Röda hafvet ombord på Pandora den 15 November 1886
Dyra
älskade Mamma o lilla syster Ena!
Mycken
Guds frid tillönskas Eder mina kära
Nu
ha åter några dagar förflutit sedan jag sist skref
till mitt kära hem, o sedan dess ha ej mycket af
betydenhet passerat. Vi ila fram den ena dagen efter
den andra å det vida hafvet utan att se annat än
himmel o haf. Men det var ju sant jag hann ej i mitt sista bref att berätta
något om Port Said. Aldrig kan ni tro hvilka trasiga o smutsiga varelser vi här
sågo. Vi hamnade i P. kl. 7 på morgonen o då jag
reste mig upp o såg ut genom det lilla fönstret, som är öfver
min säng, blef jag helt häpen öfver
att sedessa arma menniskor,
hvilka kommo ut i båtar till vårt skepp o ville hjelpa att lasta kol. Flere stora båtar med omkring ett
tjugutal menniskor uti närmade sig vårt skepp o man
var färdig att både skratta o gråta då man såg dem. Först o främst så smutsiga,
som man möjligen kan tänka sig o sedan hvar o en
nästan klädd efter egen metod. En del hade blott en skjorta på sig, andra en
slags lång fotsid kåpa, o åter andra klädda i kjol o tröja, samt en fjerde sort hade något mellan kjol o benkläder något
liknande turkarna. Hufvudet hade de flesta mycket väl
insvept med den ena bindelen på det hållet o en annan
på det andra. Ja, alla menniskorna sågo ungefär ut som den der fakiren ni ha porträtt af
hemma.
Inom parentes må sägas att K. o jag just nu varit o badat i Röda hafvets salta vatten, något mycket skönt, vi ha det nu, det vill säga sedan i går mycket varmt öfver 30 grader i våra hytter o äfven på däck, vi svettas så att det bokstafligen rinner af oss.
Nu vill jag återgå till min berättelse. På eftermiddagen samma dag vi kom till Port Said lemnade vi detsamma o kommo genast in i Suez kanalen. O, hvilken egendomlig natur! Höga sandbankar på ömse sidor om kanalen o högst sällan sågo vi ett grönt strå. Några palmbuskar var det enda gröna vi sågo. Vår farkost ilade sakta men säkert framåt så att vi påföljande afton kommo till Suez. Här stannade vårt skepp ute på hafvet sedan vi gått förbi S. ankrade här, o låg stilla hela natten. På morgonen sattes maskinen åter i gång o nu bar det af uti Röda hafvet. Snart nog foro vi förbi det ställe der Israels barn gingo öfver från Egypten. Det var en ganska högtidlig stund då vi passerade det ställe der en gång Herrens folk genom ett så stort under blefvo räddade. Pastor Karlsson läste för oss ur bibelen berättelsen om denna händelse just då vi passerade fram der. Hafvet var på detta ställe ungefär en half mil bredt o mellan bergklipporna var väl omkring ¼dels mil o sedan så långt ögat kunde nå inåt landet den ödsliga öknen. Sedan fram på dagen hade vi en bergkedja på venstra sidan om oss o om några timmar fingo vi sigte på toppen Sinai, hvilken hög o majestätisk reste sig öfver de andra topparna, den var så hög att den nästan försvann i skyarna, jag såg flera gånger huru molnen gingo nedom toppen. Ni kan aldrig tro mina kära, huru olika färg allting har här emot hemma, bergen äro ljust havanna bruna, ja, de skifta i både rödt o gult. Sanden är äfven mycket vacker, så att vi ibland önska att kunna sända hem litet af den.
Ingen af passagerarna fingo gå iland hvarken i Port Said eller Suez, så fort vi närma oss land, hissas den gula flaggan, hvilken ger till känna att vi äro pestsmittade, så att folk skall akta sig för oss.
Sedan jag sist skref har jag varit litet illamående några dagar, jag har haft värk i min rygg, så att två nätter sof jag knappast något. Våra bäddar äro nog mycket obeqväma så jag tror nästan det kom sig deraf att min rygg blef så ond. Mamma o Ena måste förlåta att jag skrifver så illa, de sista raderna ha jag skrifvit uppe på däck ty i salonen gungar det så jag har svårt att tåla det.
Den 17 November. O, så varmt vi ha det, 34 grader C både i hytten o på däcket. I dag har jag badat för tredje gången, det är mycket skönt o så vida jag får vara frisk vill jag ej försumma det någon gång. I morgon komma vi till Aden, der få vi gå i land, det skall bli underligt att åter få gå på landmark, det är nu snart fjorton dagar sedan vi gingo ombord. Änn ha vi med säkerhet fjorton dagars resa till Bombay, men då vi komma ur Röda hafvet få vi hopp om att det blir litet svalare. I dag ha vi på nära håll passerat stora nakna klippor ute i hafvet, det är eget att se dessa stora toppar ute i vattnet. Nu just fick jag sigte på land, jag vet ej om det är fastland eller blott öar, men hvilket som så gläder det oss då vi på nu fyra dygn ej sett land. Jag trodde aldrig på förhand att Röda hafvet verkligen var så stort.
I afton komma vi att passera Mekka på så nära håll att det synes. Vi hafva några Araber med som passagerare o dessa äro rätt lustiga att se, de bo på däck både natt o dag, om aftnarna då ikläda de sig långa hvita skjortor med en gördel om lifvet o så gå de flera timmar kanske, o promenera på däck o svalka sig, ehuru det egentligen ej är någon svalka, ty vid elfvatiden om aftnarna är det 29 à 30 grader. Det är mycket underligt att kunna sitta uppe så sent o ej känna den minsta kyla, utan kunna sitta i bara klädningen. Vi ha måst lägga bort mycket underkläder o det är ändå alldeles för mycket man har på sig. Det var en stor Guds nåd att vi ej kom att rsa i oktober här, ty då måtte hettan vara odräglig, säga de äfven här. Hvarje afton blixtrar det så vackert så det kunnen I ej tänka, äfven är det så vackert att se då solen sjunker ned i hafvet o månen då han kommer upp ur detsamma.
Svenske konsuln i Bombay Mr Janni är med här på båten äfven hans fru, de äro judar, han är en mäkta rik herre, för fem unga vackra hästar med sig. Ja, ni skall se det är ej liten ladugård här ombord, utom de förutnämnde hästarne, två oxar (hvaraf den ene dock fick mista lifvet i söndags), två stora kalfvar, några får, samt en stor mängs kalkoner, ankor o höns. Dessa stackare få allt efter behof sätta lifvet till för passagerarnas glupskhet.
Mamma o Serena kan aldrig tro hvilket godt sällskap vi hafva i pastor Karlsson, han är så snäll o uppoffrande att man ej kan tänka sig hans make. Han är så rädd om oss så det är nästan rörande att se, är tillika så barnslig, ja rigtigt hvad man säger oskuldsfull, ja, vi kunna skatta oss lyckliga att ha haft ett så godt sällskap. Detta är Kerstins o min åsigt, men Z. tycker ej alldeles lika, hon är så pretantiös så att jag tror ej någon kan vara nog uppmärksam mot henne o derför ledsna de o vid att visa henne någon artighet, hon reder sig bra sjelf så det är ej så tacksamt att hjelpa henne.
Vi äro alla krya o raska, så att det är lust att se, måtte Herren i sin stora nåd fortfarande hålla sin skyddande hand öfver oss, o måtte äfven I mina kära i rikt mått få erfara hans godhet o omvårdnad, det är min innerliga önskan o bön till Honom. Helsa nu mina gifta systrar, deras män o barn så hjertligt, lilla kära Anna B. dito, samt alla, alla mina kära vänner, jag kan ej räkna upp dem alla, men det är ändå min mening att hvar o en skall hafva sin särskilda helsning. Nu farväl för i dag mina kära. Eder älskande Maria.
I dag ha vi den 18 Nov. Om några timmar äro vi framme i Aden, säger man oss, vi ha tänkt att alla få gå i land der, vi tänka oss att köpa litet goda frukter der, här få vi nog frukter, men alltsammans är ej smakligt, ej en smula socker till melon eller de gräsligt sura apelsinerna o dadlarna äro fulla af mask, äpplena o päronen äro stenhårda, ja, nog hade vi andra föreställningar om söderns frukter. Likaså är det med naturen här, istället för blomstrande o leende stränder som vi drömt om, är det en ödslighet o nakenhet som man ej kan tänka sig, vi ha knappast sedan i Europa sett något grönt, blott höga nakna klippor i egendomliga former o färger ter sig för våra spejande blickar. I Aden få vi nog se mycket underligt såsom nakna menniskor o mera ruskigt. Eder Ia.