Narsinghpur d 12 Augusti 1889

 

Mina innerligt älskade i hemmet lilla Mamma och lilla Ena!

 

Mycken nåd och frid af Gud!

 

Allra först vill jag, fast sent, önska dig lilla syster Ena mycken lycka, frid och glädje under det år du nyss börjat! Förlåt att jag försummat skrifva ett gratulationsbref till dig! Jag tänkte fullt och fast göra det med förra posten, men jag fick bulnader i mina händer och särdeles i den högra tummen var det värst att jag med stor svårighet kunde hålla i pennan. Möjligen hade jag kunnat skrifva endast en liten gratulation till dig och då tänkte jag: det är bättre jag väntar åtta da’r till så kanske jag kan skrifva litet mera, och jag är nu Gudi lof bättre i mina händer, ja bra kan jag säga. Jag kan ej hveta vad det kunde vara, det var väl hetsighet i blodet förmodar jag. Min tumme var alldeles lik dina onda fingrar Serena, den svulnade och bulnade och jag fick gå med gröt om den i flere dagar innan den mognade, sedan hade jag flere mindre bölder uppe på handen, så jag måste ha två och tre grötar på, på en gång. Något liknande hade jag ock i fjor vid denna tiden men ej så svårt. O ja det är en mycket frestande tid nu för oss under regntiden, det värsta af allt är att kunna hålla magarna något i ordning, och det gör att vi känna oss mycket lyckliga då vi få äga någorlunda god helsa.

 

Vi här i N-r. ha mycket att tacka Gud för vi ha alla fått vara friska med undantag af småkrämpor, annat har det varit för syskonen i Saugor, Herren har hemsökt dem ej allenast med sjukdom utan äfven med döden. Stackars lilla Mia som först mistade sin lille gosse efter att hafva sett så mycken sjukdom och elände på honom, och sedan blef Oscar så medtagen af rödsot att han ock fruktade att mista honom, ja stackars Valentins de ha haft en tid af sorg o lidande sedan de kommo till Saugor. Dock hoppas jag att Gud skall gifva dem glädje och fröjdedagar ock. På samma gång som det var sorgligt att få höra om lille Vilhelms död så var det ock glädjande tyckte jag att veta att Herren förlossat honom från allt lidande o bergat det lilla barnet för evigt i sin himmelske lada, ja lycklig han som genomkämpat striden och vunnit segern. Men tänk för föräldrarna så slitande att skiljas vid sin lille älskling, ett modershjerta kan fatta hvad det skulle smaka.

 

Det sista bref jag hade från Maria säger hon att: ”Oscar går uppe och vankar fast klen, och jag borde ju derför vara så glad, men jag tror ej att jag orkar det ännu” säger hon. Stackars liten hon är öfveransträngd af allt nattvak och omtanke hon haft, får den nu bara vara friska hoppas jag att äfven lilla Mia skall bli kry o glad igen, jag har hört af hennes bref att hon varit mycket modfälld. Vi ha skrifvit och frågat Valentins om de ej skulle vilja taga sig en liten tripp hit ed när Oscar orkar fara, jernvägen är nu öppen mellan Saugor o Narsinghpur, en liten utflykt skulle utan tvifvel göra dem alla godt. Maria skref o svarade derpå att de voro nog villiga att komma men det var svårt för dem att lemna såväl arbete deruppe som de tre unga ogifta ensamma, och det kan man ju så väl förstå. Ja lilla Mia har väl sjelf skrifvit hem och berättat om allt som rör dem. Vill Gud och vi få vara friska alla hoppas jag att vi få resa till Saugor i Oktober månad på Konferensen som skall bli der. Maria och jag glädja oss mycket åt att då få träffas om så är Guds vilja.

 

Tack för brefvet Serena lilla som var skrifvet på Skånstorp och deri du berättade om din Stockholmsresa! Det far nu för mig som om jag skrifvit en gång förut sedan vi erhöllo det brefvet, men jag är ej säker derpå, jag förstår ej att jag är så glömsk. Jag undrar om Mamma och Ena skolen vara hemma till Lkpg. när detta bref kommer fram. Hvad jag tycker ni ha haft roligt tillsammans på Hellestad. Det som vi mest sakna här Indien så är det våra kära anhöriga och vänner. Vi hafva tvenne engelska familjer här som vi umgås med, men det är ej detsamma som om det vore landsmän, o, nej vi äro främlingar för hvarandra, ehuru de äro så rysligt vänliga emot oss. Det är neml. Öfverste Bloomfields o Doktor Mitchells som vi umgås med, de enda engelska familjer här i Narsinghpur. Bloomfields bjuda oss ofta dit på middagar, vi äro just ditbjudna i qväll kl. 8 på middag, en hvarken Carl eller jag äro just så förtjusta i dessa bjudningar emedan det först o främst är så sent på qvällen, för det andra får man lof vara så fin och stärckt. Till börja med var jag förskräckt för deras middagar emedan det förekom mycket som vi ej voro vana vid o aldrig sett så jag var då förskräckt att jag skulle bära mig dumt åt, och engelsmännen äro mycket strickta i uppförande, men nu deremot ha vi blifvit så vana vid deras bruk, att vi t.o.m. bruka såga oss emellan Carl o jag att vi glömt af mycket vårt hemlands vanor. Ni kunnen ej tro huru lätt detta går då man helt kommit derifrån o blifvit försatt i andra nya omständigheter o seder och bruk. Doktorns äro våra närmsta grannar, de hyra den andra missionsbangalown så våra gårdar stöta tillsammans. De äro ock mycket vänliga.

 

Vi äro så lyckliga öfver vår lilla Harald, han är så frisk och den dugtigaste af oss nu, ”hill”resan gjorde honom utan tvifvel mycket godt och äfven mig också, jag känner mig allt starkare nu än förut. Äfven börjar lille Harald bli så rolig, ack jag önskar bara att Ni kunde se honom, an förkofrar sig så märkbart dag från dag, så han förvånar sin lille pappa och mamma. Lilla Mormor känner han igen på porträttet och säger ”mo mo” och får han se någon annan tafla något fruntimmer så är det ock mo mo. Och när vi fråga honom hvem han fått de der små röda strumporna af som Mamma o Ena sände honom så svarar han äfven ”mo mo”. Jag har förstås talat om för honom att Mormor gifvit honom dem.

 

I går fick lille Harald några presenter af en gammal hindugubbe som gift bort sin dotter. Af denne gubbe hyra vi flickskolan o den dottern som han nu gift bort har gått i skolan i flera år o går ännu. Gubben kom hit ned i går afton med ett knyte som innehöll en eldröd, gul o grön silkesnäsduk, som Harald skulle ha att leka med sade han, så var det äfven en tre à fyra leksaker af träd och litet sötsaker af detta landets, som Ni ej kunnen göra Eder en föreställning om huru dant det ser ut o smakar, istället för att vi blandar mandel i konfeckt, taga det här folket en slags ärtmjöl och rör i sockerlagen med mera dylika saker att det smakar vedervärdigt, och detta äro de sjelfva så förtjusta uti att det finnes inget rarare. Den der röda silkesnäsduken skall jag en annan gång sända hem till Eder lilla bazar, den kan ju ega sitt lilla värde efter en hindu skänkt den o derför att den är från detta landet. Den är ej större än jag kan sända den i ett bref. Tror Mamma och Ena att Ni kunde göra Eder någon nytta med påfogelfjädrar till något arbete till bazaren så kunde jag äfven sända hem i bref litet hvarje gång jag skrifver, jag har godt om dem här. Säg mig det då du skrifver Ena lilla.

 

Vi hafva rätt roligt tillsammans med våra nativkristna, en gång i veckan samlas de alla hos oss då vi ha bibelsamtal eller rättare Carl förklarar söndagsskoltexten till hvarje söndag för dem, då äfven de nykristna få berätta textens innehåll och sedan öfva vi oss alla i att sjunga, detta är om fredagarna kl. 3 ef.m., I kunnen ju då tänka på oss. Och efteråt bjuder jag dem alla på the och hvetebröd med litet sylt till om jag har. Sedan läser Carl med de nykristna i bibeln flera dagar i veckan, hvilket de tyckes vara mycket förtjusta uti. Nästan hvarje dag kl. 7 på morgnarna resa Carl o jag till våra skolor. Carl till goss- och jag till flickskolan, de ligga åt samma håll, flickskolan ligger endast litet bakom gosskolan, och ibland följas vi åt först till flick o sedan till gosskolan. Får jag vara frisk så vill jag söka att undervisa ed i flickskolan till att börja med i handarbete. Vår kateket går hit dagligen och läser med mig, jag kan närapå läsa rent, men det är så mycket jag ej ännu förstår.

 

Ja nu har ni fått hört litet huru vi lefva fram vår tid här, och det är nu tid för mig att sluta. Jag måste berätta att vi har nu åter två små svarta pojkar som blifvit öfverlemnade till oss, jag vet ej om vi komma att sända dem upp till Saugor eller ej, vi tycka det är så roligt att ha barn omkring oss.

 

De hjertligaste helsningar till lilla Mamma och Ena från oss alla!Hälsa äfven alla bekanta.

Eder tillgifne och älskande Kerstin Lindroth

 

Hjertliga helsningar mottaga fr. eder sannt tillgifne son och bror Carl.