Sangar C.P. den 21/7 1890

 

Dyra älskade mamma o dito lilla syster Ena!

 

Mycken Guds nåd o frid!

 

Det är nu mycket länge sedan jag sist skref till Eder mina älskade, jag tror det är snart två månader, men jag hoppas att I förlåten min långa tystnad. Jag har nu så mycket att språka vid Eder om tycker jag att jag knappast vet hvar jag skall börja, men det är bäst jag börjar så långt tillbaka som vid tiden straxt efter mitt sista bref.

 

På lördagen i samma vecka jag skrifvit sjuknade jag i feber. Ehuru ej så särdeles stark var den dock svår emedan den var så ihållande, o den starka hettan gjorde det ibland nästan outhärdligt. Betänk att det var de hetaste veckorna på hela året, att under denna tid vara sängliggande o så för resten i mitt läge, det är något som jag vill bedja Gudbevara hvaro en ifrån. Herren hjelpte mig dock underligen dag från dag. Det var till särdeles stor glädje för mig att ha lilla Kerstin här, ty näst min älskade Oscar var hon mig till stor hjelp. Jag sade näst Oscar o vill derför berätta med huru mycken uppoffrande o försakande kärlek han vårdade mig. Jag förstår ej huru han kunde sträfva att i 10 nätter oupphörligt vaka vid min bädd. Jag kunde omöjligt vara lugn då någon annan vakade hos mig, men då Oscar kom var det för mig ss. balsam på mitt hjerta, jag kände mig straxt bättre o kunde till o med sofva några ögonblick. O, ja den största jordiska gåfva är en öm o älskande make, det får jag erfara allt mer o mer.

 

Då jag efter 14 dagar blef jag så kry att Lindroths vågade resa hem, de hade då varit hos oss en månad, men att glädjen var mycket störd, det säger sig sjelft då jag nästan halfva tiden var sängliggande. Men att resan ändå hade nytta med sig för våra syskon det tro vi, ty de blefvo både fetare o fick bättre aptit. Jag var länge mycket svag efter febern, men just nu börjar jag känna mig stark o kan sofva bättre om nätterna, Herren vare lof för allt.

 

Den 10 dennes mottogo vi två små gossar tvillingar 8 dagar gamla, vi voro nog rädda att taga dessa små usla kräk, men hvad var att göra då vi hörde deras historia: de voro oäkta födda, den unga modern dog i förlossningen, morföräldrarna ville ej alls veta om de små hjelplösa kräken, de hade förut bortdrifvit dottern, då de sågo huru det var med henne. I tre hela dar efter födelsen fingo de små varelserna ligga alldeles ss. de voro födda, utan bad, utan föda. Folket här har en sådan afsky för oäkta barn att det är ingen som ens vill taga uti dem, ty då bli de orenade. Till slut var det en qvinna som litet förbarmade sig öfver dem, gaf dem mjölk ur en bommullstapp som hon doppat i mjölk, det vanliga ättet att föda barn som ej får från modern. Allt hvad jag kunde gjorde jag för de små, en bra ayah fingo de, kläder syddes rikeligen o mjölk fingo de dricka ur lille Oscar Vilhelms butelj, men ändå kunde allt vårt görande ej hjelpa dem, den första dog efter 4 dagars vistelse här, den andre i går afton. De hade så litet lif i sig att dödskampen ej var svår för dem, hela deras lif hade varit ss. ett afdöende tänker jag mig.

 

Vi ha nu att i afton begrafva den lille gossen, men det är ej så vidlyftigt, en liten kista är snart ihopsnickrad o öfverklädd med hvitt tig, så brukar vi sätta blommor på locket o så bär det af till engelska kyrkogården der vi fått en del oss anvisad för vår lilla församling. Vår lille Vilhelm har nu hvilat der i mer än ett år o under tiden ha vi skaffat en enkel o billig men wacker sten på hvilken under namn, födelse o dödsdagstår: ”Thy will be done”. Det skulle vara roligt att i afton få gå med till lille Vilhelms graf, men det låter sig nog ej göra, ty det är bra långt omkr ½ svensk mil. Efter vår lille rara häst törs jag nu ej åka, jag åkte sista gången i april o då blef han rädd o skyggade o jag skuttade ur. Vi kommo sedan öfverens om O. och jag att jag ej mer skulle åka efter hästen, de ha ock så höga kärror här att det är nästan lifsfarligt att hoppa ur. Men den gången jag hoppade ur kom jag alldeles som på fjäder, ehuru jag slog baklänges i den hårda vägen kände jag dock ej det ringaste af stöten.

 

Jag har köpt lite krafs för att sända hem, men det är just intet vackert, jag hörde Kerstin sade att det hon sände var vackrare, hoppas dock att I tagen emot det ss. en liten gåfva till Eder Bazar i höst. Jag tänkte att sända detta i dag, men ser nu att jag ej hinner det, det får derför bli en annan gång.

 

O, hvad jag önskar att jag kunde få ha Eder alla mina kära hos oss. Då jag i går frågade lilla Carin om jag fick sända hennes ”salaam” till mormor så svarade hon, ”mamma mormor kommer aldrig till oss” hon sade detta med stora tårar i sina små ögon. Carin är efter sin ålder ovanligt stor, växer så att det nästan synes för hvarje dag, pratar o är mycket klok.

 

Jag talade om i mitt förra bref att O. begärt sitt afsked från stiftelsen. Han har nu fått svar, de vilja för ingen del gifva honom afsked, säga helt enkelt att de kunna det icke, äro nu resonliga o säga att de vilja taga noga reda på sanningen o dömma opartiskt. Detta var för oss glädjande ty förut ha de endast tagit Lundborgs parti o gifvit O. alla möjliga beskyllningar, hvilka han varit lika oskyldig till som det barn som föddes i natt. Alla kamraterna här har tagit O.s parti emot styrelsen, men vi börjar nu att tro att det ej varit styrelsen eller att den åtminstone ej vetat allt hvad Pastor Montelius skrifvit i dess namn, ty så i hög grad oförskämt har det varit.

 

Undrar nu om I kunnen taga reda på mitt kludder, bläckpenna o papper äro mycket dåliga. Tack lilla Ena för sista brefvet. Helsa nu alla, syskon, slägt o alla vänner. Eder alltid trofast älskande o tillgifne

Maria

 

Helsa Hildur att jag vill försöka att snart skrifva till henne.

 


 

Till detta brev har Harald Lindroth, son till Carl Fredrik och Kerstin Lindroth, skrivit en kommentar i sin släktkrönika:

 

”I slutet av detta brev berör moster Maria ett pinsamt förhållande:

Morbror Oscars avskedstagande från sin tjänst. Förhistorien till detta har jag fått ur ett annat brev (ej här insatt). När Valentins for från Betul till Sangor för att där uppta pastor Lundborgs arbete, medan pastor L. reste till Sverige för att vila, fingo Valentins löfte att bo i Lundborgs bangalow. Det var i samband härmed som något missförstånd måste ha uppstått. Nu var å ena sidan morbror Valentin mycket stolt av sig, å andra sidan pastor Lundborg också. En oböjlig natur håller på sitt, och när båda gjorde det, blev det ett spänt förhållande mellan dem. Lundborg, som var i hemlandet, kunde genom muntlig övertygelse få ”Styrelsen” över på sin sida, medan Valentin i brev hade det betydligt svårare. Pappa och de andra i Indien varande kamraterna togo emellertid morbror Valentins parti, och pastor Montelius måste ha handlat egenmäktigt. Emellertid fick detta pinsamma intermezzo så småningom ett lyckligt förlopp, ”Styrelsen” ville ej – på grund av oanade konsekvenser – bevilja morbror Oscars avsked. Med oanade konsekvenser menar jag – det har jag liksom på känn – att kanske flera av missionärerna ute i Indien hade följt morbror Oscars exempel och tagit avsked, om ”Styrelsen” handlat partiskt i ett sådant mål, till kanske obotlig skada för hela Evang. Fosterlands-Stiftelsens verksamhet, som ju var helt baserad på medel, influtna helt på frivillighetens väg över hela Sveriges land.”