Narsinghpur den 24 Maj 1887

 

Min lilla älskade Mamma och lilla kära syster Ena!

 

Mycken Guds nåd och frid!

”Ända hittills hafver Herren hulpit, han skall hädanefter hjelpa.”

 

Ett mycket kärt och glädjande bref fr. hemmet har jag denna gång att tacka för, tack syster lilla för du alltjemt skrifver så långa och roliga bref! Aldrig kan du ana så du gläder oss när du kommer med dina roliga och efterlängtade bref. Särdeles glad blir jag då jag får höra att lilla Mamma är någorlunda rask och kry. Gud förläne vår lilla älskade moder helsans dyrbara gåfva på ålderdomen, det är min innerliga och dagliga bön till Herren. Och äfven att du lilla syster måtte få åtnjuta samma nåd af Herren. I ditt sista bref nämnde du att du hade värk i dina fingrar, stackars lilla syster det gjorde mig mycket ondt att höra, alldenstund du har så mycket arbete med skrifning, som ändå måste gå framför allt.

 

Ja nu hafva vi snart genomkämpat en hettid, och det är förunderligt hvad allt går bättre än man på förhand tänker sig. När jag ser tillbaka på denna tid så har jag så mycket att tacka Gud för, visst har hettan mången gång kännts svår och tryckande för oss, men Herren Gud har hulpit oss igenom ända hittills underligen. Ända tills Maj bröt in redde vi oss mycket bra o led ej särdeles af hettan, då vi finge stänga igen om oss o krypa in i vårt svala boningshus, men denna månad har för oss alla tre kännts mera tryckande. Men jemför jag denna hettid med den kalla tiden som jag upplefva i Indien, så har hettiden i det afseendet varit så mycket angenämare att jag sluppit den elaka febern, som var så efterhängsen under den kalla tiden. Tänk hvilken stor nåd detta är! Jag är så glad för hvarje dag jag känner mig någorlunda rask och kry.

 

Du skref i ditt sista bref lilla Ena om Maria Charlevilles o Maria Erdtmans förlofningar, den förstnämnde förvånade mig ej så mycket enär man hört rycktet derom, men den sistnämnde var ett besynnerligt parti på alla vis, underligt att föräldrarna gick in derpå.

 

Då du sist skref till oss trodde du att vi voro tillsammans i Betul, men denna vår resa blef ej af, ehuru det skulle nog ha varit roligt för oss alla att få sammanträffa, men det var många orsaker som gjorde att vi ej kunde eller vågade begifva oss ut på en så lång besvärlig resa. Jag var då vid hettidens början mycket svag o klen efter den stygga febern, också dertill vill jag u berätta för min lilla Mamma o dig syster lilla, att jag är i den ställningen att en så lång o besvärlig resa kunde ha varit för ansträngande för mig så klen som jag var, och att det kunde ha blifvit alltför svåra följder efter densamma.

 

Lilla Mamma skall se att denna min belägenhet har gjort att jag känt mig särdeles svag o klen i detta tryckande klimat, särdeles som min matlust äfven varit skral o jag bara längtat efter vår svenska goda mat, som här varit omöjlig att få, det som jag mest har saknat så är det vårt grofva rågbröd o litet saltad mat, som sill, skinka o salt kött. Men så långt möjligt varit så har min lille älskade Carl sökt skaffa efter från Jabbalpur, men I skolen se att de kostar ”pajsa” här. En liten, liten låda, ungefär som en sardinlåda, kostar 1 Rupée = 1 kr. 40 öre, så detta är ej för smått folk att begagna, men min lille C. har ändå skaffat mig sådan enär detta varit det enda som kunnat marra i mig litet bröd. Jag klagar visst ej på brödet vi få här, utan tvärt om vill jag säga att det är mycket godt o bra, bättre än jag någonsin tänkte mig att man kunde få här, men man tröttnar ändå vid hvetebröd, o smakar ej så bra till maten som vårt goda svenska rågbröd.

 

Men Herren vare tack och lof, jag är nu bättre på allt vis, äfven min matlust. En tid var mitt lynne så nedstämdt så jag hade bara behof af att gråta, men nu återigen känner jag mig litet modigare, allt är det nåd af Gud. Nu särskildt vill jag bedja Eder mina kära att I bären mig på bönens armar till vår himmelske fader, jag känner mig nu mer än någonsin i behof deraf.

 

I Januari blef jag på dessa vägar och då kan lilla Mamma bättre än jag räkna ut när vi ha att förvänta oss en liten. Jag vet och förstår nu väl att jag i många afseenden skrifvit barnsligt o dumt, men jag tycker det är så roligt att få meddela sig med Eder mina dyra kära om allt o jag vet att ni intresserar Eder för allt som rör oss.

 

I dag har jag haft bref från Maria hon var frisk o kry nu, men talade om att äfven hon varit krank en tid. Tänk så roligt att Valentins nu fått sig ett ordentligt hem, jag är mycket glad öfver att de fingo stanna i B. för något år åtminstone, vi äro då ej så långt skiljda åt fastän det är svårt, för vägens skull att träffas, men vi skrifva ganska ofta till hvarandra M. o jag.

 

I mitt förra bref skref jag att vi önskade att du lilla Ena ville hjelpa oss med att skaffa litet till vårt skafferi till hösten, jag vill nu säga dig hvad vi förnämligast önska: först och främst af allt önskar min lille Carl bruna bönor, så ville du vara snäll och köpa en 10 à 15 skålpund sådana, sedan det jag helst önskar är groft knäckebröd af råg, tag det billigaste, som ej är så förfärligt tunt, ett par eller tre pund allt eftersom det bär sig, så tycka vi äfven att det skulle vara så godt att få en liten rökt skinka, om du lägger ned den i en bläckkartong, så håller den sig nog god hit ut bara den är väl torr förut. Pastor Carlsson som var i vårt sällskap, hade med sig rökt fläsk, som var nedlagt i en bläckkruka, o det var mycket bra o smakligt sade han. Skulle nu pengarna, som vi ämna skicka, räcka till, så köp äfven några medfurstar o en anjovisburk eller ett par hur det passar, så vore vi dig mycket förbunden lilla syster, men jag är nu mycket ledsen öfver att vi skaffa dig så mycket bråk och besvär. En sak som är oumbärlig för oss så är det potatismjöl, det minnes jag att de snälla Råbergarna lofvade oss till ett annat år, så kanske du slipper att köpa.

 

Du skref äfven i ditt sista bref att vi skulle nämna om hvad vi önskade så skulle du försöka skaffa oss under sommaren, och nu kommer jag o taga denna din godhet i anspråk, sägande att hvad du kan skaffa i fruktväg så äro vi förtjusta öfver, jag vet knappast huru vi skulle kunna lefva fram denna hettid om vi ej haft af den syrliga, rara svenska frukten, och blåbär o lingon begagna vi till plättmos, det blir ganska bra för att ej säga mycket rart till plättar, för öfrigt vet o förstår du nog att det allra ringaste blir kärt för oss att få mottaga. Tack syster lilla för du vill hjelpa oss med detta.

 

Vi ämna sända hem20 Rupee till dessa uppköp, det blir i svenskt mynt 28 kronor o skulle nu ej dessa räcka till allt det jag skrifvit om så köp mindre o så långt de räcka, men du måste komma ihåg frakten upp till Stockholm o lemna pengar till den, jag vill på intet vis att du skall taga af dina skrifpengar ett öre till detta. Jag har tänkt och undrat på om du skulle kunna taga den packlåren jag lemnade hemma att lägga ned knäckebrödet och de öfriga sakerna uti, kanske den är mycket för stor, men knäckebröd brukar taga stort rum, o utifall du kan skaffa Mia o mig någon frukt så kunde ju alltsammans läggas i denna lår, äfven om ni ämnar sända ut några plagg till skolbarnen här. Ja syster lilla du får styra som du vill med detta, jag vet att du gör det så bra, så bra.

 

Jag har visst aldrig talat om huru vi få vårt bröd här, det är en nativ, en svart man, som är bagare o utaf honom taga vi tvenne brödlafvar om dagen, de äro ungefär så långa som detta ark, kanske något längre, och bra breda o tjocka. Vi få 12 sådana för 1 Rupee.

 

Vi hafva nu 2 af Skollärarens barn hos oss, en gosse på en 16 år och en flicka 14 år, gossen har haft feber en längre tid och är mycket klen, vi togo ned honom till oss för att se om han ej skulle blifva bättre o flickan är med för att passa på honom. Det påstås att febern lättare skall gå bort om man får byta om boningsplats, o nu får vi se hur det går med honom, vi voro o hemtade honom i går morse med våra oxar o tånga o då togo vi äfven med oss hem kateketens två små ban, en flicka en 6 år o en liten gosse mellan 2 o 3 år. Så i går hade jag en liten barnskara omkring mig att styra med. Så har våra tjenare små barn, ”panivala” två små gossar o ”galivan” en liten flicka, dessa små komma inspringande till mig flera gånger om dagen o säga ”memsahib gif bröd”, ”vi önska bröd” detta har jag sjelf vant dem vid så nu börjar de blifva så efterhängsna. De äro så förtjusta i vårt bröd enär de aldrig få sådant, deras bröd som de äta äro en slags tunna kakor som kallas ”chapatti” o bestå af mjöl o vatten o bakas så godt som på glöden till varje mål ej någon jäsning alls.

 

Vi hafva mycket roligt åt dessa små, o hvad jag har plockar jag för dem, de äro ock mycket förtjusta i oss, när vi varit ute o åkt o komma hem så springa de o möta oss på gården o skrika öfverljudt ”Salam sahib”, ”Salam memsahib” ej en utan jag tror 10 gånger om.

 

Nej nu måste jag sluta för denna gång, min lille Carl vill skrifva litet ock. Helsa nu så mycket alla möjliga bekanta som ni träffa, jag nämner ingen särskildt. Till sist kommer jag o omfamnar lilla Mamma o dig lilla Ena så hjertligt. Haf öfverseende med mitt förfärliga kludder beder Eder älskande tillgifne syster.

 

Helsa mina öfriga syskon, Rdrs o Edréns, då du skrifver. Jag har i dag haft bref fr. Josefine Larsson Göteborg, hon berättade att Selma Osterman är mycket sjuk, så de vänta att hon snart skall få gå hem, berätta detta för lilla Anna B. jag vet att hon känner dem. För några veckor sedan hade M. o jag bref fr. Gerda H. ett mycket snällt bref, vi måste snart skrifva till henne. Äfven en god vän till Gerda hade skrifvit en sida i G-s bref. Det är bra glädjande att se sig vara ihågkommen af kära vänner. Än en gång farväl mina innerligt dyra o kära. Gud vare med o när både Eder o oss önskar Eder Kerstin.

 

Narsinghpur C.P. d. 25-5-87.

 

Älskade moder och syster!

 

Mycken frid vare eder!

 

Så kommer jag ock nu till eder i min lilla Kerstins bref. Lilla gumman min har ju berättat om allt möjligt, så det kunde ju vara onödigt för mig att skrifva något, men jag tror I glädjen eder åt att se en rad skrifven af mig ock, derför tycker jag det är så roligt att skrifva litet med äfven om jag ej har något särskildt att skrifva om.

 

Det var mycket roligt att min lilla älskling talade om hvad vi ha att förvänta oss snart från Herren. Jag vet ju att I bedjen Gud med och för oss att han bär och hjelper och för till en god utgång. Jag är så glad, att min lilla vän nu sluppit febern så länge och hoppas att hon måtte slippa den alltfort. Hon är nu ock, lofvad vare vår Gud, rätt kry och glad trotts hettan den starka som ännu pågår. Förra veckan hade jag litet feber, dock Herren till pris behöfde jag ej vara i sängen mer än en dag.

 

Vi förtaga oss nu ej med arbete nu om dagarna, skolen I se - det är så under hettiden att vi ha nästan nog med att kunna lefva. Jag kan nu ej vara något i min snickareverkstad, der jag tycker att det är så roligt att stå och mästra ibland - det enda jag gör nu är att jag läser litet för egen del och läser litet engelska med vännen ibland.

 

Nu slutar jag för denna gång lemnande eder o oss i Jesu sköte. Hjertliga helsningar mottag från eder sannt tillgifne Carl.