Triest den 4 November 1886

 

Min lilla älskade Mamma och lilla kära syster Serena!

 

Mycken nåd och frid af vår Gud!

 

För det kära efterlängtade brefvet, som vi i dag bekommit, tackas ni så hjertinnerligt. O hvad det var roligt att i dag få gå till posten och hemta så många kära bref dels hemifrån mitt fosterland och dels från India, jag hade äfven två bref från min Carl der. Ja än en gång tack du lilla Ena som skrifver alltjemt så snälla bref och berättar om allt, du vet nog sjelf hur det intresserar en att få höra så mycket som möjligt. Stackars liten som varit så klen o de stygga öronen sedan, måtte allt nu åter vara bra igen, det önskar jag af hela mitt hjerta. Och måtte äfven lilla Mamma vara frisk, kry och glad!

 

Vi hade äfven i dag bref fr. Rdrs o Hilma Hellström så vi hade en stund riktigt högtidligt medan vi sutto här på ”Hotell Europa” och genomläste alla kära brefven. Glädjande och mycket lugnande var att höra att ni derhemma äro så pass glada till mods. Ack jag bara önskar att ni sågo oss hur muntra och glada vi nästan ständigt äro o, jag kan ej förklara huru god Gud varit mot oss o huru stor nåd han bevist oss derigenom att Han stärkt oss så till både kropp och själ o särdeles frimodiga hafva vi varit, jag kan ej fatta ller förstå mig sjelf, nog af, är det Gud som haft sin faderliga omvårdnad om oss. Ja vi sitta nu här nere i Triest, och det förefaller mig blott som en dröm hela den tillryggalagda resan. Aldrig kan lilla M. o syster Ena derhemma föreställa Eder hur bra hela resan gått, vi hafva ej varit ute för det minsta obehag en gång, men jag får allt tillstå ändå att det varit mången gång mycket ansträngande o särdeles för mig som jag tror är mera nervös än de andre af mina reskamrater., ibland har jag känt mig som jag varit upplöst invärtes o darrat som ett asplöf, också i många nätter har jag inte haft en blund i ögonen af blott klenhet, det har då ej känts så behagligt att åter bege sig af på en lång jernvägsresa, som varit från o med 7 på morgonen till 10 på aftonen, men allt har gått lyckligt o väl o nu äro vi öfver de tröttsamma jernvägsresorna.

 

Den 1 Nov. lemnade vi Dresden kl. 7 på morgonen och kommo till Wien kl. 7 på aftonen, vi åkte då i 3dje klass i 12 runda timmar hvilket gjorde att jag var mycket förbi vid framkomsten till Wien, så den natten kunde jag intet sofva, jag kände mig derför naturligtvis mycket klen dagen derpå, men ville ändå gå ut o bese staden Wien, det jag sade till våra Herrar reskamrater, men de förbjöd mig det och sade att jag först skulle hvila en timme efter frukosten o ligga i ro en stund medan Z. o Mia gingo ut för att bese staden, jag lydde dem o gick upp på vårt eleganta rum, (vi bodde på ett mycket fint Hotell) och lade mig, då jag legat ungefär en timme knackade det på dörren o Pastor Karlsson kom instigande o sade: ”nu har jag beställt en droska så fröken får åka omkring och bese hela staden”, jag kände mig glad o tacksam, klädde på mig kappa o hatt och så åkte jag o båda Pastorerna i en fin droska i två timmars tid i staden och fingo då se den vackraste delen af staden. Vi voro t.o.m. och beskådade den stora floden ”Donau” som rinner förbi staden. Det var en storartad syn. Bland annat sågo vi det storartade nya theaterhuset som nu är uppbyggt efter den förskräckliga branden som I nog kommen ihåg vi läste om för några år sedan, och äfven så många andra storartade byggnader. O ja hvad vi sett mycket, det har varit för mycket på så kort tid så knappast hundradelen fastnat i minnet. I Wien voro vi blott öfver tisdagen så vi hunno ej med att se mera än det yttre af staden. Lilla Mamma o Serena kunnen aldrig tro så rädda öm o snälla vid mig båda Pastorerna varit, då de sett mig vara litet klen, de hafva riktigt bevisat sig faderligen mot mig o gifvit mig faderliga förmaningar. Z. o Mia fingo sedan då de kommo hem taga sig en droska o fara omkring likasom vi.

 

Ni förstår nog att vi hafva det så förträffligt vi kunna önska oss i alla afseenden. Efter Matsedel äta vi hvarje mål, men sällan ändå få vi någon smaklig mat. Mjölk ha vi ej druckit sedan vi voro i Göteborg o knappast ätit en rågbrödsbit, här förekommer aldrig annat än hvetebröd som smakar mycket salt o ibland är det kummin i det ock. Istället för mjölk om aftnarna dricka vi antingen thé eller öl. Öl hafva vi druckit förskräckligt sedan vi kommo till Tyskland, det dricker man istället för vatten.

 

Från Wien har jag inget särdeles vidare att förtälja, blott det att jag på tisdags ef.m. var ute o köpte 4 à 5 skålpund vindrufvor för ungefär eller knappt 1,50, dem vi skulle hafva till matsäck på väg mellan Wien o Triest, vi fingo hela den dagen lefva på matsäck, ty tåget stannade knappast så länge under hela vägen, som medan man fick sig litet mat på någon Restaurant. Mycket vindrufvor hafva vi ätit i Södra Tyskland emedan de äro så billiga. Ack hvad jag mången gång önskat att kunna sända hem till lilla Mamma o syster Ena samt lilla Anna Borgstedt litet drufvor. I kunnen ej tänka Eder så goda o väl mogna man får dem här, de äro så söta o saftiga.

 

Den 3 Nov. lemnade vi Wien kl. 7 f.m. o kommo hit till Triest något efter 10 på qvällen. Tänken Eder huru drygt att dag efter dag så der åka hela dagen på jernväg o blifva rystad, men den långa resan åkte vi i 2dra klass som var rysligt bekvämt, så det var ej hälften så tröttsamt som på 3dje klass. Här i T. är det mycket ruskigt, allt folket här se ut som Zigenare och allting derefter. Ack om jag nu kunde beskrifva för Eder passagen mellan Wien o Triest hvilka höjder o dalar man der få se, jadet är i alla fall en så storslagen natur, så man är alldeles slagen med häpnad vid dess beskådande, o att se jernvägen hur den kröker sig för att komma upp öfver dessa höjder, som man flerfalldiga gånger tycker klyfva molnen, jag kan ej beskrifva hur vackert det var, o härligt sedan, allt stod nästan lika grönt som våra högsomrar, och här är luften så ljuflig och varm som en härlig Majdag i Sverige.

 

Vi hafva i dag varit uppe på Triests höjder o plockat litet grönt o några små blommor som jag vill sända i brefvet. Och i ef.m. hafva vi varit på den ångare som skall blifva vår lilla ”verldsdel” en 4 veckor om ej mer ty det låter ej otroligt att vi få ligga i Karantän i Aden en 7 dagar, ej något synnerligen trefligt, men allt går med Guds hjelp. Vi blefvo ej synnerligen förtjusta då vi kommo ombord och fingo se våra bestämda platser, M. o jag komma att få ligga i samma rum med våra Herrar Pastorer med flera, der var väl minst 10 sängar, den ena öfver den andra, men de lofvade oss nådigt att sätta en jalusi mellan Herrarna och oss. Alla sängarna sitta fast vid den ena väggen, den ena alldeles intill den andra, så der Herrarna ha sina hufvuden der skola vi ha våra fötter eller tvärt om, hur man vänder hufvudgärden. Detta låter ju ej så inbjudande eller trefligt, I skolen se mina älskade att vi ha gråtit öfver hvar sin pärs i afton sedan vi kommo derifrån o sågo hur obeqvämt vi komma att få det på båten. Tänk nu då vi blifva sjösjuka, också ha Herrarna presist intill sig, och vid flera andra tillfällen är det ej godt att kunna reda sig, hvarje rörelse hörs ju genom en liten tunn jalusi, och rummet var så smalt så det var blott som en lång genomgång med två sängrader på den ena sidan. Men blif nu ej oroliga eller ledsna härför, Herren skall nog hädanefter hjelpa som han hittills gjort.

 

Jag måste nu sluta för i afton kl. är snart 12, om dagarna är aldrig någon tid att skrifva bref, då är man upptagen med så mycket annat, både att se o höra. Jag har ej orkat med att föra någon dagbok under resan, man blir så trött på allt så man frågar efter inget. Ja ”God natt”! Vill i morgon afsluta brefvet. Det är nu sista afton vi sitta i ro o lugn på land på denna sidan hafven, jag känner mig glad o kry förunderligt nog, kan ej frukta för hvad som möta skall, jag är viss på att Gud skall hjelpa både oss o Eder derhemma, jag vill ej glömma att bedja för Eder, det jag äfven vet I ej gören för oss. Eder älskande Kerstin.

 

(Fredags morgon den 5.)

God morgon käraste lilla Mor o Syster! Herrans nåd är äfven i dag väldig öfver oss, derför äro vi glada. I natt har jag sofvit mycket godt o känner mig nu så stärkt. Herrarna knackade på hos oss kl. 7 (de ligga rum om rum) o frågade om vi ville göra dem sällskap ned till ångbåten kl. 8, hvilket vi ville, så nu äro vi nyss komna derifrån. I dag blefvo vi mera belåtna med våra anvisade platser än i går, allt tedde sig litet trefligare än i går, en Herrarna, de våra, få M. o jag på andra sidan jalusien. Men eljest är allting mycket fint o propert o bra nog rymligt. Detta är nu 2dra klass och båten heter ”Pandora” och är mycket stor. Så vi känna oss nu rätt glada öfver våra platser ombord, vi sågo den i dag med helt andra ögon än i går och blott man är nöjd o belåten så blir nog allt bra.

 

Triest är en mycket smutsig stad, här kokas det på gatorna kastanier o potatis, samt päron ha jag äfven sett att de ångkoka, o ej sällan händer att man får se kvinnorna ligga raklånga på trottoirerna med en stentrappa till hufvudgärd o sin börda bredvid sig, hvilande på detta sätt. Här köra de lass med sina små Åsnor o äfven hundar. Det ser rysligt löjligt ut ett sådant der litet ekipage särdeles då två hundar äro spända för en liten vagn o drar ett rätt tungt lass efter sig. Sålunda begagnas hundarna öfverallt i Tyskland o synnerligast för mjölkkärrorna. Koleran har aftagit här, så det lärer ej ha varit något fall på en tre dagar.

 

Maria skrifver denna gång till Rdrs o nu har hon bedt dem skicka hem hennes till Eder, hvarför jag beder och önskar om det ej faller sig för svårt att mitt bref skickades till dem, också torde det kunna sändas till Edréns ock på det de äfven måtte få höra något om oss. Det är omöjligt att på resan hinna med o komma åt att skrifva till så många håll. Klockan ½ 2 skola vi gå o ”niga” för Konsuln o dessförinnan skall jag skrifva ett bref till Larsson i Göteborg o ett brefkort till Carl. I dag är det mulet o regnar litet.

 

Ja till sist nu kanske jag borde tala något om vår qvinliga reskamrat. I skolen se att ”det är ej allt guld som glimmar”. I skolen se att ”guvernanten” har nu riktigt framträdt, hon har varit oförskämd i hög grad mot våra herrar o ibland förskräckligt förarglig mot oss. Hon har förfärliga fordringar på att blifva krusad o ärad o tycker att alla äro så obildade, liknar Tante Meltin i många stycken, o å en annan sida fröken Lagervall, vi M. o jag kunde ej likna henne vid någon annan då hon häromdagen utgjöt sina ”vredes oskor” mot herrarna som hon tycker ej visat sig så ridderliga vid alla tillfällen som hon fordrar. Ja nog härom, denna punkt måste ni skrinlägga naturligtvis, yppa ej ett ord härom för någon, ty det kan lätt komma ut till Indien igen o det vore förskräckligt. Pastor J-ö sade i går till M. o mig att hon hade minst sagdt varit ”svinaktig” mot dem o han var mycket förargad. Men nämn ej ett ord härom för någon, det kanske var dumt att orda något härom hem. Vi äro naturligtvis ändå goda vänner, vi låtsas ej om att vi förstå hvad hon menar. Men tänk huru stor omtanke Gud har om en uti allt o äfven deruti att M. o hon blef skiljda.

 

Ja nu är äfven det tredje arket slut o då är det väl bäst att jag äfven slutar, fast jag kunde sitta så länge som helst och språka med Eder. Waren nu ej oroliga för oss. Hafvet ser så lugnt ut, det var i går spegelklart o jag tror äfven i dag. Jag vet att ni följer oss med Edera böner under färden, tack derför! Gud skall höra oss ”förr än de ropa vill jag svara, medan de ännu tala vill jag bönhöra”.

 

Helsa nu så kärt till alla som fråga efter o äro intresserade för oss, särskildt lilla Anna B. O så snälla o söta verser hon skrifvit, omfamna henne så kärleksfullt från oss. Herdinas karameller hafva vi qvar, de skola gömmas till brölloppet, äfven de rara pepparkakorna vi fingo hemma, vi ha ej näns äta upp en enda, de skola ock gömmas till brölloppet, också ha vi 4 buteljer vin från Göteborg. Farväl nu älskade lilla Mamma o syster Ena. Gud är vår tillflykt o starkhet. Eder älskande Kerstin.