Narsinghpur den 26. April 1887

 

Min dyra älskade lilla Mamma och lilla kära syster Serena!

 

Guds rika nåd, frid o välsignelse tillönskas Eder båda!

 

Nu har fyra veckor förflutit sedan jag sist skref hem, hvadan jag känner det såsom min pligt, äfven är det ett stort nöje för mig att nu få meddela mig litet med Eder igen. Tiden ilar så fort undan, jag tänker mig hvilken skön årsstid I hafven derhemma då detta bref kommer fram och äfven nu. Tänk den sköna våren och sommaren i norden! Jag har nu redan smakat på så mycket af detta sydliga klimat, att jag värderar vårt nordliga så, så jag kan ej med ord beskrifva det en gång. Vi hafva nu verkligen en mycket svår och tryckande årstid, vissa dagar känna vi oss så vanmäktiga och förbi så man känner det svårt att lefva, och detta endast af den gräsliga hetta, som bi nu hafva. Lilla Mamma och Serena kunnen aldrig tänka Eder huru brännande hett och varmt här är nu, särdeles utomhus, om vi träda ut på virandan på dagen så är det alldeles som man ställde sig för en masugn, ja det är otroligt hett och varmt nu, och då vi åter komma in i rummen kännas de så svala och sköna nästan så man komme in i en källare och då är det öfver 30 grader cel. der, då kunnen I tänka Eder så hett det är utomhus.

 

Vår bangalow är särdeles sval och skön och dertill hafva vi nu både ”pankor” och ”kaskas” som gifver oss litet mera svalka och gör det drägligare för oss att lefva, jag sitter nu och skrifver under det pankan hviftar öfver mitt hufvud inne i salen. Vi hafva pankor i salen och sängkammaren. O, om ni finge se denna tillställning hvad jag tycker det skulle förefalla Eder löjligt, jag vet huru det var med mig först jag fick se dem. Jag vill beskrifva huru våra pankor, o de flesta, se ut. Det är först en ram eller ställning af träd ungefär 5 qvarter bred, o denna ställning går öfver hela bredden på rummen, och på denna ställning är fastspikad mångdubbelt tyg, som består först af dubbel säckväf, som är inklädd i hvitt tyg, utpå detta sitter en rynkkappa af finare hvitt tyg på båda sidorsom är kantad med röd flanell, sålunda har hvarje panka sexdubbel med tyg o detta för att den skall vara så tung o sätta luften så mycket mer i rörelse då den drages. Sedan drages den med snören, som ledes ut i rummet utanför eller på virandan der pankavala står eller sitter och drar den. Vi ha nu måst skaffa oss en tjenare till för pankningens skull, så nu hafva vi ej mindre än 5, det är endast hem jag skrifver om detta, jag vet ni ej nämner derom, men detta är det minsta tjenareantal man kan hafva härute, emedan hvar o en ej vill eller gör mer än ett göromål, såsom den som nu drar pankan så gör han det o ej mera o den som bär vatten likaså, äfven den som sopar o gör rent. De skulle alla naturligtvis hinna med mycket mera, men då sitta de och hvila sig. Men att gå ärenden såsom att gå till Bazaren o köpa mat o annorstädes det skickar vi hvilken som helst af tjenarne o de äro villiga att gå alla möjliga ärenden.

 

Lilla Mamma o Serena skolen se att här kan man ej uträtta mycket sjelf, dels sträfvar man ej i denna hetta och dels får man på inge vis gå ut i solen, det skulle vara ens död värt, tror jag, åtminstone skulle man få svårt mehn deraf kanske för hela sitt lif. Carl som ibland är nödsakad att gå ut något då det är soligt och hett får straxt hufvudvärk, och jag får aldrig gå ut så att en solstråle når mig, I skolen se att jag har en liten gubbe som är rädd om mig. Om morgnarna då vi äro ute o åka är naturligtvis solen uppe, men öfver vår ”tånga” eller vagn är spändt tjockt tyg som är måladt med hvit oljefärg så solstrålarna ej kunna tränga sig igenom detta, o under denna ”kuf” sitta vi.

 

Så har jag visst aldrig berättat hurudana hattar vi begagna härute, då vi voro i Bombay köpte Carl mig trenne hattar, den ene en grå filthatt, är alldeles till fason o storleken som pappas gamla grå filthatt, den Calle S. fick, det är blott den skillnaden att min är dubbel eller två hattar, den ene sitter på den andra, som jag kan taga åtskiljs om jag vill, de begagnas dubbla här för solens skull, ju hetare o soligare det är ju tjockare hattar måste man hafva. Den andra hatten är en så kallad korkhatt, den är af något slags lätt träd och är mycket stor o tjock, jag tänker ett par tum tjock i kullen o brättena, detta är min riktiga solhatt, som jag skall hafva om jag är nödsakad att gå ut i solen, äfven den är till fason som en herrhatt. Du lilla Serena skulle allt tycka att dessa hattar se löjliga ut om du finge se dem.

 

Jag vill nu tala om hvad ”kaskas” är utifall Ni ej skulle ha reda derpå, det är en matta flätad af fina, fina rötter, qvarterstjock ungefär, denna matta göres efter dörröppningen o insättes der på dagarna samt bestänkes med vatten, så att den alltjemt hålles fuktig, när det nu blåser o drar på denna matta så kommer det så kalla sköna vindar in i rummet utaf vattnet som den är genomfuktad med. På detta sätt reda vi oss nu ganska bra för hettan, men detta förutan, och utan panka tror jag aldrig vi skulle kunna lefva under hettiden särdeles här i Narsinghpur som är den hetaste af alla missionsstationerna här i Indien, alla de andra ligga högre o friskare.

 

Carl o jag ligga nu ute i vårt tält, som är uppsatt på en plan utanför vårt boningshus, det blir så qvaft inne om nätterna, så man bara ligger och svettar och har svårt vid att sofva, derför ha vi flyttat ut våra sängar i tältet o sofva der om nätterna. Det blir ganska svalt o närapå litet kyligt under natten ute, så jag njuter mycket af att ligga ute, men jag fruktar att min lilla Carl har blifvit något kall i tältet under någon natt, ty han är ej fullt bra nu, han går o hankar o drass med litet feber, men ej värr än han går uppe, jag deremot är nu, Herren vare tack, ganska kry o rask, jag blott lider emellanåt af hettan. Äfven min Carl lider af hettan och jag tror pastor Juliebö värst af oss alla tre.

 

Vår matlust den är ej stor nu under den heta tiden, det är ganska svårt för mig ibland att veta hvad jag skall gifva mina herrar till mat, ingenting finnes här att få köa, det enda i matväg är kött, men det är ej så smakligt, så vi sederar det gerna allesamman. Ägg är det mesta vi lefva vid u tror jag, och hvad jag har blifvit mycket förtjust uti så är det ”carry”, kan jag få, så vill jag gerna hafva det en gång om dagen. Så ondt jag tyckte det var hemma, så godt tycker jag det är nu, jag tror att alla europeer som komma hit ut blifva förtjusta i Carry, min Carl tycker äfven mycket om det, o bland engelsmännen tror jag det är en stående rätt dagligen. Bara man får riktig smak på carry tycker man allt mer o mer om det.

 

Det som vi äfven äta dagligen så är det fruktsoppa, det är ändå det bästa vi få i hettan, både pastor J. o Carl så äro de mycket förtjusta i denna soppa, och det fägnar jag dem äfven med till hvarje middag. Jag kan ej förstå hvad vi skulle äta om vi ej hade den goda, rara svenska frukten, ty intet ersätter den. Och jag får ej förgäta tala om huru god frukt vi få härute under hettiden, det är meloner neml. de sista dagarna har vi ätit det mycket och hvad jag då ofta kommit ihåg lilla Mamma, som är så förtjust i denna frukt, jag brukar säga till Carl hvarje gång vi äta meloner: ”Ack om jag kunde sända hem en melon då o då till Mamma o Serena”. Mamma o Serena skolen se att här får man dem billigt, de äro mestadels klotformiga till fason, o en melon som är så stor som ett litet hufvud eller så att den uppfyller en stor tallrik kostar 2 pajsa här, o det är ungefär 5 öre knappast. Tänk är ej detta bra billigt. Jag önskar bara att jag skulle kunna fägna om Eder riktigt med denna frukt, särdeles lilla Mamma som jag vet är så förtjust i den. Det är äfven mycket läskande o godt för oss att hafva denna fruktunder hettiden, jag tror att dessa meloner äro mera läskande än dem vi få hemma. Här finnes så många olika sorter, jag har redan ätit fem olika slag, men den vi skickade efter idag smakade allra bäst tror jag, ty den liknade till smaken mest våra svenska, utom det vatt den kändes mera läskande.

 

Ja nu har brefvet redan blifvit långt, hvarför jag måste tänka på att sluta. Men jag har än en sak som jag vill tala med dig lilla Ena om o det är neml. detta. Vi ha tänkt bedja dig hjelpa oss o skaffa litet i matväg till hösten af sådana saker som kan hålla sig att skicka, först o främst skulle vi vilja hafva litet knäckebröd af groft rågmjöl, vi lengta mycket derefter, o sedan litet andra saker som jag sedan vidare vill skrifva om kanske i nästa bref, ty det lider snart på tiden. Vi vilja då sända hem litet pengar till dessa uppköp. Du blir väl ej ledsen om vi komma och besvära dig med detta, säg syster lilla?

 

Jag måste nu sluta för denna gång. Det börjar nu åter bli ganska länge sedan vi hörde något från hemmet, hoppas ändå att lilla Mamma o äfven du syster lilla äro krya o raska. Helsa nu så obeskrifligt mycket till alla, alla bekanta som fråga efter oss, särskildt Anna B. Tanterna W. Kalander o Smidt. Först o sist helsas nu lilla Mamma o du lilla Ena från min man och mig. Eder älskande o tillgifne Kerstin Lindroth

 

Mottag en hjertinnerlig helsning från mig! Jag hoppas I båda våra kära mån godt. Vännens bref är nu en dag gammalt, så jag har hunnit blifva fullt kry och rask igen. Gud vare pris! Eder sannt tillgifne Carl.