Narsinghpur d 1 Oktober 1889

Mina egna kära älskade i hemmet lilla Mamma och lilla Ena!!

Nåd och frid!

”Herren är vårt ljus och vår helsa” etc.

I dag på vår lille tvåårings födelsedag vill jag just sätta mig ned och språka med Eder mina kära. Herren vare tack som hjelpt både honom och oss igenom allt intill detta nu, vi hafva löfte om att Herren hädanefter ock skall hjelpa, lofvade vare Hans heliga namn!

För det sista kära brefvet från hemmet af den 17 Aug. emottag mitt varmaste tack! Ack så glädjande att både lilla mamma och du Ena få vara friska, vi ha ju då alla så stor orsak att fröjdas och vara glada. Ni skolen se mina kära att här ute få vi lära oss att värdera helsodagarna. Vi hafva visserligen ingenting att klaga ofver, dock är det ej långt emellan man får kännas vid sin kroppshydda, och det är ingenting som skadar utan tvärt om, Herren ser att vi det behöfva. Då vi hade den glädjen att mottaga ditt sista bref Serena, hade vi det stora nöjet att ha Valentins här, så vi fingo då tillsammans läsa det o glädja oss. Orsaken till hvarför Valentins nu kommo hit till oss var den att vi tyckte de kunde behöfva komma från sitt hem litet efter allt hvad de genomgått, först deras lille gosses långvariga sjukdom o död, och sedan Oscars sjukdom, som Maria väl berättat om, och man kan ju förstå huru uttröttad och modfälld Maria stackarn kunde vara efter allt detta och dertill har hon sitt gränslösa stora hushåll som upptager både hennes kropps- och själs krafter. Både Carl och jag ansågo oss tvungna att göra något för dem, så vi skrefvo till dem och nästan nödgade dem att fara hit emedan ett ombyte af klimat i detta land är så godt som nödvändigt då och då. Det finnes många klena och rent af sjuka personer här ute som ej blifva friska förrän de förflyttats till en annan plats.

O mina kära I skolen se att det är brölloppsdagar för Maria och mig då vi få träffas, jag kan ej beskrifva vår glädje, men I kunnen nog fatta huru vi skola känna det. Om Gud det tillstödjer få vi troligen snart åter träffas. Konferensen kommer att blifva i Saugor, jag tänker i denna månad och jag har då fått löfte att följa med, vi glädja oss rysligt deråt Maria och jag. Zelma Ivar kommer troligen då ock till Saugor så vi komma då att bli en lång rad af svenska fruntimmer, ej mindre än 5 med de 2 Zenamissionärerna. Ni kunnen ej tro så högtidligt det är för oss att få komma tillsammans med svenskar, vi äro så ensamma här i N.r jemt och ständigt. Stackars zelma hon är ock nu bra ensam der i Nimpani sedan Maria kom från Betul, jag gläder mig och mycket år att få se henne.

Min stackars lille Carl har varit rätt krasslig de sista veckorna sedan Valentins reste från oss, det var något med hans lefver så han tålde rakt ingen mat så fort han fick litet mat i magen blef den straxt orolig åtföljd af diarrhé och fortgick sålunda i två veckors tid så C. blef så klen och svag och gräsligt mager. Jag var ytterst orolig för honom särdeles då öppningarna började blifva krithvita, jag tyckte det liknade den sjukdom pappa hade, men Herren vare lof, han är nu kry igen och återställd fastän ej så stark och ännu mager.

Lille Harald deremot har varit så kry o dugtig sedan vi kommo från Panchgani, så vi se tydligen att denna färd gjorde honom godt, han har vuxit och blifvit så stor och fet så det påstås att han är för fet för detta land. Han är äfven så förståndig, Gudi lof! Och börjar bli så språksam och rolig, han försöker att språka allting nu fast det blir så tokigt att man kan skratta sig förderfvad åt honom, allt på hindi förstås. Maria kallade han för mormor då de voro här nu sist, han har hört oss tala mycket om mormor o då vi nu kallade Maria moster så tyckte han väl han att det lät lika. Då jag var i mitt skafferi kom han till mig o bad om något godt åt ”mormor” som han kallade Maria, antingen en liten karamellbit eller en bit torr frukt som han är mycket förtjust uti sjelf, flera gånger om dagen kommer han till mig och säger: ”Mamma mita pall deo”, som betyder: gif söt frukt. Han tycker mycket om både torra frukter o äfven soppan och ej under ty han är ju en liten svensk.

Lilla Karin var rätt kinkig då Valentins voro här hon grät o skrek mycket jag förmodar det var för tänder, hon hade ej fått de nedre ögontänderna, men de voro just svullna då de voro här, ja hon var rysligt kinkig o grät mycket så Harald sade jemt: ”Kalin atja náhi hai”, det skulle vara: Karin är ej snäll. Det var så lustigt höra detta från en så liten stackare. Det var mycket roligt att se de båda små tillsammans, de kunde ej komma öfverens naturligtvis. Lilla Karin var mycket förtjust i Harald, ville jemt taga honom i famn o kyssa o klappa honom, men det tålde ej Harald, han blef förskräckt för Karin och måste fly till någon der han kunde få hjelp. Någon gång kunde de nog ock leka snällt tillsammans. Lilla Karin tyckes vara mycket eldig o liflig af sig, hon hade blifvit betydligt magrare sedan förra gången de voro här o lätt som en liten skata emot Harald.

Jag måste berätta för lilla mormor o moster att lille Harald kan läsa till och från bordet på svenska, han sitter på en stol bredvid mig då vi äta o då stafvar jag för honom och han säger alltid efter så snällt fastän orden blifva så tillvridna att man ej kan höra hvad det skall vara, men han bjuder alltid till sitt bästa ändå. O ja det är kärt att ega ett litet förståndigt barn, det är en stor gåfva af Gud, gifve Han oss nåd att fostra honom på ett förståndigt vis, och göre Gud honom till en liten gudfruktig själ, det är vår största åstundan, ja måtte han i allt arta sig väl.

Och nu till sist vill jag äfven berätta att jag är nu kry o rask Gudi lof, jag har ej varit så stark under regntiden, min mage har nästan jemt vait i olag, men är nu bättre, ja fullt bra kan jag säga Gud vare lof! Det är så svårt i detta land med det att lefvern o mjelten vilja ej göra sin tjenst. Lefvern o mjältsjukan äro de mest gängse sjukdomar härute.

Vi går nu en sval årstid till möte, det är nog glädjande, men den är så kort o hettiden så lång, emedan äfven regntiden är så het, tryckande o odräglig ock. För min del tycker jag regntiden är svårare än hettiden.

Det är nog klokast som du säger i ditt sista bref att sända tyg till våra små istället för att sy, tack för Ni tänka på oss! Det är synd att Ni skolen ha besvär hvarje år med att sända upp saker o ting till Sth för vår räkning, jag vet nog att det aflöper ej utan både kostnader och rysliga besvär. Gud välsigne Eder derför!

Roligt vore om vi finge lille Hylander hit, han är utan tvifvel en mycket snäll o rar yngling, det vittnar hans utseende om. Ske Guds vilja!

Det är mycket länge sedan jag hade bref fr. Rdrs. o ännu ha vi inga kort fått af flickorna som du för länge se’n nämnde om.

Till sist förena vi alla tre oss i de varmaste o innerligaste helsningar o omfamningar till lilla mamma o Ena!

Eder sannt tillgifne o älskande dotter o syster Kerstin

Helsa alla bekanta som fråga efter oss. Tanterna Virström måste jag särskildt nämna. Hur är det med tante Fredrika nu o det onda hon hade i sin strupe?

Förlåt allt slarf beder D.S.

En egenhändig helsning mottagen från Eder tillgifne Carl.

---