Hamburg den 25 Okt 1886
Min
lilla älskade Mamma och lilla kära syster Serena!
Herrans nåd och frid! Ända hittills hafver Herren hulpit. Han skall ock hädanefter hjelpa!
Ja nu mina kära äro
vi lyckligen på denna plats. O, hvad jag tycker det är förunderligt att sitta
här, aldrig kan jag sätta mig in uti att vi äro så
långt skillda, mina kära älskade i hemmet. Vet lilla
Mamma o du lilla Ena att vi känna oss ej alls främmande fast vi nu äro i ett
främmande land och ser så mycket nytt omkring oss, utan istället tycka vi att
vi äro ganska hemmastadda äfven här, och äfven äro vi glada till mods både M. o
jag, men vi undra nog mycket hur Mamma o Serena skola finna sig i ensamheten,
jag hoppas att ni äfven fått erfara kraft och glädje från höjden öfver att fått
sända oss ut till hedningarna.
Ja, det har nu kommit på min lott att förtälja om vår resa från Göteborg till Hamburg, o M. skall berätta om vår vistelse här på det att vi ej måtte skrifva om ett o detsamma båda två. Vi anträdde resan från G, som jag i förra brefvet skref om, på fredags morgonen kl. 10, då vi åkte i heltäckare ned till Hamnen, komna dit voro de snälla presterna, som jag förut talat om, nere vid båten för att hvifta farväl till oss, med flere vänner, Larssons åkte med oss dit ned förstås, och så stego vi ombord, att detta steg kändes svårt o tungt att taga det behöfver jag väl knappast att säga, i hade då i och med detsamma stigit af eller lemnat den kära fosterjorden, men förunderligt nog gick allt lättare än jag förut tänkte. Inom kort lade båten ut från land, då vi voro skiljda från de kära vännerna som i det allra längsta stodo o hviftade farväl till oss, då de slutligen voro ur sigte kröpo vi alla in i salongen uppe på däck, då Julibö läste ur bibeln för oss, samt bad till Gud om beskydd under vår färd som då redan var anträdd. Under det vi sutto der började båten rulla o gunga ej så litet, så M. o jag kände att vi ej längre sträfvade sitta deruppe, utan gingo genast under däck in i en hytt der vi lade oss på hvar sin soffa. M. började genast blifva illamående o inom kort hängde hon med hufvudet öfver komoden, som hade sin plats mellan våra hufvuden, så vi behöfde blott resa på oss o öppna locket, och så kräktes hon alldeles förfärligt, o så länge jag kunde hjelpte jag henne med att hålla på hufvudet m.m., men inom kort blef det lika när med mig. Vår reskamrat Pastor Karlsson kom mycket snällt o skulle se hur det var med oss, vi hade då våra hytter intill hvarandra, så han hörde väl besynnerliga ljud från oss förmodar jag, han kom då o skulle lindra vårt illamående med att gifva oss ett par små gryn ”homopatiska”, men jag hade ej väl fått dem på tungan förr än det började qvälja mig förskräckligt, så jag trodde knappast att karlen skulle hinna ut innan jag börja att kräkas, och så låga vi båda två M. o jag, med hufvudena på samma gång öfver handfatet o ropade alldeles förskräckligt på ”Ullrick” o detta föreföll mig så rysligt löjligt så i allt elände skrattade jag rätt tappert och så höllo vi på nästan ända tills vi kommo till Fredrikshavn. Städerskan på båten var väldigt snäll, hon kom in flere gånger för att hjelpa oss o höra hur det stod till med oss, och det voro ej allenast vi som voro sjuk, alla våra reskamrater voro det, ock Pastor K. talade om att han låg framstupa på golfvet o kräktes flere gånger om, och Z. P. hon skulle ej gå under däck utan höll sig i det längsta uppepå, men hon måste slutligen krypa in i salongen deruppe o lägga sig, men der hade hon inget att kräkas uti utan fick taga af sig den ena galoschen, hvilken hon kräktes alldeles full. Ni skolen se att båten vaggade så förfärligt att det var en ren omöjlighet att gå hvarken upp eller ned från däck, utan man fick vara glad att ligga stilla der man var, och vi hade största möda att hålla oss qvar på sofforna der vi lågo.
Men o, hvilken skön känsla var det ej då städerskan kom o ropade till oss: ”Nu mina damer äro vi framme inom två minuter”, vi blefvo då genast bra igen förstås allesamman o rustade oss iordning för att gå upp i staden o äta middag, kl. var då 3 e.m., och då åto vi alla ganska bra vi hade ej förlorat aptiten. Det roar väl Eder att höra hvad vi åto första gången sedan vi kommo i ett främmande land, först fingo vi kokt rödspott med smält smör och potatis, nej detta var andra rätten, den första var builon med frikadeller och tredje rätten var ankstek med sallad och fjerde rätten bestod af någon slags äggkaka med marmelad till också fingo vi hvarsin halfva rödvin. Nog ser ni att vi alla hafva det utomordentligt, jag bara önskar att jag hade Eder med ibland, då skulle det nog smaka bra mycket bättre än det mången gång gör.
Sedan vi varit i Fredrikshavn i 1½ timme stego vi på tåget o reste direkte ända tills vi kommo hit morgonen derpå något efter 8. Men hvilken natt vi hade mellan Fredrikshavn och Hamburg, den var ej mycket rolig, jag hade knappast en blund i mina ögon, men det var på samma gång ganska äfventyrligt, vid 12 tiden fingo vi byta om kupéer o blefvo då stående i regnet en lång stund med en mängd bagage i famnen, o frusen o ruskig som man var kändes detta ej så trefligt, så efter två timmar eller vid 2 tiden då vi voro komna till gränsen till Tyskland, kom det inrusande en tullsnok till oss i kupéen o skulle undersöka våra saker, helt villigt lade jag fram så mycket jag fick fatt uti för honom, men då frågade han endast om vi hade några ”nye ting” med oss, då jag nekade detta brydde han sig ej det minsta om att titta på sakerna en gång, o våra kappsäckar o koffertar som voro polleterade dem undersöktes ej der, utan det lärer skall ske här vid station då vi lemna Hamburg.
Ja allt hafver hittills gått så förträffligt för oss och vi hafva det så trefligt tillsammans med våra snälla reskamrater Pastorerna, de äro båda så glada o tycks göra sig bekymmer för oss, o äro rädda att vi ej skola ha det så bra som möjligt. Under dessa dagar hafva vi ströfvat omkring i Hamburg som är en mycket storartad o på sina ställen utmärkt fin o elegant stad, kan ej i prakt jemföras med Stockholm. Nog hafva vi alltid förströelse så ej hunna vi med att fördjupa oss i några dystra tankar, vi blott önska att lilla Mamma o Serena skola vara glada till mods, jag hoppas att ni äfven är det samt att ni äfven haft Edra små förströelser derhemma. O hvad det är mycket att se då man komma utomlands, det är omöjligt att tänka då man sitter hemma.
Jag glömde ju att berätta att på aftonen kl. 9 sedan vi lemnat Fredrikshavn åto vi qväll vid en station der det endast var tio minuters uppehåll, vi åto der mycket gentilt förstås fast vi ej hunno med att äta oss mer än halfmätta, jag åt ej mer än 1 smörgås, en kycklinghalfva o något hummer, samt litet öl. Och huru vi tillbringat vår tid här, det har ju lilla Majsa berättat. Vi voro allt rysligt trötta då vi kommo hit, men nu hafva vilat upp oss så vi känna oss så friska o krya. Juliebö säger allt som oftast: ”Ni ser så välmående o krya ut så man blir glad bara man ser på er.” o hvilken stor nådegåfva detta är att få vara så frisk, särdeles då man är ute o reser på en så lång resa. Det stormade ej alls hårdt då vi voro på sjön, städerskan sade tvärtom att det var ett utmärkt vackert väder, men det var förfärliga dyningar efter storm som förorsakade att båten vaggade så gräsligt.
Pastor K. är förlofvad med en flicka från Skara prestdotter, men Juliebö tycks ej ännu ha den saken klar för sig.
Ja nu mina kära har jag ingenting mera att skrifva om. I morgon skola vi fara till Berlin. Jag tror ej att ni fån vänta bref från oss förr än från Triest, det faller sig allt litet svårt att skrifva för ofta, men varen lugna o trygga för oss, kanske I kunnen få ett litet brefkort från Dresden, der komma vi troligen att stanna i några dagar. Nu sender jag hem så många kära helsningar till alla våra gemensamma kära vänner som intresserar sig för oss, först o främst lilla Anna Borgstedt, tanterna Virström, tante Schmidt, Tante o Herdina L., helsa Herdina att hennes konfekt skall gömmas till vårt bröllopp, vi fingo vin af Larssons till detsamma o så skaffade vi oss en blecklåda till att lägga konfekten i i Göteborg. Helsa flickorna Hydén o hvem som fråga efter oss, och slutligen helsas lilla Mamma o du lilla Ena från Eder Kerstin. Helsa systrarna Rdrs o Edréns.
Fast brefven ro så slarfviga o illa skrifna torde Rdrs o Edréns tycka ändå att det vore roligt att få läsa dem, det är omöjligt att hinna med skrifva till alla under resan. D.S.
I Trieste vänta vi bref från dig lilla Ena tala då om mycket, mycket för oss är du snäll.