Narsinghpur C.P.
India 5 februari 1891
Dyra
moder och syster!
”Lofven med oss Herren, och låtom oss samfäldt
upphöja Hans namn!”
Den
stora glada nyheten, att Gud vår trofaste Gud, den 1 dennes på Söndagsaftonen skänkte oss icke mindre än 2 välskapta söta
små döttrar, har jag att meddela eder med denna post. Såsom I med oss anropat
Herren om hans nåd och hjelp, så instämmen
nu med oss i tack och lof till Honom som hören våra böner och hjelper oss
– jag vet att I gören det! Herren är en
trofast Gud. Han är vår Gud! Vi känna
oss så öfverlyckliga att allt nu är väl öfverståndet och att Gud gifvit
oss tre dyra, älskade barn – vi känna oss så rika, så rika.
Jag hinner icke skrifva, blott några ord i dag, ty jag måste skrifva flera bref och för öfrigt har jag nu allt bestyr på min lott, då min dyra älskade lilla Kerstin, nu måste ligga och hvila sig efter det svåra arbete – det hårda dagsverke hon hade i Söndags – dock i största hast vill jag tala om hur allt aflopp och hur det nu står till.
I blifven nog ej litet öfverraskade då I fån höra att redan nu allt är öfver, enär I af våra bref veten, att vi icke väntade dessa små främlingar förrän i mars. Vi började på sista tiden blifva mer och mer öfvertygade om, att vi hade felräknat oss, ty allt tydde på att Kerstin icke kunde gå så länge. Vi hade engagerat barnmorskan (densamma som vi hade då Harald föddes) för den uträknade tiden, och kände oss nu rätt bekymrade hur vi skulle ordna det för oss att ej stå utan hjelp då det gällde – dock Herren styrde för oss. Vi hade inbjudit fröken Rensaa, som är utstuderad barnmorska, att vara hos oss under februari – och som sista veckan i januari var mycket svår mot min dyra, älskade lilla K. sände jag ett telegram till fr. R. att komma genast, så hon kom hit fredagen förut. Sedan på natten kom äfven den barnmorska som vi engagerat, enär hon var ledig så att hon kunde komma. På Lördagen var K. ”fullt bra” som hon sade och jag kände det nästan litet förargligt som kallat så mycket menniskor för ingenting, men redan på qvällen vid 9 tiden fingo vi det klart för oss att det skulle bli allvar af – och huru tackade jag då icke Gud, som sändt oss den hjelp som vi så väl behöfde. Det gick mycket långsamt och var en mycket svår dag för min arma illa K. (nu den lyckliga modern af så många barn). Först på söndagsqvällen kl. ½ 5 var en liten dotter lyckligen framfödd. Vår glädje var nu stor – dock ej långvarig, ty vi fingo snart veta (barnmorskan talade om det afsides till mig och jag sade det sedan till min lilla arma K.) att icke allt var öfver som vi hoppats. Min stackars lilla K.! – efter nära 24 timmars svårt arbete hade hon ännu mycket svårt qvar. Min oro nådde sin höjd då jag fick veta att den andra måste födas med stussen för. Barnmorskan begärde läkare hjelp – och som Dr Cullen var i camp sände jag efter vår lilla rara native doktor Ram Prashad. Sedan han kommit och öfvertagit förlossningen gick det fortare. Kl. ½ 8 – d.ä. 3 timmar sednare – var vår lilla dotter numro 2 (hon är mycket liten – just som en liten söt docka) ock född till verlden. Så ha de nu börjat sin 4de lefnads dag och min dyra älskade Kerstin är ock så kry som jag kan begära efter så mycket svårt.
Allt är nåd af Gud, vår trofaste Gud. Lofvad vare Herren, Herren för allt. Hinner ej mera nu. De hjertligaste helsn från oss alla 5. Eder lyckliga son o bror Carl.
Jag är nog för rädd om min K att låta henne ännu taga i en penna, men för eder skull skall jag bedja henne skrifva sitt namn här. Helsningar Kerstin