Narsinghpur C.P. d. 9 Febr. 1887

Lilla kära moder och syster!

Mycken nåd och frid i Jesus!

Då nu min lilla dyra Kerstin afsänder bref, må jag ju ej försumma att skrifva några ord med. Såsom hon i sitt bref berättat, så får jag instämma uti: att vi äro mycket friska och glada - prisad och lofvad vare Herren. Visste vi nu ock, att I, våra kära, voren det ock, så voro vi än mera glada. Vi vänta mycket efter några underrättelser från eder nu - hoppandes att de må blifva gladare än de sista voro. Det var mycket ledsamt och oroligt att höra, att mamma var sjuk och det än mera att mamma var så orolig för sina ”små flickor”. Må lilla mor bli frisk och hurtig snart igen och glad. Om en 7 år - och åren gå ju så fort - så komma vi, om Gud vill, hem för att helsa på våra kära - och tänk så roligt det skall blifva å båda sidor.

Så glad och lycklig jag är åt ”min lilla vän” - detta är just mitt favorituttryck att kalla henne - och ej litet deröfver ock, att hon trifves så bra här och att hon ej ännu lidit något mera nämnvärdt af klimatet. Väl hade hon litet feber några dagar vid nyåret, men det var af mycket lindrig natur - och sedan litet feber i detta land är ju så vanligt - ej minst bland nativarne sjelfva - så det måste man alltid taga med i beräkningen. Var ej lilla mamma på något vis ledsen och orolig för Kerstin. Gud sörjer för oss så väl! Vi hafva det så bra här på alla vis - jag tror i många afseenden bättre än jag kunde ha att bjuda min lilla dyra hustru på hemma under de bästa omständigheter jag då kunde vara i - ock sedan så bra jag trifvas i N! Ja, nu är det ej svårt att lefva sedan jag fick till mig min egna vän, som pysslar om mig på allt vis. Jag tror jag måste tala om att matbordet ser nu helt annorlunda ut nu, sedan jag fick en liten fru, mot det var förut. Lilla Kerstin styr i ordning så goda rätter så jag äter nog nu minst 2 gånger mer än jag gjorde förut o känner mig nog 2 gånger starkare.

I skolen se oss ibland då vi stå upp från matbordet, så gifva vi oss till att springa omkring bordet och taga hvarandra och det går så att stolarna få dansa öfver hela golfvet, under det att br. Juliebö tittar och skrattar och ser på. Mycket äro vi ute och gå och åka äfven. Härom dagen då vi äro ute på gården så får lilla vännen tag i mig och det bär iväg nedåt floden så vi hålla på springa i den i farten.

Så förtjust jag är, att se henne så glad och hurtig. Vi äro, som sagt uti o åka mycket i vårt ”granna” ekipage = ett par oxar o oxkärra. Ehuru detta låter litet motsägande för svenska öron, så är det nog om ej så ”grant” dock ett rätt bra skjuts. Här äro ock oxarna i högre rang o värdighet än hemma, så nästan hvarje engelsman - äfven den höge tjenstemannen - betjenar sig af dem o åker gerna efter dem.

Af just ingenting har jag nu kluddrat detta ark fullt o så får jag sluta. Herrens rika nåd och frid o välsignelse hvila öfver oss alla.

Till sist - tusende kära helsningar mottag från eder sannt tillgifne o lycklige son bror Carl.

---