Narsinghpur d 9 februari 1887

 

Mina innerligt älskade  kära i hemmet Mamma och syster Ena!

 

Guds rika nåd, frid och välsignelse komme Eder ständigt till del, så väl i andlig som i lekamlig måtto!

 

Nu är det ganska länge sedan jag hade någon underrättelse från mitt kära hem, hvarför jag börjar vänta, ej så litet derefter. Litet orolig är jag allt äfven, emedan den sista underrättelsen ej var så glädjande angående vår älskade moder som då var sjuk. Jag undrar så mycket huru det gick, om lilla mamma blef kry så att ni tillsammans med Edréns fick fira Julen i deras hem. Måtte Herren Gud gifva lilla Mamma helsans dyrbara gåfva, ty det förutom blir lifvet ganska tungt o tryckande.

 

Min lilla gubbe och jag få i detta afseende så väl som i allt annat röna så mycken nåd och godhet af Gud. Vi äro båda nu så friska, Herren vare lof, jag blef så frisk och kry efter den feberpärsen jag genomgick, som jag i sista brefvet nämnde om. Ja, på allt sätt och vis hafva vi det så godt och bra, jag bara önskar att vi hade lilla Mamma och syster Ena här hos oss, ja båda våra mammor, då skulle glädjen vara fullkommen. Ack om vi någonsin kunde hafva det hoppet att få se och omfamna våra kära anhöriga i vårt lilla hem, det skulle vara mer än roligt.

 

Det är nu länge sedan jag sist skref hem, det är 4 veckor i dag. I det föregående brefvet glömde jag att tala om, att vi på nyåret skickade en liten låda hem som innehöll några småsaker till Mamma o dig lilla Ena, samt trenne guld pound till den skuld jag lemnade hemma. Dessa går nog lätt att få vexlade på Stockholmsbanken, och något öfver 18 kr. böra ni nog få för hvarje eller minst 18 kronor. Så blef det ett litet tomrum i lådan o då visste vi ej hvad vi skulle fylla detta med, då gick jag efter o lade ned de små socker-knäckar, som ni nu väl redan sett då detta bref anländer, dem kokade jag julaftonen, dessa voro de enda jag hade qvar eljest hade jag nog skickat flere. I båtten på lådan lade jag några pressade blommor, dels af dem jag var smyckad med som brud, o bland dessa var en orange knopp o jag tror ett par blad, och dels blommor här från N.r. Jag önskar så mycket att denna lilla låda måtte komma oskadad fram.

 

Mycket har jag tänkt på o undrat hur det gått med den ledsamma Klasaaffären, måtte lilla Mamma ej behöfva förlora så mycket eller hafva så mycket tråkigheter med densamma. I dag på ef.m. vänta eller i morgon bittida vänta vi den europeiska posten, få se om vi då hafva något bref hemifrån.

 

Ja hvad skall jag nu tala om som kunde vara roligt för Eder mina älskade att få höra, jag vet ju att allt som rör oss intresserar Eder mycket, derför vill jag berätta om litet af hvarje som kommer för mig. Kanske jag skall berätta huru vi ha det möbleradt i våra rum. Rumme här äro ej att likna vid våra i hemlandet utan de likna mera små kyrkor med sina hvitmurade höga väggar, det är förfärligt högt till taket, jag tänker 8 à 9 alnar, samt med sina stora dubbeldörrar som sitta i djupa nischer, väggarna äro så förfärligt tjocka såväl de inre som yttre. Golfven här äro ej heller som hemma, de äro af något slags fast murbruk och ofvanpå detta hafva vi flätade bambumattor som flätas till hvarje rum efter dess krokar och vinklar. Dessa mattor likna eller ser ut som de voro flätade af rotting, de äro så der glatta, också äro de flätade så de se ut som fyrskaftad väf. Aldrig behöfva vi hafva besvär af någon skurning här, det blott sopas dagligen. Dessa mattor äro somliga gulgrå till färgen andra äro spräckliga grönaktiga och gula.

 

Ni skola se att de ståtligaste husen här äro ej att likna vid de sämre hemma, jag önskar bara att ni kunde se våra dörrar, trösklar och fönster här, huru klumpiga, grofva o illa de äro gjorda. Häromdagen då Carl o jag satt o betraktade dem sade vi att de äro alldeles som i våra brygghus hemma på landet, fönsterrutorna äro ungefär som halfva detta arket o de sitta infattade i grofva klumpiga ramar. Allt hvad nativarne skola göra så blir det så der klumpigt. Men här ute i detta landet tycker man att detta är så ståtligt, dessa hus som vi europeer bebo äro de förnämsta här ute.

 

Jag önskar bara att ni skulle få se en nativstad som Narsinghpur, nästan alla husen ser ut som jordkulor med långsluttande tak som går nästan ända ned till marken på en del, och af sådana hus består hela staden, de stå då i rad, det ena efter det andra längs gatorna, så sneda o vinna så en del ser ut att ramla hvilken dag som helst, också springa der ut o in svarta, snuskiga o en del mer än halfnakna varelser och skrika o prata o ibland kan man få höra förfärliga trätor. Så mycket smutsiga alldeles nakna barn springa på gatorna och alla husens innevånare så sitta de utom husen antingen på gatan och uträtta sina sysslor eller ock flytta de ut en säng och sitta på den, det är då inga sängkläder på den förstås, ty det hafva de nog inga, och sedan kan allting försiggå på gatan oskineradt. Några möbler finnes aldrig hos nativerna, o deras hus består ej mera än utaf ett rum, o i det rummet hafva de allt möjligt t.o.m. kon får en fjerdedel med af det.

 

Häromdagen var Carl och jag inne i några hus i staden och då fingo vi se att deras ko fick bebo den ena ändan af rummet, i den andra hade de sin kokinrättning som är mycket simpel och anspråkslös, o i den ändan af rummet fingo C. o jag ej gå sade de till oss, ty då skulle den platsen orenas så att de ej kunde laga sin mat der mera. Då vi kommo n i huset frågade C. hvar de hade sina stolar, svarade de, att de inga hade, o ingen säg fanns det heller, hvarför de sprungo ut till ”grannas” o lånade en säng så Carl o jag fingo sitta på den. Det kom äfven in så mycket menniskor från de närmsta husen för att se på oss, och de bado oss äfven att vi skulle gå in till dem, hvilket vi gjorde. De äro mycket förtjusta öfver då man går in o helsar på dem. Om vi åka igenom staden o stannar på något ställe för att köpa något o jag stiger af vagnen, då blir det en hel folksamling omkring oss såsom vid en auktion hemma, de äro så nyfikna att vilja se en.

 

Min mening var att berätta huru vi hafva det i våra rum, men så kom jag helt och hållet derifrån. Jag vill då börja med vårt lilla förmak. Vår förnämsta möbel der är en orgel som är mycket vacker af valnöt, den är fr. Stockh. midt emot den står en vacker skänk af Indiskt bildhuggeri, så hafva vi en liten soffa, ett divanbord samt två Emmastolar och min lilla skrifpulpet midt fram för fönstret, samt några andra stolar, detta rummet är ganska trefligt. I salen hafva vi ännu litet möbler, endast ett matbord o sex rottingstolar, samt min hvilstol, men vi få snart mera ty min lille Carl håller just nu på med att göra en skänk till salen, äfven hafva vi tänkt att göra ett par puffar af våra lårar som äfven skall stå i salen. I sängkammaren der hafva vi två sängar, som äro mycket trefliga, ej att skuta ihop, de äro plaserade midt på golfvet intill hvarandra, man har sina sängar här ute ej gärna intill väggen, emedan det springer så mycket djur på dem, ofta se vi ödlor som kila på väggarna i sängkammaren o det vore ej trefligt att få dem till sängkamrater, på en vägg der ha vi toilettbordet samt ett klädskåp, på väggen midt emot klädskåpet står min byrå, som är gjord så att ett litet linneklädskåp står på byrån, den är neml. i två delar, också har Carl sin byrå i sängkammaren, detta var allt vi hafva der illika med några bambustolar. I Carls arbetsrum der är ej mera än hans skrifbord och skrifstol samt hans hvilstol o en präktig stor bokhylla som han gjort sjelf, full med böcker, samt en papperskorg. I Pastor Juliebös rum är en säng, ett skrifbord, en byrå o några stolar, dessa möbler köpte han sjelf i Bombay.

 

Ja nu har jag sökt att beskrifva så godt jag kan huru vi hafva det inom hus. Salen o sängkammaren äro de största rummen o ligga midt i byggningen o hafva rum rundt omkring sig, så på dessa hafva vi inga fönster, blott glasrutor i dörrarna på det att det skall komma in dager från de andra rummen. En gång då min lille gubbe får tid skall jag be honom göra en ritning på rummens läge, så skall jag sända hem till Eder då kunnen I lättare få en aning om hur det är.

 

Jag måste nu gå ifrån en liten stund, vi skola nu t o hafva en afton ”drive”, hvarje morgon o afton äro vi ute o åka efter våra små oxar som springa o luffa rätt snällt. Om morgnarna brukar vi för det mesta resa till våra skolor o se huru de gå ann der, vi gå då o besöka hvarje klass o så fort de små pojkarna få se oss komma de framspringande med små griffelaflor och skall visa oss huru de skrifva o räkna, också vilja de gerna låta höra hvad de kunna läsa, de äro ej alls blyga. Då vi sålunda besökt gosskolan fara vi till flickskolan som ligger längre in i staden. I dessa båda skolor finnes inga bänkar för barnen att sitta på utan endast mattor som ligga radvis på golfvet i st. f. bänkar, på dem sitta de, o detta är ju ganska anspråkslöst.

 

Vi hafva nu varit ute och promenerat i vagn samt derefter ätit middag, vill nu fortsätta något litet men måste snart sluta, ty brefvet måste till posten i afton. Innan jag slutar måste jag berätta att vi hade en liten bjudning i söndags på vår Skollärare o Kateket samt deras familjer, de voro bjudna på middag, jag dukade då sittbord o voro inalles 12 personer. Men vad roligt min Carl, Pastor J o jag hade under denna måltid det kunnen I ej tänka Eder, att se alla dessa 9 personer äta med blotta fingrarna, första rätten bestod af köttbullar, potatis och andra rätten bestod af oxstek och skärbönor samt kokt ris, det var ej ledsamt att se huru smidigt de öste i sig de tunna bönorna med fingrarna utan att spilla det minsta, ja i sanning det gick riktigt fint till, sedan hade jag fruktsoppa o somliga af dem tänkte sig till att äta äfven den med fingrarna, men då sade Carl till dem att begagna skeden hvilket de gjorde. Ja det var verkligen det roligaste kalas jag varit med om. Jag hade naturligtvis dukat litet snyggt o trefligt med både knif o gaffel o sked, men då vi hade satt oss till bordet o skulle börja att äta, sade Skolärarens ”Mem Sahib” att de voro ej vana att äta med knif o gaffel så det kunde de ej, då sade Carl till dem att de fingo äta huru de ville o de grepo verkligen verket an o det med bara fingrarna o voro helt ogenerade.

 

Jag måste äfven berätta att vi härom dagen fingo en stor påfogel af Mrs Bloomfield, som Carl tror att Öfversten sjelf varit ute och skjutit. I kunnen ej tänka så stor o präktig den var, vi hade göra äta upp den i tre dagar, det var mycket godt o rart kött. Det var en hona så den hade ej så vackra fjädrar som hanen, jag vill sända hem några af dem. Tänk så snäll Mrs Bloomfield är, hon skickar oss än det ena än det andra. Vi kunna nog få köpa kött när vi vilja här men det är så otäckt o osmakligt så jag kan ej förstå huru det kommer sig, men Carl säger att de döda ej andra djur än de som äro så usla att de hålla på dö sjelfva o kanske de flesta äro sjelfdöda som de sälja. Allt kött här har en obehaglig lukt både medans det är rått o kokt. Och detta kött är det ända såvel som man kan få köpa här. Getkött kunna vi ock få köpa men äfven det är så magert o slankigt.

 

Ja nu har jag språkat så mycket så ni kunnen vara trötta men det är så roligt att få berätta om allt hur vi hafva det. Från lilla Maja har jag ej hört något på länge, hon är så trög att skrifva till mig, men sist jag hade bref skref hon att hon varit så rask hela tiden, de skulle då fara ”in camp” dagen efter sedan hon skref till mig.

 

Farväl nu lilla Mamma o Serena för denna gång! Varen nu glada o lugna för oss, Herren sköter oss för hvarje dag eftersom vi det betarfva och det vet jag Han gör med Eder. Mottag nu hvarsitt famntag o en kyss från Eder älskande Kerstin. Helsa så kärt till syskonen Rs. o E-ns fr. oss, samt till Anna B., Tanterna Virström, Smidt o Kalander, flickorna Hydén o alla medlemmarna i lilla syföreningen, vännerna Sundqvistens o föröfrigt alla som fråga efter oss. Eder K.L.