Narsinghpur den 16 Nov. 87

 

Min dyra älskade Mamma och lilla kära syster Ena!

 

Mycken nåd o frid!

 

Lofva Herran min själ o förgät ej hvad godt Han dig gjort hafver.”

 

Ja nu är det mycket länge sedan jag sist skref hem till Eder mina kära, dyra och mycket har jag under denna tid pröfvat på, men huru underbart hjelpte ej Herren i nödens stund, ja jag kan verkligen säga att sjelfva förlossningen gick lindrigare än jag på förhand tänkte mig, ehuru det ej var någon lätt sak att genomgå, o nej, det var smärtor som ej kan beskrifvas utan endast erfaras. Af min lille Carls sista bref hafven I redan hört om förlossningen huru allt försiggicks ifrån början till slut. Mamma skall se att det var nog dryga timmar ifrån kl. 12 på natten till 12 på dagen, värkarna voro så häftiga ända från början o så lätt kommo de på hvarandra så Carl trodde ej att det var en minuts uppehåll mellan hvarje värk, men Herren uppehöll o stärkte mig underligen, o huru ljufligt när allt var öfverståndet att då ega ett litet sött välskapadt barn, de känslorna kunna ej beskrifvas, ja moderskapet är i sanning sött. Hjelpen nu oss att bedja det Herren måtte göra vår lille son till en Guds tjenare.

 

Jag vill nu berätta litet om vår lille pys, han växer o frodas, Herren vare lof, han har blifvit så fet o rar sedan vi kommo hem till Nr. ja han är i sanning ett litet sött o förståndigt barn, det kunna vi redan se ehuru han endast är på 7de veckan, han ser så förståndig ut o börjar redan att ämna med sin lilla mun o skall tala, o skratta det började han redan med några dagar efter sedan han var född, jag tror äfven att han börjar känna igen både sin far o mor, ty han trifves bäst hos oss. Jag skall väl nu berätta hvad han heter i Söndags åtta dagar sedan döptes han vi hade då besök af Pastorerne Lundborg o Karlsson fr. Sagar samt Danielsson fr. Chhindvara, men pappa döpte honom sjelf o hans mamma bar honom; han erhöll då namnen Carl Harald Gabriel och vi kalla honom Harald, det är ju ett litet sött namn eller hur? Måtte Herren välsigne både honom och oss all för sitt namns skull!

 

En 4 à 5 dagar efter förlossningen fick jag litet feber, den vanliga febern som har plågat mig förut så mycket, o denna pågick i en åtta dagar o försvagade mina krafter, som nog voro ganska medtagna förut, jag kunde derför ej lämna sängen förr än den 15 Oct. jag klädde mig visserligen ett par dagar förut, men var då så svag att jag ej kunde stödja foten under mig utan att Carl bar mig o satte mig i en hvilstol der jag endast orkade sitta en liten stund, men bara jag väl kom ur sängen tilltog krafterna ganska fort dagligen o nu Herren vare lof är jag åter frisk o bra stark igen, det enda är att min rygg har blifvit betydligt svagare men jag hoppas att äfven den skall bli stark igen. Kunnen I mina kära tänka, att i nästa vecka ämna vi pom Gud vill, att fara till Betul, både Mia o jag hafva längtat så mycket efter att få se o språka vid hvarandra, så vi ha jemt skrifvit oss emellan, att så fort min resa blef öfverstånden o jag frisk o stark så skulle vi fara till B. för att stanna der några veckor, o nu är jag verkligen så stark att min C. ej tror det är vågadt att bege sig ut på denna färd, det är äfven så skönt o härligt klimat här nu o den bäst passande årstid att vara ute o fara, det är så svalt o skönt, särdeles om morgnarna tycka vi det är så kallt så vi nästan ”huttra” o frysa ehuru jag tänker det är öfver 20 gr. cel. man blir så ömtålig i detta heta klimat, jag tycker det är mycket kallare i år än i fjor då jag först kom.

 

Nästa gång jag skrifver kanske blir från Betul. Nu är väl ej för tidigt att tacka för de kära bref vi erhållit sedan jag sist skref, det är väl åtminstone 2, af hjertat tack lilla kära Ena för dina långa roliga bref äfven lilla mamma tack så innerligt för det lilla bref vi för några veckor sedan hade glädjen mottaga, aldrig kan jag omtala så glad jag blef då jag fick se mammas stil i brefvet ock, äfven tack du käraste lilla syster för alla dina rysliga, förfärliga besvär du haft för vår räkning med den der stora sändningen, det gjorde mig så ondt i hjertat när jag hörde hur mycket du styrt för oss, o dertill hvaröfverhopad af främmande, ja kära du jag kunde så väl sätta mig in uti huru bråkigt det skulle vara för dig, jag minns väl huru göromål o främmande kunde hopa sig på en ibland så man visste ej huru man skulle kunna reda upp allt en gång, o tänk nu ensam som du var o så mycket bråk o styr för vår räkning till, o dertill en ond hand, kära du hur blef det med den sedan, jag blef rysligt ledsen o ängslig att höra det du fortfarande får plågas af ditt gamla onda. Jag vet nog att du gerna hade besvär för vår räkning, men jag blef ändå ledsen att det skulle hopa sig så mycket på en gång för dig, emellertid tack lilla kära du för allt hvad du gjort för oss. Du skall se att vi äro ej missbelåtna för du köpt så mycket saker åt oss utan tvärt om blir allt så kärkommet så det kan ej beskrifvas, tack hjertligen för du ville vi skulle hafva lika med Valentins, så fort möjligt skola vi sända hem pengarna du lagt ut för oss, vi vilja försöka skaffa oss ett engelsk pound för att sjelfva kunna sända hem dem utan att det skall gå genom kassör Alborg, ty han gifver så rysligt litet för Rupeen, men det är ej så lätt att få engelska mynt här så det torde dröja något litet innan vi få sända dem. Tack än en gång för alla dina besvär o för allt hvad du gjort för oss, det är minsann ej det lill. Äfven tack älskade lilla Mamma, jag är viss om att äfven Mamma haft mycket besvär med denna sändning såsom att sy påsar o dylikt, Gud välsigne Eder för allt.

 

Min lille Carl är nu om dagarna sysselsatt med att odla upp ett litet land, här på vårt compound, på hvilket vi skola sätta de mergelärtor o sockerärtor, som syster Hildur gaf oss då vi reste ut, det är just nu rätta tiden att sätta dem, o frodas det hoppas jag vi skola få färska ärtor i Jul, jag vill berätta hur det går med dem. Carl hålls sjelf jemte våra tjenare o gräfver o arbetar så att ibland kommer han in o är så genomsvett o varm, han är så förtjust i ärtor o dylika grönsaker, så han trälar gerna nu för att sedan få njuta af dess sötma.

 

Wi ha måst skaffa oss en Aija för vår lille Harald o jag önskar ingenting hellre än ni kunde se henne när hon fått den lille ungen i sina armar, huru hon skriker o sjunger för honom samt slänger o dänger honom så jag är så förskräckt att hon skall bryta af honom ryggen, hon kan icke handtera honom bra alls hvarför jag ej har ro att lemna dem ensamma lång stund.

 

Mamma skall se att Carl blef ej litet förtjust öfver att vi fingo oss en gosse, det var just hans önskebarn, och så mycken tid han har ledig uppoffrar han på sin lille son, han har honom sjelf så mycket i sina armar o tillåter mig ej att trötta mig med den lille pysen, han är en riktig liten tung klump. Ja I kunnen aldrig tänka Eder huru lyckliga o glada vi nu äro både öfver den stora gåfva Gud gifvit oss samt deröfver att allt är öfverståndet, hjelpen mig att tacka o prisa Herren!

 

O hvad jag önskar att jag kunde visa Eder vår lille Harald, jag är viss om att lilla mormor o moster Ena skulle tycka att det är en liten rar pojke, han har varit mycket snäll utom de sista dagarna har han varit litet kinkig, troligen beroende af att hans mage ej varit riktigt bra. De första 8ta dagarna hade jag tillräckligt med mjölk åt honom, men sedan tog febern bort mjölken till stor del så nu har jag ej nog åt honom, vi gifva honom för resten getmjölk sådan den är kommen fr. geten ej blandad alls, denna skall vara bättre än komjölk som måste blandas med vatten. Om nätterna föder jag honom sjelf äfven åtskilliga gånger på dagen. Lille Harald är så förtjust uti att ligga igemter mig om nätterna, han sofver mycket bättre då än när han ligger i sin lilla fina säng.

 

Nej nu måste jag sluta för denna gång! Helsa så kärt alla våra bekanta, särskildt tanterna Virström, Smidt o Kalander, först o sit helsas lilla Mamma o Ena från min lilla car, min lilla Harald, som sänder mormor o moster många kyssar, samt Eder älskande dotter o syster Kerstin. O hvad vi nu vänta o längta efter låren det kunnen I nog tänka eder. K. L.