket fästad vid alla dessa små som vi haft under vår vård, så jag leddes förfärligt efter dem, äfven min lille Carl och lille Harald t.o.m. saknade sina små lekkamrater, han var så kinkig o skrikig några dagar efter sedan de lemnat oss, så vi förstodo att han saknade dem.

 

Mycket fick jag dock att styra med sedan alla lemnat oss neml. att rusta oss för vår Hillresa, och jag måste nu berätta litet huru vi ha det här. Först vill jag då berätta något om vår resa hit. Som jag nämt lemnade vi Narsinghpur den 20 Mars kl. 7 på morgonen o foro så hela den dagen o följande natten oafbrutet på jernväg o kommo till Poona dagen derpå vid 4tiden på ef.m. I Poona lågo vi öfver nästkommande natt o fortsatte färden kl. 8 på morgonen den 22. Vi hade då endast en half dags jernvägsresa qvar. (Poona är en stor stad, ligger åt Bombay hållet till.) Sista dagresan på Jernväg hade vi att klättra uppför de högsta kullar o berg man kan tänka sig, jernvägen slingrade sig derför som en orm för att komma upp på den ena höjden efter den andra, det var mycket egendomligt att se. Alla kullar voro helt o hållet nakna, endast bevuxna med stora kaktusar, som på ett litet afstånd liknade enbärsbuskarna hemma i det sköna Sverige. Då vi slutligen nådde den sista stationen hade vi att färdas efter hästar de 28 återstående eng. milen, som vi tillryggalade på 5 timmar, men då var det hästombyte 3ne gånger om. Det var då äfven att fara upp för den ena höjden och kullen efter den andra och vid sista hästombytet sattes det för 4 åsnor för vår vagn, vi hade då ej mindre än dubbel spann för vår vagn, det var en ganska komisk skjuts det föreföll oss rysligt löjligt o vi önskade blott att ni våra kära der hemma sett oss der vi sutto o åkte i mörka qvällen efter denna löjliga skjuts. På förfrågan hvarför åsnorna sattes för fingo vi till svar att det nu var en sådan backe qvar att hästar ej kunde draga uppför densamma ty då skulle de dö. Åsnorna äro segare och mera vana att speta i backar än hästar. Det var verkligen en ansenlig backe vi hade qvar som var 10 engelska mil lång. Allt gick lyckligt och väl genom Guds nåd o hjelp, ehuru jag kände mig litet rädd då åsnorna sattes för ty de voro så spranta af sig, det jag aldrig tänkt mig att åsnor kunde vara. Framkomna hit funno vi det vara ett friskt och skönt klimat o en mycket kuperad o vacker plats.

 

Denna plats ligger 4.200 fot öfver hafvet, då deremot Narsinghpur endast 1.000 fot, detta är en betydlig skillnad skolen I se. Här är mycket som påminner ss om det sköna Norden, bland annat så kunna vi få smultron här, halfstora ananas, smultron och en slags hallon som till utseendet liknar hallon, men saknar den goda äkta svenska hallonsmaken. Äfven växer det ormbunkar här på bergen, som påminner om hemlandet, det vi ej förr sett här ute. För öfrigt växer här många slags frukter som ej finnes hemma i Sverige neml. fikon som vi ha ett par träd alldeles intill bangalowknuten fulla med frukter, äfven flere granatäppleträd som ock bär frukt men ej fullt mogna o pärsikor finnes det i mängd häruppe. Och framför allt odlas kaffeplantan häruppe, vi hafva flere trädgårdar omkring oss fulla med kaffeträd. Kaffeplantan är en mycket vacker växt, det ser ut som riktiga lustgårdar dessa kaffeträdgårdar. Vi dricka just om dagarna af det kaffet som vuxit häruppe, jag tycker ej att det är så särdeles godt, vår kock påstår att det är för färskt o derför ej så godt, det blir bättre då det får torka mera säger han. Äfven tycker jag ej att det är billigt att vara vuxet på platsen, vi få gifva ½ Rupie för 1 skålpund, det är ungefär 65 öre, och för det priset kan man ju få godt kaffe hemma. Men vi dricka så litet kaffe här, så et gör oss detsamma antingen det är dyrt eller billigt, men vi dricka så mycket mera té, 2 skålpund té i månaden räcker ej för Carl omig. Téet är billigt här, vi kunna få mycket godt té för 1 Rupie skålpundet o det är ju billigt mot hvad det är hemma i Sverige.

 

Vi fingo 250 Rupies hjelp till denna resan, men det blir oss dyrt ändå, vi får betala för det hus vi nu bo i 225 för dessa 3 månader o det är verkligen ett litet eländigt kyffe, utvändigt ser det ut som en liten torparekoja, resan hit o hän blir oss rätt dyrbar, äfven att lefva här är dyrbarare än i Narsinghpur. Men hvad vill man ej uppoffra för sin helsa, jag hoppas med Guds välsignelse att det skall bli verklig nytta för vår helsa o särdeles för lille Harald som lider så af värmen.

 

Det är nu rätt länge sedan vi hade bref från Eder våra kära, jag börjar derför undra huru I mån, måtte lilla mamma få vara kry o rask, jag hoppas att det onda i näsan är fullkomligt bra. Äfven hoppas jag att våren med alla sina behag måtte bidraga till att stärka lilla Mamma, äfven dig lilla Ena du är väl ej heller så stark af dig. Jag hoppas att I fån komma ut till Hellestad i sommar, landtluften är bra skön o vederkvickande, äfven är det ju uppfriskande att få vara tillsammans med sina kära. Det sista bref jag fick hemifrån var det som Sofie o du Ena skref tillsammans, jag hoppas att emotfå igen. I kunnen ej tänka hvad vi längta o vänta efter Edra kära bref.

 

Jag slutar nu för denna gång, men måste först berätta att lille Harald börjar äfven att språka litet, han säger små lätta ord både på Hindi och Svenska, sin butelj som han ännu dricka mjölk ur kallar han ”bolle”, han börjar nog sga efter litet af hvarje. Vi alla tre förena oss i de hjertligaste helsningar till lilla Mamma och syster Ena, lille Harald sänder mormor o moster så många pussar också. Helsa äfven alla våra vänner som fråga efter oss. Jag sänder några små påfogelfjädrar äfven ett par blad af kaffeplantan.

Eder innerligt älskande o tillgifne Kerstin Lindroth

 

Dyra älskade Moder och Syster.

 

Mycken nåd och frid i Jesus!

 

Jag har två sidor här i lilla Stinas bref anvisade åt mig, så jag får sända eder en egenhändig helsning. Jag vet ej annars hvad jag skall skrifva om, ty min dyra Kerstin är så dugtig att skrifva om allting, så jag blir nästan utan koncepter då jag skall sätta mig till. Jag kanske bör något berätta om hur vi föröda vår tid häruppe ibland bergen. Jag tog med mig åtskilliga böcker. Hindi o Urdu - i hopp om att här få mera ledighet till studier, hvilket jag nog ock fått och gnott rätt bra ibland, men det börjar på bli något varmt nu - vi ha om dagarne mellan 30 - 32 gr Cel. - dockmorgnar o qvällar ha vi det svalt och skönt. Om qvällarne gå vi merendels ut o promenerar el spetar i bergen o det är rysligt skönt o behagligt. Vårt lilla hus är beläget på sluttningen af en kulle så att vi inifrån rummen kunna se ut öfver en hel dal full af små byar som ligger minst 800 fot under oss. Man kan se menniskor o djur dernere, men de synas förvånande små. Ja, det är i sanning ett grant fogelperspektiv vi ha framför oss. Vi bo dock ingalunda uppå högsta höjden. Det finnas kullar här som ligga - jag tänker mig en 5 à 600 fot högre än der vi bo. Då vi om qvällarne gå ut för att ”äta luft” - ett slående uttryck i Indien - så begifva vi oss merendels åt ett sådant håll att vi komma högre, högre upp. Det är i rent naturligt afseende här ”bättre högre upp!” I förrgårs qväll voro vi uppe på - jag tror - det högsta berget här i Panchgani. O, så skönt det var der! Luften var så lätt o frisk. I andligt afseende ha vi det äfven rätt bra här. Det finnes 2 kapell. Ett engelska kyrkans i, ett methodisternas. I det förra är det gudstjenst 2 gånger hvarje söndag o i det sednare hvarje torsdagsqväll. Nu sedan vi blivit litet mer hemma här försumma vi gerna ej att vara med i båda. Nu är papperet fullt o jag måste sluta. Tusende helsningar mottagen från eder sannt tillgifne Carl.

 

Mamma o Serena få nog besök af Pastor Montelius då han kommer hem, han sade att kommer jag till Norrköping då qvistar jag nog in till Lkpg o helsar på fru Sandström för att helsa fr. Eder, han tillade äfven att: ”Jag tänker fru Sandström skall mottaga mig som en son bara för att jag varit ute hos Eder o kan berätta så mycket från o om Eder” sade han, ja han är en mycket älsklig o snäll man. D.S.

 

Jag sänder fjädrarna o bladen en annan gång, det blir för tungt nu brefvet. I mitt sista bref lofvade jag sända en liten blomma, som sedan låg qvar då brefvet var afsändt, förlåt slarfvet. Om ett par tre veckor vill jag sända det lofvade.

K.L.