Narsinghpur den 5 mars 1891
Kära
älskade lilla Mamma och syster Ena!! Mycken nåd och frid!
”Prisen
med oss Herren.” etc.
Då
jag nu åter genom Guds stora nåd blifvit så kry att
jag kan, och orkar skrifva vill jag ej längre dröja dermed. Mamma kanske
nog har väntat länge efter att få höra vidare från oss, men som I nog kunnen förstå har både den ene och andre af oss varit så
upptagna sedan Carl skref och underrättade om min
nedkomst. Lilla mamma kan nog förstå hvad jag genomgått på sista tiden för att ej säga sista året. Dock vill jag ej
klaga, ty Herren har hulpit oss långt utöfver hvad vi vågade hoppas. Och nu återstår oss att tacka och lofva Gud för allt hvad han gjort med oss. Han gaf oss långt mera än vi kunde tänka. Vet lilla mamma jag
tycker sjelf det är så underligt att jag skulle få
två små på en gång, ehuru jag under hela mitt hafvandeskap allt jemt sade till
Carl, att ”jag får bestämt två denna gång”. Det var som om jag hade haft en
aning derom, också förhöll det sig så olika emot då
jag var med lille Harald. Jag blef också grof och tjock denna gång att jag väckte uppseende, och
Carl har nu efteråt sagt till mig att han var förskräckt för mig så han vågade
knappast se på mig eller tänka på mig, så ovanligt stor var jag. Och det var
rätt svårt för mig, för att ej säga odrägligt de sista
veckorna, ja månaderna. Men Herren halp underligen
igenom allt. Mycket förr än vi väntade kommo de små
resenärerna, efter min uträkning skulle det ej ha blifvit förr än ett stycke in i mars. Men på sista tiden
började jag ana att vi räknat vilse, så vi vågade ej
annat än skicka efter barnmorskan som vi påtingat från Jabbalpur,
äfven begärde vi att Lena Rensaa
skulle få komma ned och hjelpa oss, hon är
utexaminerad barnmorska. Lena kom på fredags ef.m. och den andra frun på lördagsmorgon och samma dag på lördagsqvällen sjuknade jag. Var det ej en Guds skickelse att vi skulle få hit dessa båda hjelpinnor just så i rätta tiden. Jag hade varit krasslig
en hel veckas tid förut så vi vågade ej vara ensamma
längre, hvarför Carl telegraferade efter dessa båda
fruntimmer, och till all lycka var frun fr. Jabbalpur
ledig då, ehuru vi ej påtingat henne förr än till den 15 mars. Vi kunna så
tydligt se huru Gud hjelpte och styrde för oss uti
allt.
Af min Carls bref vet allt mamma och Serena huru allt tillgick, dock kanske jag kan tillägga något. Som sagdt sjuknade jag på lördags qvällen just som jag gått till sängs. Det började så att vattnet kom utan de minsta plågor, det fortgick några timmar så utan några värkar. Först efter midnatt började små lindriga värkar infinna sig hvilka tilltogo och blefvo allt svårare tills den första af de små töserna voro födda. Efter så långsamma förlossningsplågor kunnen I nog förstå huru glada vi voro då den lille var född, men den var ej väl tillkommen förr än desamma värkarna började ånyo, men ingen sade något till mig, men jag förstod att något särdeles stod på, ty de som voro omkring mig gingo i hörnen o talade tyst till hvarandra, o då frågade jag Carl: ”säg mig hvad är det med mig”. Då C. svarade mig att ”det är såsom du alltid har tänkt och sagt till mig”, då utropade jag genast ”har jag en till”, och då jag fick veta att så var blef jag nästan förtviflad, ty jag kände mig så utarbetad o trött efter nära ett dygns plågor. Men det gick ju förunderligt efter att ha det läget att hon måste födas dubbel med lille ändan först. Nativ doktorn sändes efter, o han drog fram den andra lilla tuttan enär jag ej hade krafter att hjelpa till. Vet lilla mamma o Ena att jag trodde ej att jag skulle kunna genomgå den sista förlossningen med lifvet och Carl fruktade allt derför han ock, men se huru Gud hjelper då nöden är som störst.
Efter allt detta svåra tillfrisknade jag förunderligt fort, jag hade ej några svårare följder, men låg ändå till sängs i 14 dagar enär jag var nog klen och är allt ännu. Min rygg är så svag att jag med möda kan sköta och se till mina små med tillhjelp af en Ayah. Hoppas dock att jag skall bli starkare genom Guds nåd och godhet. Jag måste ock berätta för Eder att jag har så mycket mjölk uti mina bröst att en kan ej dricka ur den. En af töserna var så liten och klen då hon föddes att jag måste låta henne dricka min mjölk ensamt, och får den andra som är fetare och starkare och som dricker komjölk ur butelj äfven hjelpa den lille ett par tre gånger om dagen att dricka min mjölk. Den sistfödde var så liten vägde i netto 5 skålpund och den förstfödde drygt 6. Ni skolen se att de äro små som ett par små docker och äro derför rätt svåra att sköta.
I söndags åtta dagar sedan döpte vi dem. Pastor Rensaa kom hit ned, för att hemta upp sin syster Lena till sig för någon liten tid, och han döpte dem och Carl o jag bar hvar sin. Den största fick namnen Maria Annie Serena o den minsta Ester Hanna Mathilda. Vi kalla dem Maria o Ester. Lille Harald är så förtjust i små systrarna o vill så gerna taga dem i sitt knä. Stackars lille Harald han har nu blifvit undanknuffad. Till en början kallade han lilla Maria för moster Maria, han tyckte det fick lof att vara så, det gick ej an att bara säga Maria.
Nej nu är tiden inne att brefvet måste afsändas, förlåt mitt hastverk, jag har i dag ock skrifvit till Rdrs. Ni må tro det är ej lätt för mig nu att få tid till brefskrifning, krafterna äro ej heller ännu så stora, jag slutar nu derför med de käraste helsningar från oss alla till lilla Mor o syster. Helsa ock alla bekanta fr. Eder alltid tillgifne o älskande Kerstin.
Hjertliga helsningar från Eder sannt tillgifne Carl