Chhindwara C.P den 1 januari 1893
Min innerligt älskade lilla Mamma och käraste lilla
syster Ena!
Guds frid!
”Jesus Kristus i går och i dag och desslikes i all
evighet.”
Som det i dag är första dagen
på det nya året vill jag allra först önska Eder mina Kära en god fortsättning
på detsamma önskande Eder Guds rikaste välsignelse under alla kommande dagar
samt mycken glädje och fröjd i Gud vår fader samt helsa
och allt godt som är förenadt
med Guds vilja.
Tack så hjertligt Serena lilla för ditt sista bref vi hade glädjen mottaga några dagar före jul! Det är särdeles kärt att vid denna stora högtid få underrättelser från sina kära, det är som om man vid dessa tillfällen saknade de sina mera än vanligt. Gud vare lof så länge vi alla få vara krya och friska, då går ju allt så bra. Ja nu är julen öfver med alla sina festligheter. Ni mån tro att vi äro ej alldeles utan sådana här heller i detta hednaland.
Jag vill berätta litet om huru vi haft det i jul. Först vill jag omtala att sedan jag sist skref ha vi varit ute i camp, hela lilla familjen, i 3 veckor och vi alla tyckte så mycket om camplifvet att vi voro nästan ledsna att vända åter hem. Barnen trifdes så bra ute, de fingo så god aptit och lilla Ester blef nästan som ett annat litet barn, fet och röd på sina små kinder. Jag önskar bara att ni kunde följa med oss på en camptur och se huru vi bodde och lefde. Vår mat kokas under något träd i en skugga, detta påminner mest om zigenarelifvet tycker jag. Till en stor del består vår mat af Chapatti och dal (en slags ärtor) då vi är ute så der. Barnen tycka mycket om denna ”native”föda. Detta är infödingarnas dagliga spis, neml chapatti och dal. Jag förmodar ni veten huru chapatii anrättas det är neml mjöl och vatten knodas till en mycket stadig deg något salt ilägges om man vill, sedan klappar man ut tunna bröd som knäckebröd och bakar dem på en stekpanna samt äter dem helst varma, man kan ock äta dem kalla med de äro ej så smakliga då. Dalen kokas som tjocka ärtor hemma men man lägger uti starka carry kryddor att det bränner i munnen likt carry. I detta land tycker man så mycket om stark mat som rifver på tungan, troligen deraf att aptiten ej är så god. Denna mat äter man helst med händerna som infödingarna göra, man bryter af en bit af chapattin och doppar i den tjocka dalen och det får då ”följa med så mycket som vill” som fanjunkarn von Rohrs tjenare sade.
Ehuru vi trifdes så bra i camp ville vi ändå fara hem och söka göra det litet jullikt för barnens skull, att de kunna få en föreställning om att det är en högtid. Hur man än bär sig åt kan man aldrig få det så högtidligt som hemma. Dock vi söka göra vårt bästa. Vi kommo hem en åtta dagar före jul och jag hade då så brådtom för att få litet iordning. Danielssons bado oss att göra en bjudning för alla våra infödda kristna på julafton enär Maggie D. Är mycket opraktisk samt rädd för alla besvär, så jag hade ett riktigt bestyr att få allt iordning. Alla de kristna voro då samlade här på julafton samt Danielssons och vi voro inalles stora och små omkr. 30 personer. Vi bjudo dem på te med hvetebröd och pajer samt 3 slags bisquits som jag sjelf bakat samt native-sötsaker eller konfekt. De fingo då äta af detta så mycket de ville och de tycktes alla vara så belåtna. Sedan läste Carl och bad och vi spelade på vår rara orgel samt violen och sjöngo, och till sist tändes julträdet som jag styrt iordning, jag hade neml. kokat litet karameller o klädt samt litet annat krafs att hänga på trädet, och alla voro glada och belåtna med sin dag.
På juldagen voro vi bjudna till Bara Sahibs, eller hufvudmannen här på platsen, till middag tillsammans med alla de öfriga engelska familjerna här på platsen. Det var en riktigt storartad fin middag minst en 10 à 12 rätter mat. Mrs Fox Strangways (Bara memsahib) är en så rar och snäll qvinna och vänlig mot alla.
Onsdagen efter jul var det barnbjudning hos dem och hon bjöd då äfven mig att följa med mina barn, enär jag ingen ayah hade att sända med dem. I julträdet som var fullt hängdt af julpresenter plundrades då och vi alla fingo hvar sitt deraf. Lilla Ester var den som blef mest öfverhopad, hon fick en den allra lilla sötaste laxröda klädning som Mrs F. sjelf med egen hand sytt så söt och fin, hon hade broderat på den med hvidt silke, så fick hon ock en liten fin ”bonnet” (hatt) af samma slags tyg, ser så gentil ut, den ock Mrs F. sjelf sytt, samt en docka med mera leksaker. Harald fick en piska, en visselpipa och en mängs granna kulor och bjellror från granen. Jag fick en mycket vacker tafvelram att ställa på bordet. Sedan bjödos barnen och vi stora ock på te med caker och bisquits till i mängder. Ja de gjorde allt för att göra det angenämnt och trefligt för barnen. Alla deras tjenarebarn fingo ock sin del med från julträdet likt våra barn. De äro ovanliga menniskor att vara snälla.
Valentins ha troligen varit ute i camp öfver julen så de stackarna ha väl ej haft det så festligt eller jullikt, men allt detta jordiska gör ju så detsamma blott Herren Jesus får vara det sanna och enda fröjdeämnet för våra själar: såväl under julen som hela året om. Det är i dag den 4 Jan. och brefvet måste afsändas för att få det med denna veckas post. Vi ha ej ännu bekommit låren hemifrån och sålunda ej ännu emottaget den så mycket efterlängtade sändningen hemifrån, men Carl fick den 1 Jan. notis från svenske och norske Konsuln i Bombay att lårarna från Sverige anländt, så om en vecka hoppas vi de äro här. Ni kunna ej tro med hvilken spänd väntan o glädje vi emotse sändningen hemifrån.
Jag har ej hört något från Maria sen före jul, så jag har just inga färska helsningar, dock hoppas jag att de alla må bra. Förra veckan hade jag bref från syster Ida. Det är så roligt att få höra från henne.
Måste nu afsluta med de käraste helsningar först och främst till lilla mor och syster och sedan till alla öfriga kära och bekanta! Eder alltid sannt tillgifne och älskande Kerstin.
God fortsättning på det nya året och hjertliga helsningar från eder sant tillgifne Carl.