Narsinghpur C.P. d.
12 Sept. 1886.
Min
dyra älskade moder!
Mycken
frid i Jesus!
Jag tror nästan att då detta hunnit fram, så
är min egna älskade Kerstin afrest och det sålunda ej är skäl uti att längre sända hennes bref
till Sverige. Jag vill likväl äfven med denna post sända några rader hem för
att låta eder mina kära hemmavarande höra, att jag genom Herrens nåd mår godt på alla sätt, och i händelse att min vän ej är afrest, att hon då ej skulle behöfva
blifva utan underrättelse från mig den veckan.
Jag är sålunda nu åter midt i eder krets och helsar så många jag finner hemma på det mest hjertliga. Förra veckan sände jag - utom det jag sände hem - äfven ett litet bref ill Triest poste Restante i hopp om att Kerstin skulle få det der, om de fara den vägen - i annat fall hoppas jag, att jag får det tillbaka. I dag vet jag icke heller ngn annan råd än att göra på samma sätt. Det blir just nu efter denna postdag ombyte med postbåtarne o det gör, att det blir nästan fjorton dagars uppehåll innan den följande ångbåten afgår, så till den tiden har jag nog fått höra mera bestämdt om små vännernas utresa, så att jag ej behöfver skrifva på måfå, som jag nu gör.
Jag erhöll äfven den flydda veckan ett kärt bref från min Kerstin innehållande helsning från eder alla - tack hjertligen! Jag hörde just genom det att I just voren återkomna från eder utflykt till landet och att I alla mådden godt. Jag är mycket glad åt att mamma blef så bra o så snart bra igen från sin svåra sjukdom. Herren är god emot oss alla hans godhet varar evinnerligen.
I förstår nog hur jag börjar att vänta efter min Kerstin nu, och att jag har brådt att styra och rusta för att få så mycket i ordning tills hon kommer som jag möjligtvis kan. Dock jag får nog icke alls så i ordning, som jag skulle önska, men jag vet att hon ej blir ledsen på mig för det. Vi få sedan hjelpas åt att, så långt klokt är och vi ha råd till, styra i ordning ett litet trefligt hem åt oss. O, om vi sedan kunde ha hopp om att få ett litet besök af våra kära - tänk så roligt, men detta är ju aldrig tänkbart en gång. Det är ledsamt att vägen skall vara så lång. Dock det blir väl bäst att ej tänka på vägens längd utan istället tänka sig hvarandra helt nära. Det går an att tanken ej blir trött af vägen från India till Sweden äfven om det vore tusende gånger längre än det är. Varen ej ledsna och tänken att våra kära nu fara så långt, långt bort, utan tänken istället att de fara till en annan del af landet, men vägen är litet svår, så att den tager 3 veckor, när vi färdas som fortast, annars tager den en månad, då vi färdas litet långsammare, så att vi ej behöfva bli så trötta.
Förlåt att jag redan nu slutar, men som jag har att skrifva ett bref till så hinner jag ej mera denna gång. Varen till sist alla på det hjertinnerligaste helsade från mig.
Mammas tillgifne son Carl