Singhpur (ute i kamp) d. 3 Dec. 89.

 

Mina dyra älskade i hemmet lilla Mamma o lilla Ena!!

 

Mycken nåd, frid o hvila i Gud!

”Ett barn är oss födt och en son är oss gifven” etc.

 

Med denna Julhelsning har jag i dag det nöjet att börja mitt bref hoppandes att dessa rader måtte hinna fram till Julen. Ja en glad och angenäm och i Herren Jesus fröjdefull Jul tillönskar jag lilla mamma och lilla Ena!! Måtte vi alla få förnimma den sanna och rätta julfröjden som vi ha gemensamt fastän så långt skiljda åt. För oss ter sig julen här ute helt annorlunda än den gör hemma, jag menar nu hvad detyttre beträffar, dock det gör ju mindre till saken blott Herren Jesus får intaga och fröjda våra hjertan, då blir det julglädje nog.

 

För 14 dagar sedan då vi stodo till reds att lemna Saugor skref jag ett litet bref hem tillsammans med Maria, jag hoppas att det riktigt framkommit. Fastän det ej är länge sedan jag skref kan jag ej underlåta att äfven i dag sända ett litet bref, en liten julhelsning, går det ordentligt torde det komma fram på sjelfva julafton, ja veten mina älskade, att vi den dagen mera än någonsin komma att vara ibland Eder med tankarna. Huru roligt skulle det ej vara att personligen få komma tillsammans öfver en så stor högtid, dock får man ju vara glad och nöjd ändå på den plats Herren ställt en. Får man blott vara frisk är ju allting roligt. Det är en stor sak att man får lära sig att värdera helsan härute.

 

I mitt sista bref glömde jag alldeles bort att tacka för det sista kära brefvet från hemmet. Tack Serena lilla för du alltid skrifver så långa roliga bref! O, hvad de kära brefven äro efterlängtade och hvilka högtidliga stunder vi hafva då vi läsa de kära brefven! Tack äfven mina kära för alla besvär Ni återigen haft för oss med afseende på sändningen, Gud välsigne Eder! Vi vänta nu ej litet på att få mottaga den, roligt vore om den kommo till jul. Ni kunnen nog tänka Eder att det är det allra roligaste vi hafva när dessa saker komma o vi få öppna dem. Det är så synd att Mamma har tagit ifrån sig pengar både till frukt o potatismjöl, det skulle lilla Mamma ej gjort. Vet Mamma o Ena att både Maria o jag så hafva vi ännu rätt mycket af det potatismjöl qvar, som vi fingo så rikligen för 2 år sedan, så det gjorde mig ondt att mamma skulle förstöra sina pengar till det när det ej var alldeles af nöden, de penningar hade väl räckt som blef öfver på ostköpet. Dock är det ju så godt för oss att få, det kändes blott svårt att lilla mamma skulle taga från sig. Af den nota på alla de saker som ni ombestyrt för oss se vi ju att vi ej blifva lottlösa, det var ju så mycket, mycket. Ännu en gång tack så hjertligt för all omtanke.

 

Jag minnes ej om jag någonsin tackat lilla mamma o Ena för den lilla söta skeden samt det lilla förkläde jag fick åt min lille pys. Tack af hela mitt hjerta älskade mamma o Ena. Då Maria o Oscar sist voro hos oss, jag tror det var i september månad, så hade Maria dessa saker med sig till oss, det var mer än kärt att få. Lilla Harald sänder mormor lilla och lilla moster Ena många kyssar derför. Han börjar nu bli så stor, förståndig o språksam, han har nu reda på allting o språka mycket om mormor ock, han satt nyss och lekte bredvid mig med småsaker, o allt som han fick tag uti sade han: ”det här är mormors, det här är mormors” fastän på hindi förstås, allt som han tyckte om så var det mormors. Vår lille pys är Herren vare lof mycket frisk och kry, han förkylde sig blott litet i Saugor, så han fick stark bröstvärk och det har varit efterhängset ända tills nu, han är ej ännu riktigt fri från det, men det är godt att det ej är något värre. Men han kan nog vara rätt kinkig ibland i och för detta.

 

Nu måste jag äfven berätta huru snälla Göteborgsboarne äro äfven i år, de glömma sig aldrig. Vi hade bref från Herr Larsson för några veckor sedan i hvilket han berättade att de sändt ut tvenne lårar i år igen hit till Indien och Larsson sjelf bekostat frakten. Han gaf oss ock en förteckning på hvad lårarna innehålla, i låren No 1 var en mängd saker till missionen samt hvar sin gåfva till alla missionärerna och i låren No 2 en jernspisel som herrskapet Larssons skänker oss. Tänk mamma och Ena hvilken present och då man dertill lägger frakten, den kommer väl att minst gå till 100 kronor. Äro ej Larssons obegripligt snälla och rara emot oss, vi nästan blyges vid tanken härpå, jag blef så glad öfver att få mig en jernspisel, så det kunnen I tänka Eder, det är rysligt rart att ha en liten jernspisel härute, man kan då baka litet sjelf och mycket bättre o smakligare mat kan man naturligtvis få, emot att laga i de spislar der all röken slår i maten. Ja, jag kan ej säga huru glad jag är öfver att få denna lilla spis. Vi kunna ej förstå hvarför Larssons slösar så mycken godhet på oss.

 

Af ofvan i mitt bref sen I mina kära att vi ej äro i vårt hem, jag sitter neml. nu i ett litet tält och skrifver dessa rader. Min lille gubbe är nu ute på en predikotur i distriktet, det är i dag 8 dagar sedan vi lemnade vårt hem o reste till en by vid namn Singhpur, en rätt stor by eller som en liten stad, det lärer vara öfver 1000 personer här. Det är ej långt från Narsinghpur, endast en 5 à 6 engelska mil, Carl valde denna plats emedan det är mycket folk här, äfven är det så godt om småbyar runt omkring här, till hvilka Carl går om morgnarna och predikar o talar vid folket och om qvällarna går han in i denna by Singhpur i hvars närhet vi slagit upp vårt tält, ungefär ett par tre skotthåll från byn, jag brukar äfven följa med carl in till denna bu om qvällarna då han går för att predika för folket, och hvad jag mången gång önskat att Ni kunde se oss då, det skulle nog förefalla Eder bra lustigt att se oss då vi komma in till något slags torg der folket hålla på att köpa o sälja, huru vi der sätta oss ned på någon liten sten eller vad man kan få fatt på och då börjar att sjunga en  hindi sång utan att ha någon åhörare, men så fort de få höra vårt ljud samlas på några ögonblick en stor skara omkring oss som spärra mycket nyfiket särdeles om jag och Harald äro med, ty det är sällan de få se någon ”mensahib” och ”baba” - som de kalla barn - med så der. Efter sången slut talar då Carl till dem o äfven vår kateket som är med oss ute, därefter sjunga vi åter en sång. Men ack Ni skulle se menniskorna som då stå för att lyssna på predikan, de hafva ej förstånd att stå stilla och höra på, de språka och skratta sins emellan och ibland kan det bli trätor af emellan åhörarne, alldeles lika barn, ja de äro sämre än barn, så under det predikanten står o predikar måste han då o då hålla förmaningstal till dem att de skola vara snälla o stå stilla litet, samt vara tysta. Dock alla äro ju ej sådana, det finnes nog många ock, som med begär och intresse tyckes lyssna till ordet, Gifve Gud att det blefve riklig skörd af allt lefvande utsäde som sås både här och på alla andra platser. Det synes mången gång så mörkt och allt arbete så fåfängt, att man är färdigt att gifva upp hoppet, dock Herren är det som skall gifva skörden, och hans ord skall ej återkomma fåfängt. Vi hafva stor orsak att tacka Herren och glädjas öfver så många själar Han dragit till sig hemma i Narsinghpur, det är visst ej mindre än 10 personer med stora o små som Carl haft glädjen att döpa det sista året, gifve Gud att flere ville komma till Honom.

 

När man är ute så här i tält påminner det mycket om Zigenarelifvet, när man varit litet på ett ställe är det att begifva sig till ett annat. Fastän man har det obeqvämt i ett litet tält är det ej utan än det har sina små behag med sig, det förefaller litet äfventyrligt. Vår mat måste kokas ute under träden hvilket går utmärkt bra särdeles för detta landets kockar. Det värsta af allt är att det är rysligt kallt om nätterna särdeles för lille Harald, jag är så rädd att han skall bli förkyld, vi söka nog till att bona om honom, men man vet att sådana små kunna ej ligga stilla utan sparka af sig, o dertill ligger han ej ännu riktigt torr om nätterna utan det måste ömsas under honom, o då går det lätt att bli kall.

 

Nästa lördag ämna vi fara hem, vi ha då varit här en o en half vecka, men komma då att endast stanna hemma öfver söndagen, på måndagen skola vi fara åt ett annat håll, o vara borta en 2 veckor till då vi sedan fara hem o jula. Ni se således att någon rustning till Jul blir ej af för mig. Det går ej här som hemma att rusta för högtiderna, jag förstår ej hur det kommer sig, dock litet skall jag nog söka ordna med ändå då vi komma hem.

 

Och nu innan jag slutar vill jag önska lilla mamma och dig lilla Ena ett godt slut på detta gamla år, en god jul och ett godt nytt år med myckenfrid och välsignelse från höjden!! Jag torde nu ej skrifva mera hem på detta år. O, hvad tiden går fort, det är idag 3 år sedan vi voro brudfolk nere i Bombay, om 3 år till torde vi kunna ha hopp om att få fara hem och helsa på alla våra kära i vårt kära fosterland, om Gud vill och vi lefva. Det skulle allt vara bra högtidligt att en än gång få se och omfamna alla dyra o kära. Ske om Gud vill! Måste nu sluta för i dag, vill o skrifva ett litet bref till Maria ock, hon stackars liten är krasslig då och då, har varit det sedan de kommo till Saugor, det ser ut som hon ej tålde klimatet der.

 

Kära helsningar o omfamningar från oss alla tre till lilla mor o syster Ena följa, samt till alla, alla bekanta som fråga efter oss, genom Eder sannt tillgifne och högt älskande Kerstin Lindroth.

 

P.S. Jag måste berätta att i lördags morse då Carl var på väg till en by träffade han på en hjord rådjur som betade på slätten, han hade bössan med sig o sköt en stor hona som var större än ett får, vi fingo då rikligen med kött att vi gåfvo alla tjenarne med samt Kateketen, jag tog endast för vår räkning den ena steken sedan fingo tjenarne o Kateketen dela det öfriga. Min lille carl är så flink att skjuta, det är sällan det misslyckas för honom. Eder K. L.

 

Dyra älskade Moder och Syster!

 

Så får ock jag på sista sidan i Kerstins bref skrifva ned en hjertlig Jullyckönskan. Tänk hvad åren gå, nu är det åter en Julhögtid, må den medföra till oss alla mycken frid och fröjd! Må vi kunna fröjdas innerligt åt barnet som är oss födt och sonen som är oss gifven! O, må vi alla, I våra kära derhemma och vi härute, få erfara mycken och sann Julefröjd, så önskar jag!

 

Min lilla Stina förekommer mig alltid med de nyheter som rör oss, så jag vet sedan inte hvad jag skall skrifva. Jag vill bara tala om, att jag tycker att det är rigtigt roligt att vara ute på detta sätt, som vi nu äro, och Kerstin är förstås mera lifvad för detta ändå än jag är. Det är mycket skönt att gå till byfolket och predika om Herren. Nog är det ju svårt understundom en missionärs kall, men saligt är det.

 

Till sist - tusende helsningar mottagen från eder sannt tillgifne son och bror

Carl.