Narsinghpur den 29 Mars 1887

 

Min dyra älskade lilla Mamma och lilla kära syster Serena!

 

Mycken nåd, frid och välsignelse af Gud tillönskar jag Eder båda!

 

Denna gång kanske jag kommer och öfverraskar Eder något, emedan det ej är mera än fjorton dagar sedan jag sist skref hem, men jag vill ej dröja längre innan jag nu åter underrättar Eder om mitt helsotillstånd. Herren vare tack och lof, som nu åter gjort mig frisk och kry, jag tycker sjelf det är underligt att jag så snart kunnat repa mig, ja Herren har varit mycket God mot oss, måtte vi ej förgäta att lofva o prisa hans heliga namn derför. Jag har nog ej ännu återfått alla mina krafter men lilla Mamma o Serena skall se att går ej så lätt här ute i detta klimat att blifva stark då man förlorat sina krafter, men jag är nu så glad o tacksam emot Herren för det han gjort med mig, får jag nu endast ligga o hvila mig en gång vid middagstiden på dagen, så är jag sedan rätt kry hela dagen. Och här ute i detta landet måste alla fruntimmer åtminstone taga sig liten hvila på dagen om de skola kunna sträfva, emedan klimatet här är mycket frestande. Särdeles nu under hettiden blir man mycket vanmäktig, vi hafva länge haft omkr 30 grader cels. i våra rum o då är hettiden nätt och jemt begynd, det kommer att blifva ännu mycket hetare. Ute är det så hett o varmt midt på dagen så man kan knappast andas. Den enda tid på dagen, som man nu kan få litet luft är om morgnarna, vi gå derför upp ganska tidigt o beger oss utomhus så fort vi kunna för att hemta frisk luft, om aftnarna är det äfven mycket qvaft o hett, men det är förunderligt att det kan hinna till på natten att få kyla af, så ibland om morgnarna tycka vi det är så kallt o svalt så vi frysa. En morgon kl. 6 gick jag på virandan och tyckte det var så kallt, jag riktigt frös fastän jag hadescharl på mig, jag gick o såg på termometern som hängde der o då var det 18 grader cel. Utaf det är så varmt på dagen o man då blir så upphettad bli man så ömtålig så då termometern sjunker till 18 à 20 grader, då tycker man det är riktigt kallt. Efter kl. 8 om morgnarna kunna vi nu ej gå ut för hettan, o ända till kl. 6 på qvällen är det så varmt att man håller sig helst innestängd.

 

Min afsigt med detta bref var nu äfven att komma och gratulera lilla Mamma på ”Amalia” dagen den 20 April, jag hoppas att detta bref skall komma lagom fram till dess. Mottag nu lilla Mamma våra hjertligaste gratulationer på denna dag, och framför allt önskar jag lilla Mamma mycken nåd o frid af Gud och dernäst att Gud ville gifva lilla Mor mera helsa och krafter till både kropp o själ.

 

Tack du lilla Ena för sista brefvet, som vi erhöllo i förra veckan, jag kan ej säga så ondt det gjorde mig att höra, att vår älskade moder skall vara så klen o skral, måtte Herren Gud stärka lilla Mammas både kropps o själskrafter, derom vill jag bedja Gud dagligen. Jag kunde ej låta bli att gråta då jag läste i ditt bref lilla Ena, att Mamma tacklat af så i vinter, måtte hon blifva bättre då våren kommer, det önskar jag af hela mitt hjerta.

 

Det är minsann ej godt att känna sig svag o klen. Min lille Carl har gjort allt och gör, för att jag skall återfå mina krafter, I mina kära kunnen ej tänka Eder huru god snäll och rädd han är om mig. Läkrarna här ordinerade att jag skulle dricka portvin, som skulle stärka o underhålla mina krafter, ty kan man blott underhålla sina krafter tror jag att febern ej blir så svår vid en, och genast sände min lilla Carl till Bombay efter ett halft dussin halfbuteljer ”Invalids portwine” en slags sjukvin, och nu går han upp tidigt hvarje morgon o lagar till en äggtoddi medan jag ligger, o kommer o gifver mig. Och hvarje qväll sedan det blifvit svalt kommer han då o gifver mig ett glas vin igen. Och vid alla möjliga tillfällen hjelper han mig och passar på mig o är så rädd att jag på minsta vis skall behöfva anstränga mig. Tänk lilla Mor o syster är jag ej bra lycklig, som fått en sådan snäll make. Och när jag låg sjuk längtade jag så mycket efter sodavatten, ty jag hade en brinnande törst, o då skickade min lille Carl till Jabbalpur efter några dussin buteljer sådant vatten o då fick jag min längtan uppfylld. Allt hvad jag önskade mig så skaffade han om det var möjligt.

 

Jabbalpur är en större stad o millitär station, som ligger ej så långt härifrån, det är en 4 à 5 stationer. I tisdags i förra veckan for min lilla gubbe o jag dit o voro der tills torsdagsmorgon. Efter sedan jag varit sjuk längtade jag så mycket efter att få komma ut o fara litet o derför reste vi dit, han skulle göra litet uppköp der af saker, som man ej kan få här. Det var mycket roligt att få komma dit o se den platsen, jag blef mycket förtjust i den, äfven tror jag att denna lilla färd gjorde mig godt.

 

Min lille Carl o Pastor J. äro nu ute o spela krocket på qvällsqvisten, vi bruka hvarje afton taga oss ett parti för att få litet motion i fria luften. Nu måste jag sluta för denna gång. Jag har i dag äfven skrifvit till syster Ida, så jag är nu ganska trött.

 

Helsa nu alla, alla bekanta som fråga efter oss, särskildt Anna B. samt lilla fröken Terése o tacka för den helsning hon sände oss, först o sist helsas nu lilla Mamma o Ena fr. Edra sannt tillgifna Carl och Kerstin.